– Det starkaste minnet är den extrema polisrepressionen, säger Jens Holm, i dag riksdagsledamot för Vänsterpartiet.
För tio år sedan var han i Göteborg under under EU-toppmötet för att föreläsa om miljö och demonstrera mot toppmötet, som gästades av George W Bush. Istället fick han trösta chockade demonstranter.
– Vi stod och grät i varandras armar.
Jens Holm gick med i demonstrationståget vars syfte var att ta sig så nära EU-toppmötet som möjligt.
– Jag gillade inte upplägget med att vi skulle vara så långt därifrån och att deltagarna på mötet inte ens skulle märka av oss.
S för polisen
Men det som skulle ha varit en fredlig civil olydnadsaktion spårade ur. Polisen började göra inrusningar med hästar i demonstrationståget och det började hagla tegelstenar från demonstranter längre bak i tåget som träffade dem längst fram.
– Vi blev egentligen angripna från två håll och polisen attackerade inte i första hand dem som kastade stenar utan oss andra.
– Om man ska tänka lite självkritiskt så innebar det här en insikt för mig om att det inte funkar att utöva civil olydnad i massiv skala med människor som inte har tränat på det innan.
Samtidigt är han mycket kritisk till hur polisen agerade och blir än idag upprörd när han pratar om det.
– Sedan var det sossarna som delade ut sina röda jävla rosor som belöning till poliserna, fast de inte hade varit där och inte hade en aning om hur poliserna betett sig och Gudrun Schymans tal där hon fördömde demonstrationen.
Konstig känsla
Även Åsa som i dag arbetar som lärare var på plats i Göteborg. Hennes starkaste minnen är från Reclaim the street-festen där en aktivist sköts av polisen. Hon såg inte skotten själv, men nyheten spred sig snabbt på platsen.
– Det var en konstig känsla av det som hade hänt och en enorm frustration.
Åsa blev själv gripen innan hon ens hade hunnit börja demonstrera.
– Det var frustrerande att komma ner dit och vilja säga något och sedan bli gripen bara för att man råkar befinna sig på en plats.
Senare lades alla brottsmisstankar mot Åsa ner. Det fanns inget att gå på. Trots det är hon rädd för att bli misstänkliggjord och vill inte ha med sitt efternamn i tidningen. Hon menar att händelserna fortfarande rör upp starka känslor och att många tar för givet att man har gjort något fel om man blivit gripen.
En del menar att Göteborgskravallerna blev en slags negativ vändpunkt för vänstern och den globala rättviserörelsen. Jens Holm tror att det kan ligga något i det.
– Den här stora folkliga mobiliseringen känns lite svårare att åstadkomma efter Göteborg, begreppet militant aktivist finns där som ett skällsord.
Åsa vet inte hur eller om händelserna i Göteborg har påverkat.
– Ett tag efteråt talades det rätt mycket om hårdare tag, kanske har det blivit lite mindre tolerant, men jag vet egentligen inte.
Bearbetning
Både Jens Holm och Åsa har till viss del påverkats personligen av händelserna.
Åsa säger att hon inte blir förvånad om hon hör talas om polisbrutalitet.
Jens ägnade mycket tid åt bearbetning, bland annat skrev han en roman som aldrig gavs ut om en grupp djurrättsaktivister som radikaliserades av händelserna i Göteborg.
Händelserna i Göteborg
Demonstrationerna i Göteborg utspelade sig 14 till 16 juni 2001. Den utlösande faktorn för våldsamheterna sägs av många vara polisens omringning av Hvitfeldska gymnasiet, där många av de tillresta demonstranterna fanns inkvarterade. Runt 80 demonstranter åtalades i samband med demonstrationerna och flera av dem dömdes för bland annat våldsamt upplopp. En demonstrant sköts av polis och fick livshotande skador, men överlevde. Ett hundratal poliser anmäldes för övervåld och olaga frihetsberövanden, men ingen polis fälldes. Totalt deltog runt 50 000 personer i demonstrationer och aktiviteter under toppmötet. Den absoluta majoriteten av arrangemangen var fredliga.
