Många av barnen som flyr till Sverige från krig och terror försvinner. Sveriges Radio rapporterade (11/12, 2017) i veckan att 1700 barn har försvunnit, bara de tre senaste åren. De hamnar i hem och boenden med vuxna människor som blir deras första och närmsta kontakt med svenska samhället. Det är där de ska bli omhändertagna och skyddade – men möter övergrepp, hot, sexuella trakasserier och diskriminering.

Vittnesmål och statistik finns i en rapport som Barnombudsmannen tagit fram. Att barnen, både pojkar och flickor i olika åldrar flyr hemmen, är inte konstigt. De bär erfarenheter av våld som de flesta har svårt att föreställa sig, och hamnar i en ny miljö där svenska system och familjer bemöter dem med nytt våld. En del av de barn som rymmer gör det även av rädsla för avslag. Migrationsverkets väntetider ligger nämligen på två år nu, en oändlighet för ett barn vars enda chans är att få stabilitet i Sverige. När barnen försvunnit, lämnas de sedan åt sitt öde på gatan. Det finns helt enkelt inga ansvariga som söker efter dem.

”Jämlikhet och jämställdhet, individuella rättigheter och skyldigheter, yttrandefrihet och tydligt värnande av barns rättigheter är ­exempel på sådana kollektiva värderingar. I bred mån är det värderingar vi delar med andra demokratiska länder, i viss mån tar sig dessa värderingar uttryck som inte delas lika brett.” Citatet kommer från Ylva Johanssons debattartikel i Dagens Nyheter (12/12, 2017), där hon hävdar Sveriges överlägsenhet i frågan om barns rättigheter. Artikeln handlar om att nyanlända måste lära sig ”svenska värderingar”. Men vad är det för värderingar de ska skaffa sig, egentligen?

Migrationsverkets väntetider ligger på två år nu, en oändlighet för ett barn vars enda chans är att få stabilitet i Sverige.

Regeringen pratar mycket om vikten av integration nu, men är det livet på gatan och våldet vi vill att ensamkommande ska integrera sig med? Troligtvis inte. Ylva Johanssons debattartikel tar inte bara upp barns rättigheter som en stolt svensk värdering. Hon menar att man måste ”tydliggöra individens eget ansvar för sin etablering” och hon vill inte att vi ska vara rädda inför att ”skapa dialog om vilka värderingar vårt samhälle vilar på i dag”.

Absolut, Ylva. Låt oss prata om hur vi hanterar invandring. Låt oss ”skapa dialog” med alla bostadsföretag som diskriminerar invandrare. Låt oss prata med arbetsgivare som sällan anställer varken första eller ”andra generationens” invandrare. Och när det gäller barns rättigheter, låt oss upprätta en ny vitbok om hur de ensamkommande utnyttjas och blir utsatta av det svenska systemet. Visst kan vi prata om ”individens ansvar” – men det kan vi göra först när den strukturella diskrimineringen inte avgör människors liv och framtid. Om det är en värderingsfråga, så ligger den knappast hos nyanlända att ändra på.