Skönlitteratur:

Då nu är jag
Elsie Johansson.
Bonniers, 2011.

Till mamma på mors dag
Doris Dahlin.
Ordfront, 2011.

Depån
Gunnar Brulin.
Mat & Makt Förlag, 2011.

Och allt ska vara kärlek
Kristian Lundberg.
Ordfront, 2011.

Arbetarlitteraturen i Sverige fortsätter att frodas. Den är vital och uppvisar en imponerande mångfald. Det känns som ett privilegium att börja denna översikt med en ny bok av Elsie Johansson.
Lagom till hennes 80-årsdag (född 1 maj!) kommer det ut en bok med den fenomenala titeln Då nu är jag. Den innehåller både nyskrivet material och ett urval från hennes tidigare diktsamlingar, sedan debuten 1979 med Brorsan hade en vevgrammofon.

Genom hela boken löper en dialog med Henry David Thoreau, och Elsie Johansson dikter har en viss likhet med Skogsliv vid Walden. Naturlyriken dominerar, med en stark lyhördhet för skiftningar och nyanser. Naturen blir en klangbotten för reflektioner kring det som är viktigt för Johansson: jaget, nuet, ursprunget, kärleken, uttrycksbehovet, men kanske mest av allt kring ”evig kluvenhet”, hennes ”arvedel”, som hon skriver i en slags parabel till Karlfeldt.
Jag kan tänka mig att den åldrande Elsie Johanssons dikter i sitt sökande och sin ambivalens kan vara särskilt tilltalande för unga läsare.
Doris Dahlins senaste bok presenteras som ”relationsroman”. Den tillhör den kategori som jag brukar benämna ”terapilitteratur”, och är oftast i stort sett uppbyggd enligt mallen: Den Stora Hemligheten som till slut oundvikligen mynnar ut i Den Stora Uppgörelsen.

För att det ska fungera krävs det en dynamik, men den saknas tyvärr i Dahlins roman, vi vet inte mer i slutet än vi fick veta på de första sidorna. Och det är inte direkt några djuplodande sanningar som har förmedlats, relationer med föräldrar är komplicerade, och man blir inte kvitt sitt förflutna.
Det är den psykologiska realismens totala nederlag, när den drunknar i pretentiös banalitet.
Dahlin kan förvisso sitt ämne, här finns några bra och levande beskrivningar av en människas inre kaos, det finns också ansatser till givande klassperspektiv. Tyvärr försvinner allt det positiva i ett töcken av klyschor och svulstig stil.
Fackföreningar tappar medlemmar och anslutningsgraden sjunker. Allt fler, framför allt unga, frågar sig vad facket är bra för. Det är en fråga som kräver sitt svar, och Gunnar Brulin, till vardags reporter på Livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel, gör ett oförskräckt försök att i litterär form komma underfund med vad som är meningen med föreningen.
I sin roman Depån skildrar han en transportdepå vid ett fiktivt mellanstort bryggeri i Stockholm. Kunnigt och med stor värme skriver han om chaufförernas vardag. Lika kunnigt men med betydligt mindre värme ger han också en inblick i den fackliga världens intrigspel.
Trots ständig stress, rationaliseringar, och bristande arbetsmiljö påstår företagsledningen att depån inte är tillräckligt lönsam och hotar med att lägga ut den på entreprenad. Och ännu värre blir det. Företaget säljs och depån ska läggas ner helt och hållet.

Facket gör det man brukar göra i sådana lägen. MBL-förhandlar, vilket är helt meningslöst, informerar om a-kassa och möjliga utbildningar, vilket gör ingen glad. Det kallas för Den Stora Nödvändigheten. Man spelar enligt spelets regler, och det påstås vara ”bra för alla”. En del av dessa ”alla” verkar emellertid inte övertygade om nyttan och förträffligheten, och gör det otänkbara – sätter sig till motvärn.
Framför allt är det den fackliga aktivisten Ulrik som vill skapa nya regler. Han vägrar att acceptera Den Stora Nödvändigheten och ger sig ut på en resa i jakt på svar och tillgängliga medel för att få stopp på det omänskliga systemets framfart.

Brulin skriver journalistiskt rappt men har tyvärr en olycklig tendens att förlora sig i onödigt filosoferande, och istället för att berätta historier skriver han historia. Jag är inte helt övertygad om att vad facket behöver är poesi, men boken ställer en rad intressanta och viktiga frågor kring makt och inflytande i arbetslivet, och inte minst om arbetets mening och innehåll.
Att skriva en bok kan för författaren leda till ett behov att skriva en annan bok. När Kristian Lundberg var klar med den kritikerrosade och prisbelönta romanen Yarden kom han på att han egentligen ville skriva en annan berättelse. En som går på djupet, ända ner till botten, med vad som är viktigt i livet, vad som gör oss till människor, och om kärleken. Som synes inga små frågor.
Kristian har efter sin materiella och existentiella djupdykning, som han skildrar i Yarden, nu kommit på rätt köl i livet. Han bor nu med utsikt över sin gamla arbetsplats, och minnen av det som varit kommer till honom, samtidigt som han underkastar sina erfarenheter en skoningslös analys. Han skriver sig tillbaka till sig själv.
Det handlar om ett arbetsliv som innebär den ultimata förnedringen, som berövar de längst ner deras människovärde. ”Klasskampen existerar.”, skriver Lundberg, ”Den sker från det omvända hållet.” Arbetarna på Yarden styrs med hjälp av rädsla, sticker du upp ringer de inte in dig imorgon, det är så ”flexibiliteten” fungerar i det moderna arbetslivet. Arbetarna övervakas, spelas in, och är ständigt försiktiga med vad de säger, man vet aldrig vem som kan vara angivare.

Jag läser Lundbergs roman precis efter att ha avslutat Tornet, som är en skildring av 80-talets DDR. Det är svårt att inte slås av likheterna.
Det är i den totala avhumaniseringen som Lundberg upplever på botten som han kommer underfund med vad som är kärnan i att vara människa. Eller som han själv uttrycker det på sitt poetiska språk med en biblisk och profetisk underton, det är då han blir till som människa.
”Att vara människa är att misslyckas. Att vara människa blir då också att älskas.” Det är en utmaning mot hela vårt samhälles sätt att fungera och den ideologi som bär upp det. Ett samhälle som hyllar framgång, ungdom, företagsamhet, och delar in människor i vinnare och förlorare är inte mänskligt. Där finns inte människovärde, inte heller kärlek.

Kärleken är central för Lundberg, men de politiska implikationerna är uppenbara. Det är bara när samhällets förmår och har vilja att inkludera – på lika villkor! – de misslyckade, de oföretagsamma, de lata, som ett sant humanistiskt ideal kan förverkligas, i ett samhälle som är till för människorna, och inte tvärtom.
Det är en strävan som är så mycket mer utmanande och radikal då det är föga troligt att något parti skulle ta upp det i sitt program.
”Vi länkas samman av vår oförmåga.” Jag skulle vilja påstå att det är vad socialismen i grunden handlar om.
Om och om igen söker sig Lundberg till sakens kärna, skärvor, fragment, korta stycken, fogas samman på nytt. Varje ord, varje mening be­rör.
Det är en i varje avseende radikal och viktig bok som Kristian Lundberg har skrivit.