Veckan som gick innehöll många viktiga nyheter om Vänsterpartiet. Förutom att Jonas Sjöstedt lanserades som valberedningens kandidat till ny partiledare kom den av den avgående partiledningen utsedda Framtidskommissionens slutrapport, som finns att ladda ned i sin helhet på Vänsterpartiets hemsida.
Rapporten har varit mycket omdiskuterad sedan delrapporten kom, bland annat för ett förslag om att Vänsterpartiet ska kunna ”göra politik” genom att bland annat öppna fritidsgård. Fritidsgårdsförslaget togs i allmänhet inte emot väl av partiorganisationen, kommissionen menar att det har missförståtts, och finns heller inte med i slutrapporten.

Rapporten lägger stark fokus på Vänsterpartiets interna organisation och det som skrivs i de cirka 30 sidor som utgör själva rapporten är intressant. Det läggs fokus på att återuppväcka studiearbetet i Vänsterpartiet, att partiledningen kollektivt måste ta ansvar för fattade beslut mellan kongresser och bli bättre på att prioritera och samordna sitt politiska budskap.
Att Vänsterpartiet måste skaffa sig en effektivare internkommunikationn och bli bättre på att självt finansiera sin verksamhet, känns också som viktiga poänger att lyfta fram. De 30 sidorna känns dock i vissa delar väldigt knapphändiga. Stig Henriksson i Fagersta och Peter Pedersen i Degerfors lär till exempel inte bli nöjda med de få rader de ägnas som framgångsrika exempel. Förslaget om tankesmedja känns välkommet men blir mer till en from förhoppning när inte finansieringsfrågan diskuteras mer ingående.
Kommissionen tar också tydligt ställning i frågan om det rödgröna samarbetet inför valet 2014. Så här skriver den. ”Det mesta talar för att inte upprepa det rödgröna samarbetet utan att Vänsterpartiet bör gå fram som ett självständigt parti. Om andra bedömningar ändå skulle göras framöver, krävs ett vägval i mycket god tid – annars riskerar vi av rent organisatoriska skäl att inte kunna utnyttja en av våra största styrkor, medlemmarna.”
Möjligtvis ligger där en motsättningen med valberedningens kandidat till partiordförande, Jonas Sjöstedt, som antytt en annan linje, även om han också uttryckt kritik mot hur samarbetet utvecklades senast.

Så som politiken för tillfället utvecklas kan dock frågan bli akademisk, inte mycket i dagsläget tyder på att Fridolin, Juholt och Romson längtar efter ett nära samarbete med Vänsterpartiet inför nästa val. Kanske avgör samarbetspartnerna frågan åt Vänsterpartiet.
Vad gäller de politiska frågorna är de annars huvudsakligen utlagda på entreprenad. Fyra författare, Ida Gabrielsson, Nooshi Dadgostar, Erik Hegelund och Erik Berg, står för var sitt kapitel. Kapitlen är var för sig gediget skrivna och ger intressanta vinklar på moderna politiska problem.
Men kommissionen gör sig själv skyldig till samma synd den anklagar Vänsterpartiet för, brist på prioritering. Och i vissa fall märklig prioritering. Till exempel får frågan om satsning på yrkesutbildningar på gymnasiet ett mycket stort utrymme. Var det verkligen kommissionens mening att det skulle uppfattas som en huvudprioritering?
Att Vänsterpartiet måste utvecklas som eget parti, självständigt från socialdemokratin, står klart för de flesta bedömare nu. Också för Framtidskommissionen. Frågan är bara hur, och här ger kommissionens rapport egentligen inga svar med sin spretiga blandning förslag om satsning på internfeminism och välfärdsfrågor, jobbsatsningar, utmaningar inför en flexibel arbetsmarknad och en nysatsning på miljö- och klimatfrågor.

Om kommissionen i stället hade inkorporerat mer av de politiska analyserna i sin huvudtext, vilket hade innefattat en viss priortering, och dessutom utvecklat den organisatoriska delen hade slutprodukten blivit intressantare och lättare att debattera. Den hade nog också haft större inverkan på det framtida arbetet i Vänsterpartiet.
Noterbart är också att den på senare tid mycket diskuterade frågan om sextimmarsarbetsdag spelar en mycket undanskymd roll i dokumentet. Ingen förändring där från de senaste årens politik med andra ord.
Veckans andra nyhet, Jonas Sjöstedt som valberedningens kandidat, var mer eller mindre väntad. Att det är en stark kandidat som föreslås står helt klart. Han har överväldigande stöd vad gäller nomineringar och gjorde ett redigt första framträdande på presskonferensen. Frågan är om valberedningen egentligen hade något val om de inte ville driva en kandidat som skulle förlora på kongressen.

Framtiden för Vänsterpartiet är fortfarande helt öppen. Ledningsvalet återstår. Framtidskommissionens rapport kan mycket väl användas för intressanta fortsatta diskussioner om politiska prioriteringar och organisatorisk uppryckning. Och det är väl, med tanke på sakernas nuvarande tillstånd, ändå inte så illa.