En last jag har är att jag lyssnar på influerarpoddar. Det har fått mig att inse hur influerare blivit digitala förtrupper, först som konsumenter av Foodora och Bolt och nu som tidiga användare av AI. I ett avsnitt av Det skaver pratar Cassandra Klatzkow om sin relation till chatbotten hon gett namnet ”Elias”. Elias är 187 centimeter lång, i 30-årsåldern och har bruna ögon, och ger både värme och stöd vilken tid på dygnet som helst.

Har du också döpt din Chatgpt? I så fall kan du lida av falskt digitalt medvetande. Det menar Lisa Siraganian i boken The problem of personhood (Verso, 2026), där hon undersöker vad som händer när träd, robotar och foster börjar betraktas som juridiska personer och rättighetsbärare.
Att AI så ofta får mänskliga namn, antingen av användare själva, eller av företagen som utvecklar dem, som Anthropics ”Claude” eller Apples ”Siri”, speglar hur vi redan börjat se AI som en vän eller en kollega snarare än ett verktyg. Detta trots att den saknar både ego, värderingar och förståelse av mening.
Steget därifrån till att AI och robotar också börjar anses som rättssubjekt är inte särskilt långt.
Saudiarabien gav redan 2017 rättigheter till roboten ”Sophia”, samtidigt som 40 procent av landets befolkning saknar medborgarskap och kvinnor fram till 2019 inte hade rätt att skaffa pass utan godkännande från sin man eller pappa.
Om vi börjar betrakta AI som personer, förflyttas ansvaret från dem som faktiskt har makten över algoritmerna och språkmodellerna.
Exemplet fångar ett av Lisa Siraganians huvudargument: att ett utvidgat rättssubjekt inte automatiskt leder till ökad jämlikhet och rättvisa. Det som kan verka som en progressiv fortsättning på kampen för kvinnors och minoriteters rättigheter, är en farlig väg att gå, argumenterar hon. När AI, foster och djur ses som juridiska personer urholkas personbegreppet. Rättigheter kopplas då inte längre till skyldigheter och ansvar.
Siraganian visar också att startpunkten för det utvidgade rättssubjektet är företag. Ett centralt fall är Citizens united vs. Federal electoral commission från 2010, där USA:s högsta domstol slog fast att företag har rätt till yttrandefrihet, och därmed får uttrycka sin ”röst” genom donationer i valkampanjer.
Företagen blev murbräckan. Efter det kunde även foster, träd och robotar ta sina första stapplande steg in i rättssalen. Och oavsett om det handlar om abortmotståndare som vill hävda fosters ”intressen” eller miljöaktivister som vill skydda sjöar eller skogar, underbygger man sina krav med samma argument. Om företag kan vara juridiska personer, varför då inte djur, foster eller robotar?
Även sådant som från ett vänsterperspektiv verkar progressivt, som att ge naturen rättigheter, landar oftast i en kompromiss med kapitalets intressen snarare än en verklig omprövning av våra människocentrerade rättssystem. När naturen blir rättighetsbärare bevaras sällan ursprungsfolkens natursyn, som bygger på relationella band och ömsesidigt beroende.
I stället styckas naturen upp i enskilda skyddsvärda objekt. Erfarenheterna från Ecuador, där naturens rättigheter skrivits in i landets konstitution, visar att rovdriften knappast hindrats.
Rättigheter är inte i sig ett skydd mot ojämlikhet eller fortsatt exploatering av människor och natur. För det krävs sociala rörelser som bygger motmakt. I stället för att utvidga rättigheter till naturen, borde vi överväga våra skyldigheter för planeten, och stifta lagar som begränsar företagens anspråk på naturresurser.
Siraganian ger läsaren en rättshistorisk och filosofisk essä, som tack och lov gör många nedslag i konsten och populärkulturen för att ge liv till sina komplexa resonemang. Boken levererar en rättskritik som inte bara stryker vänsterläsaren medhårs. Visst finns svagheter i argumentationen. Jag har svårt att övertygas om att fostren skulle stå på tur om den svenska fjällskogen ges personstatus. Att den amerikanska antiabortrörelsen har kunnat hävda fostrets rättigheter beror just på den rörelsens mobiliseringskraft.
Särskilt angeläget känns inlägget i debatten om AI. Om vi börjar betrakta AI som personer, förflyttas ansvaret från dem som faktiskt har makten över algoritmerna och språkmodellerna. Roboten som ”person” blir en sköld som techmiljardärer kan gömma sig bakom för att ducka ansvar för avslag i sjukförsäkringar, algoritmiska uppsägningar av arbetare, eller tvivelaktiga kärleksråd. Ett bra första steg är, som Tone Schunnesson sade i podden Café Bambino, att behandla AI som en manlig kollega man hatar.