Tom Pettys I won´t Back Down  ljöd i högtalaranläggningen och han citerade den som en hälsning till Fredrik Reinfeldt.

”Well I won’t back down
No I won’t back down
You can stand me up at the gates of hell
But I won’t back down
No I’ll stand my ground, won’t be turned around
And I’ll keep this world from draggin me down
gonna stand my ground
… and I won’t back down.” *

Det verkade nästan som om han redan då visste vad som väntade. Men han fick fel om hur det skulle sluta. Till slut vek Håkan Juholt ned sig, till de stora mediernas och hans inre fienders stora glädje.
Jag var på plats vid installationstalet och erkänner glatt, även en dag som denna, att jag blev tagen. Det fanns en glöd och en offensiv hållning i installationstalet som svensk socialdemokrati inte hade utstrålat på länge. Partiets vänster, ni vet den man ofta träffar men som inte existerar enligt den officiella retoriken, var lyrisk i korridorerna. Nu skulle det bli åka av.
Från första början tyckte jag om honom. Han var lika älskad i Oskarshamns innecentrum Flanaden som hatad hos den nyrika RUT-klassen på Södermalm. Tom Pettys lite brednbenta vänstergubbrock passade honom perfekt. Underifrån slående, lite bonning med rötterna i myllan, bland folket. Ingen som tycker att det är en mänsklig rättighet med skattefinansierade ukrainska kvinnor som städhjälp skulle ha röstat på honom. Men det var också lite av poängen.

Det finns ju väljare med annan grundsyn, också i storstadsområdena. När nu många redan har börjat längta sig tillbaka till den ”goda tiden” med Mona Sahlin, betänk då att det var den S-ledningen som förlorade valet, inte Håkan Juholt. Opinionsundersökningar är inte detsamma som val, det kan regeringen Reinfeldt berätta om, som låg tio procent bakom oppositionen ett år innan valet 2010. Betänk också att den S-ledningen inte ens mäktade med ett tydligt ställningstagande mot RUT-avdraget, det skulle bara ”inte prioriteras” om de fick makten. Så såg det ut. Vinster i välfärden ska vi inte ens tala om.
Trots att han skötte saker klantigt redan från början gick det inledningsvis bra och siffrorna steg rejält. Men det skulle visa sig inte räcka till. Redan veckan efter installationstalet började han vackla i politiken. Den nya pensionsöverenskommelse han hade gjort ett huvudnummer av skulle inte alls bli av. I sin första artikel med Tommy Waidelich i Dagens Nyheter efter kongressen gick han snarare rakt högerut i de värdeladdade frågor han precis lagt om kursen i. Libyenpolitiken var otydlig även om just den saken störde ledarskribenterna mer än väljarna. Han hoppade fram och tillbaka i de politiska frågorna från dag ett, det gav ett hafsigt intryck.

Men där fanns också andra, allvarligare, fel. Där en sådan som Göran Persson var en mästare, i utnämningspolitiken, var Juholt från början katastrofal. Han började med att kasta ut mäktiga namn som Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Mikael Damberg och Ylva Johansson ur värmen. De skulle aldrig förlåta honom och de skulle agera mot honom under hela hans korta period som ordförande.
I den första intervjun efter avgången, i hemmatidningen Östran, säger Håkan Juholt själv att allt kanske sett annorlunda ut om han hade varit snabbare på att bilda sitt lag och omge sig med duktiga personer och om han bara tagit tag i den hyresavi som låg i tre veckor och skräpade på ett skrivbord. Det är rent katastrofalt att sådant kan hända i ett parti som upplevt dreven mot såväl Mona Sahlin som Göran Persson.
Kanske trodde Juholt att en högersosse var lika bra som en annan när han tog in Tommy Waidelich som ekonomisk talesperson. Det var kanske hans största misstag. Waidelich har varit ett sänke och verkar även ha spelat en negativ roll i debatten kring höstbudgeten och a-kassan. Och det blidkade inte hans fiender att ersätta dem med ett svagare kort.
På sätt och vis kan man säga att båda sidor sett mer till den interna partistriden än till hur partiet har uppfattats utifrån. Juholt kastade ut sina fiender för att de inte skulle intrigera mot honom (det blev tvärtom) och de som blev utkastade intrigerade öppet inför hela svenska folket och media, utan någon känsla för partiets väl och ve. Makten över apparaten (tjänsterna, lönerna och positionerna) verkade för båda sidor viktigare än att vinna val.

In i det sista var han ändå en av de bästa i riksdagens partiledardebatt. Varför var han då tvungen att avgå?
Medierna spelade en avgörande roll, allt annat är att blunda för verkligheten. På ett sätt som påminner lite om hur det ser ut i diktaturer bevakar våra riksmedier oppositionen hårdare än de bevakar regeringen. Det är ur alla synvinklar absurt.
PR-konsulten Paul Ronge talar om en ny stämning, där media tar ställning mot en person på alla plan, inte bara den sak som drevet gäller. När Håkan Juholt vägrade avgå trots att medierna idiotförklarat honom vred aktörerna upp temperaturen ytterligare. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin förklarade öppet att det var obegripigt att inte Håkan Juholt avgick efterson han ”inte kunde dra ett rakt streck”. Politiske reportern K-G Bergström skrev i en krönika på nyhesplats i Expressen att att ingen partiledare någonsin uppträtt ”så ovärdigt” som Håkan Juholt. Juholt hade aldrig en chans.
Lärdomar för nästa socialdemokratiska ordförnade följer här:
    var alltid påläst!
    håll en tydlig kurs, oavsett om den går höger- eller vänsterut! Väljarna måste veta vad ni tycker!
    skaffa inte för många inre fiender!
    räkna med att alla medier är emot dig!
    räkna inte med att partiet ställer upp på dig, du är ensam där ute när det blåser! Omge dig därför med duktigt och lojalt folk!
    Var vitare en snö. Dagens medieklimat tillåter inte minsta slarv med någon privatekonomisk företeelse för en socialdemokrat.

Politiskt står nu Socialdemokraterna inför ett vägskäl. Ska de försiktiga trevarna i riktning mot vinstförbud i offentlig sektor rullas tillbaka? Starka intressen verkar för det.
Hur blir det med nejet till Europakten? Det är inte svårt att se att det finns krafter som verkar för en förändring också på den punkten och redan dagar efter Juholts avgång skriver Europapotalen.se att det är osäkert vad Socialdemokraterna kommer att tycka om det fjärde utkastet.
Oavsett detta så gäller det nu för Socialdemokraterna att skärpa sig, samla sig kring en politik och sluta sticka varandra i ryggen. Oavsett styrkeförhållandena de rödgröna partierna emellan så behövs en socialdemokrati som inte är i fritt fall för att bli fri från Reinfeldt-regimen i valet 2014.
En öppen process om partiledarskapet skulle, precis som hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet, ge den nyvalda ordföranden en starkare position från start och skapa en öppnare, trevligare stämning i ett parti som desperat behöver det.
Juholt må ha varit en klant, men han hade hjärtat på rätta stället och kunde, ända in i kaklet, gjuta mod i en uppgiven socialdemokrati. Jag kommer att sakna honom för det.

* Fri översättning: ”Jag kommer inte att vika ned mig, nej jag kommer inte att vika ned mig, du kan ställa upp mig vid helvetets portar, men jag kommer inte att vika ned mig. Nej, jag står på mig, kommer inte att gå tillbaka, kommer att hindra den här världen från att dra ned mig. Kommer att stå på mig.”