Det började med Ann Charlott Altstadts upprörda utfall: ”Det är fullkomligt barockt att Maria Sveland förbigår att Eva Lundgren hävdar att hon intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld.”
Jag svarade att jag aldrig hävdat detta, men att påståendena om att jag gjort det är många. Dessa påståenden har allvarligt skadat mitt namn och forskarrykte. Jo det har du visst, sa Altstadt i ett svar. Hon hade ”belägg” för saken: Ett debattprogram om satanism från 1992 (där nota bene samtliga deltagare diskuterar ämnet i termer av en existerande strömning i samtiden, idag däremot är dessa uttryck inte lika framträdande i de subkulturer som ägnar sig åt sexuellt våld med rituella inslag).
I mitt svar till Altstadt lade jag vikt vid de maktens, könets och sexualitetens meningsdimensioner i rituellt våld som jag försökte redogöra för i nämnda tv-program. Min konklusion var fortsatt ”Jag har aldrig, varken muntligen eller skriftligen, hävdat att jag intervjuat ’hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt våld’.”
Altstadts senaste drag för att rädda sitt ”belägg” är att ta hjälp av det hon kallar en ”sammanfattning” av boken La de små barn komme till meg. ”Sammanfattningen” har hon hittat hos de granskare som skulle utreda ifall jag ägnat mig åt vetenskaplig ohederlighet, det vill säga om jag diktat upp barnens berättelser om sexuellt och rituellt våld till boken.
Men Altstadt underlåter att berätta att granskarna – efter ett möte framtvingat av min advokat Peter Althin – lyssnade till ett flertal intervjuavsnitt från inspelningar med barn från det svenska materialet till boken. Inkluderat de så kallat värsta delarna av deras berättelser. (Altstadt kan inte veta att granskarna illvilligt kallar detta att jag inte ville lämna ut material. I själva verket ville de inte lyssna till mina band, utan bad mig sända över materialet, och därmed avhända mig all kontroll över materialet. Som forskare på ett så känsligt fält är det en självklarhet att inte prisge sina informanter på dylikt sätt. Jag var alltså tvungen att ta advokats hjälp för att förmå granskarna att möta mig, och på detta sätt ta del av intervjuerna).
Granskarna betvivlade inte efter detta möte att intervjuerna existerade, och att barnen hade berättat det jag och mina medförfattare återgivit i boken. Den ”sammanfattning” Altstadt gör till huvudnummer i sitt försvar refererar alltså till det granskarna har hört att barnen på banden berättar. Detta menar Altstadt är hennes nya belägg för – ja vad?
Plötsligt har Altstadt, istället för att medge att hon låtit sig svepas med av just den oprecisa och starkt vulgära kritik som riktats mot min (blygsamma) forskningsinsats inom fältet rituellt våld, förändrat vad det var hon egentligen sa om mig: Nu heter det: ”Att Lundgren därmed hävdat att hon intervjuat ett hundratals offer, ansåg jag vara en rimlig uppskattning.”
För det första: ”Ett hundratals” – vad betyder det? Är man så intresserad av räkning som Altstadt gjort sig känd för måste man inse att den formuleringen får underkänt. ”Hundratals”, var vad Altstadt skrev. För det andra: ”Hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld” har nu blivit till ”offer”.
Jo, nog ändrar Altstadt sina utsagor, men utan att backa en millimeter! Det är just så konturerna av den här debatten, som jag har tvingats genomleva, har sett ut: Eftersom jag är fel, spelar det ingen roll vad journalister, kollegor, bloggare och tyckare säger om mig. De kan gärna ha fel, överdriva grovt och inte göra skillnad på begrepp och perspektiv som är fundamentala för min forskningstradition. Det är ändå jag som är den tokiga. Det är visst ”rimligt” att anse det.
Typiskt nog kröner Altstadt sitt svar med fler felaktigheter, nu om ”Södertäljefallet”. Likt talkören i media efter Könskriget upprepar Altstadt att det var efter mina råd som polisen började gräva efter kvarlämningar i en skogsdunge.
Men: Mina intervjuer och samtal med den så kallade Södertäljeflickan ägde rum sedan alla polisutredningar var avslutade. Jag hade ingenting med den rättsliga processen kring hennes fall att göra. P1 har producerat en dokumentär om fallet där berörda parter intervjuas. Jag finns inte med bland dessa, av förklarliga skäl. Jag var inte en del av ”fallet”.
En intressant parallell finns dock att göra. Om Altstadt lyssnar till nämnda dokumentär, eller läser den bok som fostermamman till flickan ifråga skrev, kommer hon att märka att också det fallet i centrala delar har blivit uppblåst, förvärrat och galengjort i media, på liknande sätt som min forskning har blivit. Frågan om rituellt våld väcker tydligen dessa reaktioner i Sverige.
Jag respekterar förstås Ann Charlott Altstads inställning att forskning om rituellt våld absolut inte bör bedrivas. Jag accepterar dock inte att de galengörande utspelen görs om mig och min forskning för att driva denna andra, större, poäng. Jag accepterar inte heller att Altstadt gör ytterligare justeringar av verkligheten för att undkomma ansvar för att ha förtalat mig. Jag står fast vid mitt krav att Flamman tydligt och med en ursäkt rättar Altstadts utspel. Att Altstadt låtit sig ryckas med i sina egna ”rimlighetsbedömningar”, vilka avspeglar hennes inställning till mig/forskning om rituellt våld och inte till fakta, är aldrig en ursäkt. Däremot är det en tydlig illustration av den skada programmet Könskriget åsamkat mig. Vilket var det Maria Sveland ville diskutera i sin bok, till Altstadts förtret.
Att Altstadt vill ha rätt utan att ha det kan dock inte vara rättesnöret för hennes utgivare.
Svar från ansvarig utgivare
Med dessa två inlägg avslutar Flamman debatten mellan professor Eva Lundgren och Ann Charlott Altstadt. Vi menar att vi, som pressetiken kräver, har varit mycket generösa med genmäle, både på internet och i tidningen. Men nu behövs utrymmet i tidningen för andra debatter. Vi kommer att lägga upp hela debatten samlad på vår hemsida så att den enkelt ska gå att nå för alla som vill läsa den i sin helhet.
/Jonas Thunberg
Chefredaktör och ansvarig utgivare
