Jag kom till Almedalen i tron att Alliansen skulle vinna valet igen och lämnade med en helt annan bild. Efter Littorins fall så kunde väl ingen rubricera den här regeringen och speciellt Modetarerna som annat än misslyckade. Vilken annan regering har på fyra år haft fyra avhopp. Först Borelius och Chilo för lögner, sedan försvarsministern med en väldigt frän kritik av sin egen regering och sitt eget parti, och sist men inte minst en arbetsmarknadsminister som verkar alltför intresserad av unga kvinnor. Av de som är kvar har en blod på sina händer för inblandningen i Lundin Oil. Berättelsen om Alliansen och Moderaterna borde vara Det Stora Misslyckandet. Ett misslyckat ledarskap. Men Reinfeldt får fortsätta vara statsmannen och Mona Sahlin den misslyckade kvinnan på posten.
Inför förra valet tycker jag att Alliansen rent objektivt var värda att vinna. De lyckades presentera något nytt, fräscht. Varannan dag hade Moderaterna utspel om hur mycket de ångrade sin gamla politik. Usch och fy för det gamla, vi är det nya. De formulera ett framtidshopp och en riktning framåt medan Socialdemokratin var trötta, och Göran Persson tyckte han hade gjort rätt i allt, och alla ville bara bli av med honom. Efter fyra år av ökade klasskillnader, perversa vinster i vården och skolan, en synnerligen förvirrad näringspolitik och en regering där avhopp är vanligare än kontinuitet kan väl knappast någon tycka att Alliansen är ny, fräsch och visar på en framtid.
Fram till valet hade också medierna haft en förvånansvärt lam granskning av regeringen och visat upp en anmärkningsvärd double standard vad gällde att prata om Alliansen och de röd-gröna. Hur oense Alliansen än är presenteras de som på väg att komma överens. Hur samspelta än de rödgröna än är, är de alltid på väg att braka samman. Jag trodde att journalisterna skulle strama upp sitt skrivande till valrörelsen. Det blev tvärtom.
Jag lämnade Almedalen övertygad om att de röggröna skulle vinna valet. Nu sitter jag här, dagar innan avgörandet och alla opinionssiffror visar seger för Alliansen. Och i skrivande stund har jag åsett SVT:s Mats Knutsson och Anna Hedemo slå rekord i att stryka partiledare medhårs i utfrågningen av Jan Björklund. Vad hände?
