Missförstå mig inte. Caroline Salzinger är både en modig människa och en hygglig stilist. Hennes anekdoter om en utrikesjournalist på Sveriges radios vardag i ”ondskans axelmakter” är både underhållande och intressanta. När hon berättar om korrespondentens vardag. Om hotellen, dataspelen, flörterna och spriten följer jag uppmärksamt och roat med.

Hennes uppmärksammande av ”saker man inte förväntar sig” i länder som Iran och Syrien är också intressanta även om tilltalet bekräftar vår fördomsfullhet. Vi förvänntas säga ”oj, oj, oj, kan det finnas rockmusik i Teheran?”. Och vi kan tacka vår mainstream-media för att de flesta av oss faktiskt också reagerar på det viset.
Här finns ansatser av att se en annan verklighet än den gängse. Att se människan bakom politiken. Särskilt väl fungerar det i det fina reportaget från Syrien där hennes så kallade fixares kontakter till både regim och opposition för en sekund rubbar den svart-vita världsbilden, byggd nästan enbart på Human Right Watch och Amnestys rapporter. Även om den enda slutsats hon drar av det blir att hon ”hårdnar” och blir ”mer cynisk” fördjupar det bokens analys och kapitlet blir till bokens bästa.
De avslutande kapitlen om Libyen och Kuba känns också balanserade och även om där inte bjuds på mycket nytt känns de på sin plats i en bok som denna. För- och nackdelar vägs mot varandra, människor kommer till tals.

Men i styckena om Nordkorea och Irak tar balansen slut och propagandan vid. Boken inleds med ett ”reportage” från Nordkorea, i princip helt utan egna vinklar.
Vi får följa Caroline Salzinger på den av de obligatoriska ”guiderna” påtvingade standardturist-rutten. Den som alla landets besökare redan berättat om. Vi får träffa den pittoreska och korkade guiden som säger att Kim Jong-Il skrivit sex operor och gjorde hole-in-one första gången han spelade golf. Journalisten/turisten Salzinger är konstant övervakad och allt hon får se är en potemkinkuliss. Man får stundtals känslan av att läsa Tintin i Sovjet, snarare än ett fördjupande reportage.
Att Nordkorea är ett mycket slutet land med bisarr politik är känt för de allra flesta. Det intressanta borde vara att komma förbi detta och förklara något. Hur blev det så? Varför är det så fortfarande? Hur har människor i Nordkorea det i vardagen och framför allt – hur tänker de?

Gudarna ska veta att det inte är enkelt jobb att försöka vara journalist på turistvisum i Pyongyang. Men resultatet blir också därefter. Ytligt, avståndstagande, demoniserande och utan att vi har fått ett uns mer förståelse för människornas situation.

Mest deprimerande är ändå Salzinger syn på ockupationens Irak. Hon lyckas med konststycket att helt överta ockupationsmaktens och marionettregimens syn på läget. Alla motståndsmän är blodiga terrorister som vill förstöra och mörda ”när landet för första gången på mycket lång tid står i begrepp att bli en demokrati”.

Överallt träffar hon kämpar för det nya Irak och demokratin. Ingenstans tar hon upp det brottsliga anfallskrigets konsekvenser eller de hundratusentals som dog av FN-bojkotten av landet. Hon ger spaltmeter åt Saddams diktatur men inget alls om det helvete det innebär att vara Bagdadbo i dag, fyra år efter krigets början med risk för eget liv bara att gå ut på gatan. Ingenting om kvinnornas allvarligt försämrade livsvillkor under den nya regimen och de miliser som i praktiken styr delar av huvudstaden. Det handlar naturligtvis om ett val, vem man väljer att tala med.
För att förstå vad som driver terroristerna träffar hon en ung man som tagit på sig skuld till medhjälp vid de blodiga tillslagen mot de kurdiska partierna PUK och KDP. Den gången tog den likväl kurdiska islamistiska rörelsen Ansar-al-Islam på sig dådet. Att det finns rörelser som bekämpar ockupanterna som är mycket långt ifrån al-Qaidas variant av islamism intresserar henne naturligtvis inte alls.

På så vis blir det här till slut till en bok som gör George Bush och hans anhängare i USA och Irak mycket glada. Som bekräftar deras brottsliga handlande. Och som gör oss som vill något annat än denna onda tids politik sorgsna. För vi vet att om detta är fördjupningen kan vi för alltid glömma hoppet om en rättvis vanlig, daglig nyhetsrapportering. De som skriver för oss i de stora tidningarna och talar till oss i radio och tv delar i de avgörande frågorna agenda med världens mäktiga.