– Jag skrev som det var, att de var förrädare och globalister och att de bör passa på medan tid ännu finns att göra botgöring och rätta till all den skada de har åsamkat svenskarna. Ungefär så, fast i hårdare ordalag kanske.
Niklas är en man, bosatt i Skåne och medlem i nazistiska Svenskarnas Parti. Han frilansar ibland åt en högerextrem tidning. Han medger också att han själv utsatt politiker som Fredrik Reinfeldt, Erik Ullenhag och Mona Sahlin för näthat.
Även om han inte vill uppmana till brottslighet menar han att offentliga personer som provocerar människor därför får ”tåla kritik”, som han kallar det.
– Även brysk och hätsk sådan.
Flamman har varit i kontakt med flera personer som kan kallas näthatare till det här reportaget. En del har inte velat ställa upp på någon intervju, andra har försökt låtsas vara helt andra personer än de egentligen är. Vi har inte aktivt sökt efter någon särskild grupp, men alla vi varit i kontakt med har varit män med högerextrema åsikter.
Hat från etablissemanget
Gemensamt för de flesta är att de anser att det är de, ”de oliktänkande”, som utsatts för hat av etablissemanget. Niklas:
– De utsätter oss för hat i verkligheten, det är skillnaden. De har sina tv-soffor, debattsidor och andra arenor. Det har inte vi.
De exempel på näthat som de intervjuade i det här reportaget ställts inför är av samma slag som dem kvinnliga journalister läste upp i Uppdrag Granskning (6 feb). Det rör sig om hot om våld, våldtäkt eller både och. Vad tycker de om dem?
De talar antingen om diskussionen kring näthat som ett sätt för etablissemanget att begränsa yttrandefriheten eller att offren får skylla sig själva.
Staffan är enligt honom själv familjefar, bor en bit norr om Stockholm och jobbar som statlig tjänsteman. Hans politiska tillhörighet står och väger mellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti. Han nämner en känd kvinnlig journalist:
– Att hon hotats via mejl är tammefan inget konstigt, mot bakgrund av hur hon provocerar något alldeles förjävligt […] Journalisterna själva kan väl i hög grad påstås ”trakassera” med sina drev och sitt stenhårda ideologiskt betingade vinklande och skarvande i storyn?
Menar du att man får tåla trakasserier om man skriver provokativa texter?
– Jag vill påstå att snacket om hot och hat är överdrivet.
Det visar sig att Staffan också utsatts för kränkningar och hot av Flashback-användare.
Hur kändes det?
– Går man omkring och känner efter jämt och ständigt, så har man för lite vettiga saker att syssla med. Är du med på hur jag menar?
”Konspiration mot folket”
PK-media, gammelmedia och autokratmedia är ord som ständigt återkommer. Det vanligaste ordet är etablissemang. En röd tråd bland alla vi pratat med är konspirationstänkandet: De ser hatet mot offentliga personer som en konsekvens av att etablissemanget konspirerar mot det svenska folket. När kvinnliga krönikörer går ut och berättar om hot och trakasserier bekräftar de högerextremisternas föreställning om media – etablissemanget som ett propandaorgan.
Men det finns en motvikt, en plats där sann yttrande- och åsiktsfrihet råder, enligt dem vi pratat med – nätforumet Flashback. Alla som velat svara på frågor till det här reportaget har velat vara anonyma. Alla hyllar också Flashback av just de nämnda anledningarna, att där råder det yttrandefrihet och att man kan vara anonym. Flashback har en halv miljon användare och det diskuteras allt från kändiskvaller och matlagning till porr, prostitution och knark, men det har också blivit ett tillhåll för många högerextrema.
Niklas som ägnar en stor del av sin fritid åt att ”propagera på Flashback” menar att det var ett väldigt viktigt verktyg för hans rörelse. Det kan, menar han, också förklara en stor del av Sverigedemokraternas framgångar och hänvisar till en opinionsundersökning gjord på Flashback där de fick 52 procent av 3 600 röster.
Aldrig offentlig åsikterna
Staffan är också noga med att påpeka att han aldrig skulle kunnat vara offentlig med sina åsikter.
– Skulle min arbetsgivare få reda på vad jag egentligen tycker om exempelvis svensk invandringspolitik så skulle jag fått sparken direkt.
Staffan har bland annat uppmanat till riktade aktioner mot tidningars kommentarsfält där han talar om att låta näthatet flöda. Han har också skrivit inlägg om att somalier har lägre IQ.
Är det inte begripligt att man inte kan ventilera den typen av åsikter om man jobbar på till exempel en invandrartät skola?
– Jag är av uppfattningen att så länge man sköter sitt uppdrag professionellt och i överensstämmelse med de regler och intentioner arbetsgivaren fastställt, så har man rätt att uttrycka vilka åsikter som helst om det sker utanför arbetstid.