Jag har läst Kristina Sandbergs tre romaner om hemmafrun Maj. Det är jag inte ensam om. Den sista delen fick Augustpriset i höstas och det är den värd. Jag blir väldig tagen, omskakad, på gränsen till krossad av böckerna. För orättvisorna, kvinnorollen och människoödet.
Arvet, arvet, arvet. Bitterarvet, vara duktig och göra rätt-arvet. Tänka på sill-arvet. Klassarvet? För att man ska. För att man ska vara duktig.
Jag känner igen mig i Maj och blir nästan rädd för det. Jag får känslor som jag tänker mig att en person med ätstörning får av att läsa om någon som har ätstörning. Jag blir smittad. Fast att jag till och med har gått på konstskola. Hennes bitterhet är min och det är inte trevligt alls.
Varför kan du inte koppla av, Joanna? Varför är du så sur? Varför ligger du och funderar på om det går att baka ett bananbröd av alla gamla bruna bananerna? Varför tvingar du folk att gå upp och tvätta händerna mitt under kvällen? Är du galen?
Det känns som att Maj förklarar varför jag är som jag är. Att de liv som min mormor och hennes mamma och min mamma levt spelar roll för mig nu. Det visste jag sedan innan men hade inte kopplat ihop det så tydligt.
Vi är inte läkare eller advokater eller gör business eller läser på universitetet eller blir professorer. Det är inte för oss. Därför måste vi vara extra bra på saker. Vi måste pudra kladdkakor och mangla lakan och vädra vintergarderober och jobba inom vården och lägga in egen sill. Det är nästan som en sjukdom. Kanske har det här ingenting med klass att göra egentligen? Men jag tänker att det är lättare att vara dålig på att städa om man är professor. Eller?
Mina blommor är torra och trista. Blomsterlönnen kan inte ens räknas som växt längre. Jag är värdelös. ”Det är på krukväxterna det syns hur en människa mår egentligen”. Jag minns alla tanterna i hemtjänsten och jag vet ju hur man gör dillsås och dammsuger mattor och tvättar fönster med tidningspapper. Men inga skåp eller lådor hemma hos mig är i ordning fast jag minst en gång om året läser boken Rensa i röran. Jag förmår inte. Kanske vägrar jag? Är det därför det ser ut som att det bor en apa hemma hos mig? Är det revolution på gång?
Och jag fattar med hjärnan att jag gör andra val. Att jag tagit små kliv ifrån. Att det måste vara okej att ta sovmorgon, äta mat i sängen och inte städa handfatet innan det kommer främmande. Jag vet det och jag gör det men jag kan inte leva med det. Det är ju fel.
Men du kan väl köpa färdig pizza-deg? Det gör ju alla?
Nej, det skulle inte Maj gjort.