Förskolan Smultronstället finns inte längre. Den och en annan förskola i Rinkeby, utanför Stockholm, lades ner förra hösten på grund av ett för litet barnunderlag. Inte för att det inte finns många barn i området, utan för att deras mammor valt att stanna hemma med vårdnadsbidrag.

I dagarna träffade jag en bekant. Hon planerar att säga upp sig från sitt jobb och bli helt arbetslös. Inte för att hon tycker det är särskilt roligt egentligen. Hon vill arbeta och allra helst heltid,  men nu är a-kassans 75 deltidsdagar slut och timmarna i hemtjänsten räcker inte till en rimlig inkomst. Därmed försvinner även den kontakt med arbetslivet hon faktiskt hade.
Mellan 2006 och 2009 har skillnaden mellan kvinnors och mäns genomsnittsinkomster ökat med 12 800 kronor om året, eller en dryg tusenlapp i månaden.
De tre ovanstående punkterna är närmast överpedagogiska exempel på hur fyra år av borgerlig politik har slagit mot jämställdheten in på bara skinnet för många.

När man ska beskriva hur regeringen har motverkat jämställdhetsarbetet under mandatperioden  finns två olika spår. Dels finns den förment könsneutrala politiken. Troligen är det den som gör det möjligt för vår finansminister att anse sig vara feminist.
Arbetslöshetsförsäkringens nya deltidsregel slår exempelvis lika mot alla. Om det inte vore för den lilla detaljen att av de 280 000 deltidsarbetande personera i Sverige som både vill och kan arbeta mer, är 80 procent kvinnor. Gruppen deltidsarbetare som egentligen vill arbeta heltid, men känner sig tvingade att arbeta deltid på grund av sjukdom eller hög arbetsbelastning utgörs också av en majoritet kvinnor, enligt en rapport som LO släppte i början av året.

Den nya sjukförsäkringen har haft en liknande effekt. Reglerna i sig är könsneutrala, ändå var två av tre av dem som utförsäkarades vid årskiftet kvinnor.
Det andra spåret är rent ideologiskt.  Det finns inga ekonomiska argument för att införa ett vårdnadsbidrag. Tvärtom skulle vi troligen stå inför en samhällsekonomisk katastrof med svikande skatteunderlag om en majoritet av småbarnsföräldrarna skulle väja att utnyttja möjligheten att stanna hemma med vårdnadsbidrag. Det måste också vara svårt för en regering som profilerat sig på ”arbetslinjen” att motivera varför fullt arbetsföra individer ska erhålla ett bidrag för att inte arbeta.
Ändå existerar vårdnadsbidraget. Helt enkelt för att delar av regeringen tycker det är bra att kvinnor (för det är nästan bara kvinnor som hittills utnyttjat bidraget) är hemmafruar.

Som en röd tråd genom alla ovanstående exempel finns ett klassperspektiv. Rinkeby-Kista har den högsta andelen arbetslösa i Stockholm. När alternativet är försörjningsstöd framstår kanske vårdnadsbidraget som det lite bättre valet för många. På Södermalm i Stockholm, med dubbelt så högt inkomstgenomsnitt som Rinkeby-Kista, hade i slutet av 2009 bara en familj ansökt om vårdnadsbidrag för en längre period (däremot fanns några fler Södermalmsfamiljer som använt bidraget enbart under sommaren för att få en extra lång semester).
På samma sätt kan konstateras att de kvinnor som ofrivilligt arbetar deltid ofta återfinns i LO-yrken. Bland de sjuka som utförsäkrats toppar anslutna till Hotell- och restaurangfacket, Fastighetsanställda, Handels och Kommunal statistiken. Fackförbund som i hög grad organiserar kvinnor i låglöneyrken.

Vad försämringarna konkret har inneburit för dem som drabbats, till exempel i form av ökad beroendeställning till en make eller sambo, lär vi aldrig få reda på.
Här finns stora utmaningar för en rödgrön regering. Att avskaffa vårdnadsbidraget och ändra regelverket för sjukförsäkringen är en bra början. Men i förlängningen behövs det mer grundläggande förändringar. Att heltid inte bara blir en teoretisk rättighet, utan att arbeten inom exempelvis vården utformas på ett sådant sätt att man faktiskt orkar arbeta heltid är en viktig fråga som ofta kommer i skymundan.