Sverigedemokraterna inledde Almedalsveckan med sin egen dag på söndag. Samma dag höll Tidningsutgivarna ett seminarium kring Björn Hägers nya bok Problempartiet där han drar slutsatsen att journalister behandlar Sverigedemokraterna annorlunda och mer negativt än andra partier. Det är något som SD själva hävdat under en lång tid.
Och det finns en ängslighet bland journalister kring hur man ska bevaka Sverigedemokraterna. Den som följer mediebevakningen kan ana att journalister inte alltid vet på vilket ben de ska stå på. Är det ett parti som ska bevakas precis på samma sätt som alla andra? Borde man inte försöka avslöja Sverigedemokraterna på något sätt? Kanske är det just ambitionerna att ”avslöja” SD som rasister som har gjort att de faktiskt inte har bevakats på samma sätt som andra partier. Vilket är ganska onödigt, eftersom det knappast krävs ett Pulitzerjobb för att hitta saker att granska eller rapportera om Sverigedemokraterna. Det räcker ofta gott och väl med det som finns framför ögonen.
Jonathan Leman visar på ett förtjänstfullt sätt på Expo.se hur särbehandlingen av sverigedemokrater  ofta varit till deras fördel. Till exempel kan partiföreträdare som påstår att det aldrig funnits islamhat i Sverigedemokraterna slippa undan kritiska frågor. Samtidigt som deras partikamrater jämför islam med nazism.

Seminariet i Almedalen är i sig ett exempel på det. Kersti Forsberg från tidningen Skåne City som också medverkade påpekade att inget annat partis sympatisörer gör sig skyldiga till så mycket hot och övertramp mot redaktionen. Partisekreterare Björn Söder kontrade med att journalister har ett ansvar för det med sin rapportering.
Låt oss göra ett tankeexperiment: Tänk 2005. Feministiskt Initiativ har just bildats. Medierapporteringen går het. En av Sveriges största tidningar har nyligen publicerat en karikatyr av en feminist, komplett med en järv i trosorna. Tiina Rosenberg har senare berättat i en intervju i Dagens Nyheter att det tog ett halvår efter att den värsta uppmärksamheten lagt sig innan hon vågade röra sig ute i ett folkvimmel igen. Trots det började inte feminister att hota landets redaktioner. Om så ändå skulle ha skett: Kan någon tänka sig en paneldebatt där Gudrun Schyman förklarade att – hör och häpna – hoten var journalisternas eget fel, eftersom de rapporterade så dumt. Det är en milt sagt skrämmande syn på fria medier och demokrati som Söder visar upp.
Jag gjorde en gång en intervju med Eva Goës om Miljöpartiets tidigaste barndom. Hon beskrev det ungefär som att vara miljöpartist och kvinna innebar att hela ens liv skulle fläkas ut till allmän beskådan av journalister och helst förlöjligas och fördömas. Det är alltid svårt att bedöma hur nära personliga upplevelser ligger någon sorts objektiv sanning. Men poängen är att många miljöpartister på 1980-talet upplevde medierapporteringen precis så.

Kvinnors upplevelser av att vara hårdare granskade i medier får också visst stöd av en ny doktorsavhandling som visar att kvinnliga politiker generellt behandlas sämre av medier vid skandaler än manliga. Det skrivs fler artiklar och avgångskraven haglar snabbare.
Det finns många som, rätt eller fel, anser sig styvmoderligt behandlad av journalister, men få av deras sympatisörer ser det berättigat att ta till hot. Det gör Sverigedemokraterna och deras anhängare till ett ganska ovanligt parti. Det är svårt att inte dra paralleller till rötterna i Bevara Sverige Svenskt, eller till det faktum att det så sent som 2010 fanns SD-kandidater på valbara platser med kopplingar till Vit makt-miljön.