Okategoriserade 18 juni, 2008

Skräckmästaren

John Ajvide Lindqvist har gjort monumental succé med sina skräckromaner. Jesper Weithz möter honom i ett samtal om bakgrund, litteratur och skräck.

När jag ringer Jenny, kvinnan som är pressansvarig för skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist berättar hon att ”John inte gör mer media”.
Jag svarar att jag ringer från en liten vänstertidning och själv är skräckkonnässör. Det kanske kan bli en rolig intervju och annorlunda?
– Jag mejlar honom, säger Jenny som låter allt annat än imponerad.
Vem kan klandra henne? Den logiska kopplingen mellan liten vänstertidning och skräckgenren är minst sagt oklar. Men bluffen är sjösatt och jag håller tummarna. Förmodligen förgäves.
Att John Ajvide Lindqvist ”inte gör mer media” är lätt att förstå. Hans litterära framgångshistoria de senaste åren är monumental. Med uppväxtskildringen och vampyrromanen Låt den rätte komma in tog John Ajvide Lindqvist ett fast grepp om såväl kritiker- som försäljningslistor, vilket han fortsatt med med zombieromanen Hanteringen av odöda, novellsamlingen Pappersväggar och nu den nyutkomna romanen Människohamn. Liksom Åsa Linderborg hör John Ajvide Lindqvist till den lilla exklusiva skara författare som älskas av både recensenter och de som köper böcker på Konsum och Pocketshop.
Men debuten och den följande succén var inte given. Svensk skräck? För de som inte gillar själva genren låter det såklart ointressant. Och landets skräckälskare har trots stort tålamod lärt sig att svensk skräck är skräckinjagande, men inte så som skaparna tänkt.
Svensk skräck? Jodå. Idag finns John Ajvide Lindqvist utgiven på tolv språk. Vid Göteborgs filmfestival fick Tomas Alfredsons filmatisering av Låt den rätte komma in det Nordiska filmpriset. På Tribeca Filmfestival i New York fick filmen det högsta priset i berättarklassen. Svensk skräck? tänkte kanske bolaget bakom filmen när de försummade marknadsföringen av filmen. Men nu har man tänkt om, skjutit upp vårens premiär till i oktober och satsar rejält.

Svensk skräck! tänkte De Aderton och gav John Ajvide Lindqvist Svenska Akademiens pris till Harry Martinsons minne förra året. Och för drygt en månad sedan vann han Selma Lagerlöf-priset.
Mot förmodan ringer Jenny tillbaka:
– John undrar ifall Flamman är samma tidning som Norrskensflamman.
– Ja, svarar jag, osäker på om det är bra eller dåligt.
Men en minut senare har jag en intervju bokad. Förklaringen får jag när jag träffar John Ajvide Lindqvist i samband med en boksignering på Science fiction-bokhandeln i Gamla stan i Stockholm.

– För många år sedan skickade jag ut några texter jag skrivit till en rad tidningar. Kenth var den enda som brydde sig om att svara, så jag står i tacksamhetsskuld, säger John Ajvide Lindqvist.
Den Kenth som John Ajvide Lindqvist syftar på är den numera bortgångne Kenth Karlsson, chefredaktör på Flamman under mitten av nittiotalet.
– Norrskensflamman är en av de få tidningar jag har prenumererat på faktiskt. Några år på nittiotalet, säger John Ajvide Lindqvist.
Några av texterna han skickade in publicerades. Sveriges skräckmästare är alltså en före detta Flammanskribent.
Att vi ses i samband med en boksignering på Science fiction-bokhandeln har sin litterära poäng. I efterordet till Pappersväggar framför John Ajvide Lindqvist sitt tack till de ”fyra som kommit till Science fiction-bokhandeln båda gångerna jag signerat”.
Det märks att John Ajvide Lindqvist har blivit intervjuad förr och förmodligen enligt löpandebandprincipen. Alltså av nöjesjournalister som vill ha några citat till sin nyhetsartikel. Den sortens journalister som kallar John Ajvide Lindqvist för Sveriges Stephen King och frågar honom vad han själv är mest rädd för och varför han tror att människor tycker om att bli skrämda.

Inledningsvis under vår intervju svarar John Ajvide Lindqvist inte på de frågor jag ställer utan de frågor han tror att jag ställer. Jag frågar om hans syn på låg- och högkultur och han svarar på frågan om varför filmen Låt den rätte komma in kan vara så bra, trots att det är en vampyrfilm. Det kan tas för divalater men är förmodligen motsatsen; den enda rimliga reaktionen på mediadramaturgins tomgång.
För att bryta läget lägger jag fram en tes:
Som relativt hängiven skräckläsare är det frustrerande att se John Ajvide Lindqvist kallas för Sveriges Stephen King eller liknande. Med minsta kunskap om skräckgenren är det lätt att se att John Ajvide Lindqvist har ett mycket tydligare släktskap med Clive Barker, mannen som bland annat skrivit romanen som ligger till grund för de klassiska Hellraiser-filmerna. John Ajvide Lindqvists miljöer sammanfaller oftare med Stephen Kings än med Barkers, men där Stephen King är en graffoman, djupt förälskad i att skriva (i bemärkelsen producera textmängd; ibland kortar han namnen på sina karaktärer för att göra tegelstensromanerna något kortare), är Clive Barker och John Ajvide Lindqvist förälskade i språket. Vilket gör dem till bättre stilister, och denna språkvård märks på att deras berättelser är mindre i volym. Kort sagt: bättre författare.
Men mer än något annat förenas Clive Barker och John Ajvide Lindqvist i sin upptagenhet av kärleken. Den bärande ryggraden i John Ajvide Lindqvists tre romaner är en vardaglig kärlek – den helande, den sårande, den farliga, den förlåtande, den villkorslösa kärleken. Kärleken i Clive Barkers böcker däremot tar form i begäret, den fåfänga kärleken.
John Ajvide Lindqvists och Clive Barkers författarskap är besläktade genom sin romantiska läggning.
– Se där ja! Visst är det så. Jag inspireras mycket mer av Clive Barker. Han är världens hemskaste, säger John Ajvide Lindqvist och på hans röst hörs att det inte är negativt.

Hur känns det att alltid liknas vid Stephen King?
– Det är lätt att bli trött på. Och dessutom har Stephen King en machosyn på hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Inte värsta sortens, men det finns där och stör mig. Det har inte Clive Barker, av förklarliga skäl. [Clive Barker är öppet homosexuell, red anm]
Att John Ajvide Lindqvist ofta liknas vid Stephen King är inte bara ett uttryck för mainstreammedias genuina ointresse för research utan också dess oförmåga att lära sig det minsta om de breda folklagrens kultur.
– Jag kan möta journalister som säger att ”du skriver skräck, det är väl inte så bra”. Å andra sidan kan journalister försöka pådyvla mig något alltför litterärt. Då måste jag ta ner det och säga att ”jag vill bara att blodet ska spruta, det är sköna grejer”, säger John Ajvide Lindqvist och fortsätter:
– Recensenter tycker ibland att jag ska ta bort skräcken. De tror att skräckelementen är en förevändning för att få berätta om människan och samhället. Men det är tvärtom. Människan och samhället är en förevändning för att ha mina skräckscener.

Det som gör John Ajvide Lindqvist om inte unik, så åtminstone sällsynt är hur han blivit litterärt accepterad trots att han skriver inom en bespottad lågstatusgenre som skräck.
– En kärleksfilm kan vara en romantisk komedi, eller ett Tennesse Williams-drama från sydstaterna. Den kan vara mycket saker. Men skräck upplevs som en begränsad genre.
Underförstått att så är det inte. Redan genrebegreppet i sig är problematiskt. Den episka familjekrönika är en genre. Den fiktiva biografin också. Men dessa genrer upplevs inte som begränsade och behöver sällan förklara sig. De definieras inte ens som genrer. Lågstatuslitteratur delas in i genrer, högstatuslitteratur delas upp i traditioner och tendenser.
Men John Ajvide Lindqvist har som sagt accepterats. Han har inte, till skillnad från Liza Marklund eller andra dussinförfattare blivit uppmärksammad för att han säljer mycket utan sålt mycket för att han är bra. Riktigt bra. ”
Trots att det är skräck”, som många måste tillägga för att visa att de egentligen har mer sofistikerat kulturmönster.

– Jag vill befinna mig på en mellannivå. Jag vill skriva högkvalitativ underhållningslitteratur. Eller som jag själv kallar det: fungerande melodram. Som Lars von Triers filmer till exempel. De är så jävla mycket, överlastade, men man köper det. De känns aldrig kalla eller beräknande, de berör.

Känner du dig aldrig lockad att ge dig in i litteraturens finrum?
– Jag skulle kunna. Men jag vill inte. Jag försöker att INTE tänka Litteratur när jag skriver. När jag arbetade på Människohamn visste jag att recensenter skulle tycka att slutet var för stort, för specialeffektsaktigt. Jag vet att det skulle bli bättre litteratur om jag tog bort mycket och gjorde det mer subtilt. Men nej. Jag vill att det ska vara så här. Det är kul att skriva det.

Det låter som du skrev det på ren jävelskap.
– Jag ska inte glömma vilken genre jag skriver i. Jag ska absolut inte tänka ”hmm, tar jag bort de här sidorna får jag bättre recensioner och det blir en mer sluten, sfärisk roman”. Jag vill inte skriva höglitteratur. Det tar för mycket tid att sitta och slipa.

Du är väldigt öppen med ditt kreativa arbete. Du pratar, till exempel, om din nästa roman som ska heta Lilla stjärna. (Under intervjun avslöjar han dessutom hur den ska sluta. Och förstör därmed min läsning.) Och i efterordet till Pappersväggar skriver du öppenhjärtigt om novellerna och andra romaner du skrivit. Det påminner om en annan skräckförfattare …
– Jag är medvetet inspirerad av Stephen Kings no nonsense-tänkande när han säger: ”Jag är hantverkare. Jag gör så gott jag kan. Hoppas ni gillar det.”

Den här respektlösa synen på litteraturen är vanlig hos författare utan kulturellt kapital i ryggen.
– Det är möjligt. Jag har ju inte sånt kapital bakom mig, så jag vet inte. Men människor som kommer från fattiga omständigheter kan ju bli riktigt jävliga när de blir kapitalister. På kulturkapitalets område är det säkert likadant. Har man väl lyckats komma upp till parnassen, eller åtminstone krälar vid foten, då börjar man ikläda sig skruden. Fast om man kom från familjen Rådström eller från Bonnier, skulle det säkert vara väldigt svårt att göra det motsatta, på riktigt, att gå hela vägen ner. Man kan anta attityden, men det går nog inte in på skelettet.

I sitt sommarprat förra året berörde John Ajvide Lindqvist sin klassbakgrund och klassresa. Han beskrev att han har blivit en människa som har Mozart i iPoden men ändå inte vet hur det är att vara en sådan som har Mozart i iPoden. Alltså: man kan göra en klassresa, men ändå aldrig bli helt och hållet förändrad.
– Man kommer inte ifrån sin bakgrund. Men det där med iPoden var mest en bild. Jag har ingen Mozart i min iPod. Jo kanske en låt. Jag lyssnar mest på svensk schlager.
Han sjunger gärna schlager också. Hemma i huset utanför Norrtälje går Singstar Svenska Schlagers [ett slags karaoketevespel, red anm] varmt. Just det spelet använde han i en Dagens Nyheter-intervju i vintras för att förklara klasskillnader för en oförstående journalist: ”Du vet – i mitt universum är Singstar lika självklar som psykoanalys i ert. Sånt man gör bara.”
– Min mamma jobbade på lunchservering och slevade upp mat. Och pappa jobbade på ett litet varv som tog hand om sommargästernas båtar. Men trots det, och att jag prenumererat på Norrskensflamman (skratt) är det först på senare år som jag fattat på riktigt att jag är från arbetarklassen.

Har den insikten påpekat ditt skrivande?
– Det var först när jag i Låt den rätte komma in skrev min bakgrund och min biografi som det lossnade. Jag kan genren, jag kan geografin, jag kan de här människorna. Då blev det rätt, när jag inte försökte göra mig till och skriva litteratur längre.

En recensent har velat koppla ihop dig med de svenska arbetarskildrarna.
– (Skratt.) Det måste du såklart fråga eftersom du kommer från Flamman. Du frågar mig mycket saker inga brukar fråga mig om.

Känner du dig som en del i den traditionen?
– Det är kul när en recensent har skrivit så. Precis som det är kul att få Selma Lagerlöf-priset. Jag blir stolt.

Det som skiljer de mest framgångsrika skräckförfattarna – Stephen King, Clive Barker och John Ajvide Lindqvist på hemmaplan – från dem som ligger steget efter – Michael Crichton, Dean Koontz och på hemmaplan, Andreas Roman – är människosynen som ligger latent i berättelserna. De mindre framgångsrika har en mer cynisk, i vissa fall rent konservativ människosyn. Om det är en följd av författarnas sociala bakgrunder kan jag inte vederlägga. Men klart är att författarna med något slags vänsterlutning (Stephen Kings son heter Joe Hill efter just den Joe Hill) är mer framgångsrika. Och bättre.
Jag lägger fram den främre halvan av teorin.
– Det var ett påstående! Koontz har jag läst två böcker av. Men kommer inte läsa något mer. Ytligt liknar han Stephen King. Det är bra idéer, bra skrivet, men jag tycker inte om det. Det handlar om människosyn. Jag har inte tänkt på det, men tror att du har helt rätt. Jag kan i och för sig inte utveckla svaret eftersom det blir att glorifiera mig själv. ”Jag är en fin människa, jag tycker människor är så fina.”

Men du skriver empatiskt även om de mest bestialiska människor.
– Jag försöker behandla de jag skriver om med värdighet, ge dem verkliga historier. I slutändan försöker jag skildra dem psykologiskt trovärdigt för att det ska bli så otäckt som möjligt när det går illa för dem, när de ska bli uppätna eller vad fan det är. På sitt sätt cyniskt av mig. Men under skildrandet känner jag för dem och vill inte att det ska gå illa för dem. Jag mår illa av det själv.
– Det finns något i mig som tycker om Håkan [en pedofil mördare, red anm] i Låt den rätte komma in. Han är ju verkligen den hemskaste människa jag skrivit om, men jag tycker inte han är hemsk, bara ömkansvärd och en ohyggligt sorglig människa.

Eller som Sven-Eric Liedman uttryckt det: att se sig själv i andra. Att se andra i sig själv.
Här tror jag en nyckel till framgång går att hitta, det som bortsett från deras rent litterära kvaliteter förenar John Ajvide Lindqvist och Stephen King. Humanismen, eller radikalare uttryckt: solidariteten, skapar en resonansbotten man som läsare vill återkomma till.

I dina romaner är de flesta personer, såväl de monstruösa som de ordinära, kantstötta människor lägre ner på samhällsstegen. Var kommer de ifrån?
– Jag hämtar dem från min uppväxt i Blackeberg och delvis från min uppväxt med min pappa ute i skärgården. Pappa var extremt tolerant, han dömde inte människor, så runt omkring sig hade han mycket människor som jag tyckte var väldigt jobbiga när jag var liten.
John Ajvide Lindqvist gör en kort paus. Hans sätt att prata avslöjar en erfaren estradör, men här tycks det inte vara en konstpaus, utan en … allvarspaus.
– Och sen kommer människorna inifrån mig själv. Oavsett hur det har gått för mig och oavsett att jag står med på DN:s kritikerlista så är det fortfarande så här jag känner mig i förhållande till andra människor och omvärlden. En del av mig gör det i alla fall.
Han gör paus igen. Jag tänker på Mozart i iPoden. Att man inte kommer ifrån sin bakgrund, och att bakgrunden självklart påverkar hur litteraturen ser ut.

I Gamla stans turistträngsel gör en man bondfångartricket med en ärta som ligger gömd under en av tre tändsticksaskar.
– Usch det där tricket. Jag brukade stå här och trolla, säger John Ajvide Lindqvist, som är före detta trollkarl i likhet med en av per
sonerna i Människohamn.
– Jag brukade stå precis här och trolla, säger han och pekar på en plats snett mitt emot Science fiction-bokhandeln.
Nu ska han istället in och signera böcker. Jag nämner de fyra fansen han tackade i efterordet till Pappersväggar.
– Tror du de är här? Det var ändå tre år sedan sist, säger John Ajvide Lindqvist.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 22 mars, 2024

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Bluelake Minerals planerade gruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby är ett av de projekt som kan komma att få ett snabbt tillstånd av EU:s nya mineralpolitik. De tre dagbrotten och övriga anläggningar kommer att omfatta ett område som är lika stort som Stockholms innerstad. Foto: Erland Segerstedt.

I december beslutade EU att öka utvinningen av kritiska metaller som behövs för omställningen, samtidigt som Tidöpartierna vill bjuda in stora gruvbolag till Sverige. Men den nya jakten på fyndigheter skapar också konflikter.

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.