Valrörelsen påminde brutalt om att arbetarrörelsen saknar karismatiska ledare. Utan visioner skapas inga karismatiska politiker.
Krav om att byta ut ledningen löser inte problemen. Låt oss hellre följa de råd många inom vänstern ger oss: Skaffa oss mobiliserande visioner.
Valrörelsens krav/mål om ”Världens bästa välfärd” skapade ingen samlande entusiasm.
Ett av skälen är naturligtvis att både borgare och socialdemokrater under decennium efter decennium trummat in att landet redan har den bästa välfärden.
Sverige har en stark och produktiv kapitalism, kanske mycket byggd på rovdrift på gruvornas malm, på de vida skogarna och en billig energiproduktion samt en kunnig och slitstark arbetarklass. Den har dessutom lärt sig att ett visst mått av välfärd är att föredra framför hårdnande klasskamp. Denna kapitalism har långt ifrån uttömt sin förmåga och kommer absolut inte att självdö. Men den har en akilleshäl – bristen på demokrati som medborgarna i många dagliga situationer upplever som maktlöshet.
Arbetarrörelsen har kunnat stå stark genom visioner av olika tyngd och dominans från tanken på en kommande socialism till folkhemsdrömmar. När arbetarklassen en gång mobiliserade för rösträtt vann den parlamentariska demokratin. På den framgången följde som bekant koncentrationen av det politiska arbetet till de parlamentariska församlingarna medan det direkta och dagliga politiska arbetet bland medborgarna på ett eller annat sätt urholkades. Därmed upphörde också i stort sett kampen för en vidgad folklig makt med ekonomisk, social och kulturell demokrati. När vi dagligen ser hur maktlös arbetarklassen är i relation till företagens spel på företagsmarknaden med företagsflytt, indragningar eller nedläggningar märker vi bristen på ekonomisk demokrati. När vi ser löneskillnader mellan män och kvinnor ser vi också dagligen bristen på jämlikhet, på social demokrati. När vi under valrörelsen ser borgerlighetens dominans i massmedia och arbetarrörelsens brist på mediaresurser ser vi också avsaknaden av kulturell demokrati. Frågan som uppstår: Hur länge skall arbetarklassen acceptera en sådan ofullständig demokrati? Hur länge skall vänstern blunda för att kampen om makten, om demokratin, stagnerat under de nästan hundra år som gått sedan rösträttsreformen?
Vänstern och arbetarrörelsen har aldrig kunnat och kan inte nu heller nå framgångar utan att forma sina visioner om ett radikalt annorlunda samhälle. Att diskutera och utforma dessa visioner tycks vara en huvudfråga. En visionslös vänster innebär dessutom en fara för vänsterns sammanhållning – den föder motsättningar och vacklan med tankelinjer som i värsta fall kan bli reaktionära, vilket vår historia visar.
Demokrati innebär verklig makt för medborgarna – inte bara makt att lägga sin röstsedel vid valen.
En vision om demokrati i vår tid skapar fröet till socialism. En vision om att skapa ekonomisk, social och kulturell demokrati kan vara inledningen till en social massrörelse. Om vänstern med en offensiv strategi fungerar som ideologisk motor kan en sådan social rörelse också bli en rörelse för socialism.
Så länge vänstern är visionslös kommer den att år efter år stampa på samma fläck, på sin höjd tålmodigt sysselsatt med ett internt navelstirrande. Det perspektivet kan ingen tycka vara särskilt stimulerande eller entusiasmerande.
