Den senaste veckan har a-kassan varit i fokus. Siffror visar att fyra av tio av dem som i dag får försörjningsstöd är arbetslösa. En tredjedel av alla på arbetsmarknaden står i dag utanför a-kassan. Bland ungdomar är siffrorna omvända, en tredjedel är medlemmar i en a-kassa. En halv miljon har lämnat a-kassan de senaste åren. Det var också temat för söndagens Agenda där Fredrik Reinfeldt intervjuades.

Det som var mest slående i programmet var bristen på argument. Oavsett var man står politiskt är det nog få som tycker att Fredrik Reinfeldt gjorde något av sina skarpare framträdanden. Gång på gång återkom han till att a-kassan är en omställningsförsäkring och att det inte går att leva på skattefinansierad välfärd hur länge som helst. Efter en halvtimme ställer man sig frågan: vem polemiserar han mot? Finns det de som – till skillnad från Reinfeldt – tycker det är bra om människor blir kvar i arbetslöshetsförsäkringen under långa tider?
När han fick en fråga om det låga taket på a-kassan lyfte han fram inkomstbortfallsförsäkringar som ett alternativ. Det programledaren kunde ha påpekat var att avgiften till a-kassan redan kostar 300-400 kronor per månad för stora grupper (och nej, trots låga löner får inte heller den som arbetat några år i de sektorerna ut 80 procent av sin tidigare lön vid arbetslöshet). Att ovanpå det skaffa en tilläggsförsäkring känns nog i saftigaste laget för många.

Ett par försämringar i a-kassan som inte togs upp i Agenda förtjänar att nämnas ändå. 75 dagars-regeln är en sådan. Konkret innebär den att den som varit deltidsarbetslös i två och en halv månad tvingas välja mellan att försöka försörja sig på sin deltidslön eller säga upp sig från sitt jobb för att få fortsatt a-kassa. Handels räknade med att 2 000 av deras medlemmar berördes redan 2010. Förutom att det slår hårt mot stora grupper, är det svårt att se någon arbetslinje med att de som faktiskt har en viss kontaktyta med arbetslivet att bygga vidare på tvingas bort från den.
Som en arbetsförmedlare uppgivet sade till mig en gång:
– Tidigare uppmanade jag klienterna att ta alla chanser. Fick de erbjudande om ett vikariat på några timmar i veckan var det alltid värt att hoppa på. Nu är jag försiktigare.
En annan grupp som drabbats är studenter. Tidigare kunde den som avslutat sin högskoleutbildning få rätt till grundbeloppet i a-kassan medan man sökte jobb. I dag finns inte den möjligheten, utan före detta studenter hänvisas till försörjningsstöd. Det krävs knappast ett geni för att räkna ut att många nog tänker sig för en extra gång innan de väljer att vidareutbilda sig, eller blir kvar på högskolan ”i onödan” om man inte är säker på att få jobb. Särskilt om man inte har föräldrar som kan backa upp en ekonomiskt.
Tydligast blev bristen på bra svar från Reinfeldt när Villiam och Tomas, två arbetslösa 20-åringar, kom till tals i Agenda.

Reinfeldt nämnde vid åtminstone tre olika tillfällen att det behövs incitament för att människor ska vilja arbeta. Villiam och Tomas verkar inte vilja något annat. Att dela ut cv:n eller att vara på Arbetsförmedlingen har inte lett någonstans. Deras längtan efter ett vuxenliv med egen lägenhet och att slippa be pappa om pengar går inte att ta fel på. Några fler incitament behövs inte. Men det enda svar statsministern hade var att de hade tur som bodde i Stockholm och hade fullständiga gymnasiebetyg. Värre är det för dem som inte har det.
– Jag känner mig töntig, säger Villiam om att vara arbetslös.
Det är inte du som är tönten här, Villiam.