Kamp lönar sig. Efter högljudda protester, i mediespalterna, på social medier och framför riksdagshuset, backade kulturutskottets ordförande Per Bill (M). Kulturtidskrifterna får behålla de 15 miljoner, 75 procent av nuvarande kulturtidskriftsstödet, som skulle kapas. Därmed har en katastrof undvikits, en neddragning skulle sprida död genom tidskriftssverige likt en skogsbrand.
Men det kan bli en pyrrhusseger. Kulturens samlade budget har inte ökats. Det är den regionala kulturverksamheten som får ta smällen. Innan sänkningen låg dess budget på 1,3 miljarder, så förlusten är betydligt mindre än om den skulle drabba kulturtidskrifterna. Kanske är det därför som protesterna har uteblivit. Ett annat rimligt antagande är att hur högljutt motståndet är beror på vilka som drabbas, till vilka arenor de har tillgång. Det hade varit anständigt om de som gjorde kaos med Per Bills förslag nu fortsatte elda under vreden, även fast den egna verksamheten, för tillfället, är räddad.
Det momentum som neddragningsprotesterna skapat borde hållas vid liv. Kulturen är satt på svältbudget, verksamheter ställs mot varandra. Gör inte kulturens olika sfärer gemensam sak hamnar man i ett läge, om vi inte redan är där, som spelar Alliansen och Sverigedemokraterna i händerna. Land ställs mot stad. Elit ställs mot amatörer. Motståndet försvagas och kulturens aktörer tvingas kannibalisera på varandra.
Kampen för kulturtidskriftsstödet blev en seger. Den kommer att bli dyrköpt om den tillåts sända signalen till det breda kultursverige att kulturskribenterna, eliten om man så vill, enbart bryr sig om sig själva.