Man kan skratta en del åt hur Stefan Löfven, Morgan Johansson och Anders Ygeman pratar om de kriminella gängen. Det är som ett ständigt pågående John Wayne-lajv: Samhället ska inte ”lägga fingarna emellan”. Eller: ”Den som ger sig ut på gatan med ett skarpladdat vapen eller en handgranat löper risk att inte komma hem på två år”. Hur tufft sagt är inte det? Imponerar på alla som går i åttan, i alla fall. ”Det är de kriminella som ska sova dåligt på nätterna, inte offren”, lade Stefan Löfven till och upprepade därmed en tankefigur – välj om du hejar på offren eller förövarna – som alltid varit central i högerns kriminalpopulism.
Bakom John Wayne-replikerna finns en reell förflyttning högerut, med förslag om husarrest för ungdomar och – som partistyrelsen skriver inför helgens S-kongress i Göteborg – ”kännbara straff”. Det finns ett socialdemokratiskt projekt som går ut på att visa att man inte är några mjukisar när det gäller brottsbekämpning.
Sannolikt gör sig inte de socialdemokratiska strategerna några illusioner: de förstår också att det inte går att bräcka högern när det gäller långa straff och många poliser. Men de hoppas förmodligen att skillnaderna ska bli så små att motståndarna inte vinner några politiska poäng på området. Istället kan då debatten avgöras där man tror sig ha övertaget: på välfärdsområdet.
I längre resonemang pratar socialdemokrater fortfarande om brottslighetens sociala grogrunder. Men vad hjälper det, om signalorden bara förstärker högerns inramning av problemet: att det handlar om att röra sig från svag till tuff, från mjuk till hård? Eller om man lägger resurser på åtgärder som inte ens polismyndigheten tror hjälper? Det är ett högt pris för nästa valseger. Dessutom finns risken att man bara driver högern högerut, mot en ännu mer repressiv politik.
Vad är en vänster som inte som inte ser kriminaliteten som en pest också för dem som dras in i den? Herregud, ungdomar dör och förstör sina liv.
Kan man inte tänka två saker samtidigt då, både längre straff och mer förebyggande? Nej, det är ingen poäng att tänka på två saker om den ena inte fungerar. Den gamla Labour-trianguleringen från 90-talet om att ”bekämpa både brotten och brottens orsaker” flyttar inte fram vänsterns positioner ett dugg. Att prata om både-och blir som att säga att vänsterns roll är att komplettera brottsbekämpning med någonting annat. Problemet är att man då inte alls tar strid om vad brottsbekämpning egentligen är. Är det att låta brotten ske, hämnas på de kriminella och sedan vänta på nästa brott – det som blir högerns linje när de vägrar se att samhället har någonting med saken att göra? Det enda som är ”tufft” i den politiken är själva retoriken – i praktiken är den inte effektiv. Särskilt inte om man ser på kostnaderna med att ha människor i fängelse jämfört med att förhindra att de blir kriminella från början. Vänstern använder svaga begrepp som ”brottsförebyggande”, men det handlar ju om att stoppa brott, radera brottslighet. Ser vi inte det som att ”bekämpa brott” håller vi oss inom högerns debattramar. Och då förlorar vi.
Vad är en vänster som inte ser kriminalitetens sociala orsaker, som inte ser kriminaliteten som en pest också för dem som dras in i den? Herregud, ungdomar dör och förstör sina liv. Ändå får det knappt räknas som en del av problemet med kriminalitet nu för tiden, just på grund av den tankefigur om att välja mellan förövare och offer som Stefan Löfven förstärker. I stället är det samhället mot de kriminella, som om de kom någon annanstans ifrån. I verkligheten är det våra egna barn som vi gett så få riktiga chanser. Då kan det vara lätt att hamna fel, och svårt att hitta utgången. En vänster som inte förstår det har inte bara tappat marxismen, utan också empatin. Det är svårt att se var en sådan politisk resa slutar.
Artikeln är något omformulerad, 7/4, 2017.
