– Snart möts vi i det befriade Västsahara, sa Ahmed innan vi skildes åt.
Det var hösten 1980 i Kumrovec i den dåvarande jugoslaviska delrepubliken Kroatien. Kumrovec var den jugoslaviske landsfadern Titos födelsestad. Här hade vi varit på en stor internationell ungdomskonferens för den alliansfria rörelsen. Det var första gången jag mötte en västsaharier.
Ahmed representerade befrielserörelsen Polisarios ungdom. Han berättade varmt och engagerat om kampen för ett fritt Västsahara. Hur Spanien gav upp sin gamla koloni 1975. Hur Marocko invaderade och ockuperade. Hur han själv och tiotusentals andra västsaharier tvingades fly över gränsen till Algeriet. Hur Polisario bildades och valde väpnad kamp för frihet.

På vår konferens hade ungdomar från Angola, Mocambique och Zimbabwe berättat om sina egna länders befrielse. Optimismen var stor. Världsläget tydligt. De progressiva krafterna på frammarsch. Imperialismen på reträtt. Jag och Ahmed var övertygade om att snart ses igen i ett fritt Västsahara.
Men när vi möttes nästa gång hade det gått 17 år. Västsahara var fortfarande ockuperat. Återseendet skedde på en vänsterkonferens i Barcelona. Det var fint att mötas igen. Vi diskuterade hur vi missbedömt läget den gången. Vi hade underskattat imperialismens styrka och förmåga att anpassa sig. Med ekonomisk makt, utpressning och våld hade de flesta nya progressiva stater pressats tillbaka. Återigen var de fast i utsugningens globala nätverk.
Polisario hade tänkt om och förklarat eld upphör 1991. Diplomati och internationella påtryckningar var den nya strategin. FN kom överens med Polisario och Marocko att organisera en folkomröstning om självständighet. Men Marocko stoppade förverkligandet av planen. Ahmed, som nu var en av Polisarios representanter i Spanien, sa att EU skulle kunna spela en avgörande roll för den fredliga lösningen. Detta genom att sätta ekonomisk och politisk press på Marocko.

De följande tio åren kunde jag själv i EU-parlamentet se flera sådana förslag slås tillbaka. Gamla kolonialmakter, som Frankrike och Storbritannien, såg till att EU fortsatte stå på ockupationsmaktens sida. Stora affärsintressen gick före de internationella rättsprinciperna.
Jag har alltid beundrat Polisario för deras enorma tålamod i arbetet för en fredlig lösning. Men inne i Västsahara, och i flyktinglägren i södra Algeriet, växer den unga generationens otålighet. Många av dem menar att man återigen måste ta till vapen.
Den 14 december förra året kom en hoppfull signal. EU-parlamentet röstade med 30 rösters marginal nej till det föreslagna fiskeavtalet med Marocko. Ett avtal som skulle ha gett fiskebåtar från EU rätt att fiska i västsahariska vatten. Detta nej var en seger för internationell rätt och för alla västsaharier.
Nu ven högergruppernas partipiskor i EU-parlamentet. I förra veckan kom bakslaget. Ett tydligt ja till EU-kommissionens frihandelsavtal för jordbruksprodukter med Marocko. Ett avtal som, till skillnad från USA och EFTA:s avtal, inte uttryckligen utesluter Västsahara från det marockanska territoriet. I det ockuperade landet äger franska transnationella bolag, och Marockos kung, stora tomatplantager. Bara marockaner får arbeta där. Bevattningen av plantagerna hotar grundvattennivån. Och export från Västsahara är i strid med internationell rätt. Men EU bryr sig inte.
Kampen för frihet är så svår. Jag tänker på den arabiska vårens revolutioner. Jag tänker på min vän, den kloke och tålmodige Ahmed. Trots allt, ska vi en dag mötas i ett fritt Västsahara.
Det blir inte snart. Men en dag…