I måndags kom det första brottet mot rödgröna överenskommelser. Socialdemokraterna och Miljöpartiet bröt sig ur en Afghanistanuppgörelse som Vänsterpartiet haft avgörande inflytande över. Därmed sjunger samarbetet i praktiken på sista versen.
Enligt DN:s medvetet vaga undersökning (ingen tidsram är angiven) vill 75 procent av distriktsordförandena avbryta det rödgröna samarbetet. Att de rödgröna nu bara kommer samarbeta i vissa frågor är närmast självklart – men med tanke på att uppslutningen bakom projektet i V inför valet är det svårt att tro att partiet har slängt tankarna på en rödgrön koalition 2014 på sophögen.
Debatten om regeringssamarbete inom Vänsterpartiet inför valet 2010 – i den mån man kan tala om en debatt, eftersom i stort sett ingen ville dryfta frågorna offentligt – byggde på två poler. En som ansåg att V måste delta i samarbete för att skapa ett alternativ till Reinfeldt, och en som ansåg att V skulle förlora röster på samarbetet. Problemet är nu när slutsatser skall dras, att facit från det rödgröna samarbetet kan bekräfta båda teserna. Man skapade ett alternativ som inte hade varit möjligt utan V samtidigt som V har fortsatt låga opinionssiffror.
Men samarbetet har också gett mer oväntade slutsatser. En är att Vänsterpartiet – riksdagens Bror Duktig – visade sig ha just vad som krävdes för att få starka överenskommelser, en förhandlingsskicklighet och en politisk målmedvetenhet. Valupplägget kan ha varit det mest generösa någonsin: V fick gå till val med närmast monopol på välfärdsfrågor inom koalitionen och föra en helt egen linje kring vinst på välfärden. Inte nog med det: man fick fritt spelrum i Afghanistanfrågan – ända till överenskommelsen – som sedan tydligt färgades av V. Och hela tiden maximalt medieutrymme. Den som anser att det var dåligt byte för ett parti på fem procent saknar politiskt omdöme.
Men den andra slutsatsen var att det starka sakpolitiska innehållet ändå inte hjälpt Vänsterpartiet opinionsmässigt. Man har närmast fått en känsla av att medierna ogillar V – till och med när det gått bra för partiet i förhandlingar och debatter har den dominerande mediala tolkningen blivit att det varit dåligt för Mona Sahlin. Men facit idag är att Lars Ohlys popularitet inte stärkts och Vänsterpartiet har inte högre trovärdighet.
Det vore lätt att tro att det är själva regeringssamarbetet som skadat V. Om så är fallet kommer siffrorna mer eller mindre automatiskt vända uppåt så snart V intar en fri oppositionsroll. Det troliga är att det inte är så enkelt. Man måste klara av rollen.
Att vara framgångsrik i opposition förutsätter förmågan att bilda opinion via medier, att vinna popularitet, samla människor och röster. Man måste kunna hålla samman när det blåser hårt, stå på egna ben och genom egen kraft bli en självklar del av det politiska spektrumet. Och man behöver inte minst skapa debatter. Den som vill studera framgångsrik opposition kan se hur tyska Die Linke idag både har lyckats driva opinion mot finanskapitalismen och samla nyfattiga tyskar. Eller se hur holländska SP på några få månader vänt uppåt från sitt valnederlag genom stenhård mobilisering mot nya pensions- och a-kasseregler.
Många kommer nu dra en lättnadens suck över att ett rödgrönt samarbete, som i deras ögon riskerat partiets själ, ser ut att vara över. Men om det är något som måste ändras i Vänsterpartiet nu är det den märkliga inställningen till både samarbete och opposition.
Samarbete framställs idag som något mesigt – som att det går ut på att vara snäll mot sina koalitionspartners. Det är en förenkling som är närmast lögnaktig eftersom de effektivaste förhandlarna i ett samarbete idkar utpressning, låter de andra svettas över tidsgränser, manglar varandra i nattförhandlingar och läcker till medier för att smutskasta varandra innan man åker på turné och talar om hur mycket man tycker om varandra.
På samma sätt förutsätter det mest aggressiva oppositionsarbete att man med brett leende uttrycker intresse för bredare samarbete. Vänstern i Vänsterpartiet har här missförstått en viktig sak: att be andra eventuella koalitionspartners dra åt helvete på förhand stärker inte alls oppositionsrollen – det förstör hela grejen. Det enda tillfälle denna bojkottinställning fungerar för att vinna mark är när man själv har högre trovärdighet än motståndarna. I V:s fall är det av samma skäl så nära ett självmord i allmänhetens ögon man kan komma.
Det är helt fel fråga att ställa sig om ett parti till vänster antingen skall samarbeta eller vara i opposition. Varje framgångsrikt partiprojekt handlar om att lyckas med båda och använda förmågorna simultant – att i samarbetestider kunna hota med opposition och att i oppositionstider pressa motståndare av rädsla för att förlora röster. Man skall med ett leende kunna säga: vill ni samarbeta? Gärna för oss! Jaha, vill ni att vi skall vara i opposition? Inget problem för vår del.
I Vänsterpartiets fall har man nu bevisat att man varit ett effektivt samarbetsparti – nu är det dags för att bli ett vägvinnande oppositionsparti. Tråkigare utmaningar har man sett.
