Trenden var tydlig under året: de som vågade vara vänster firade triumfer. Ta bara den amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders. Från början betraktades han som en kuriositet, som bäst – för man vinner inte val när man står långt ut på kanten av den politiska skalan, eller hur? Men om 2015 lärde oss någonting så är det att sluta sätta likhetstecken mellan ”valbar” och liberal slätstrukenhet. Var mitten i det politiska landskapet återfinns går att ta strid om. De väljare som vacklar mellan höger och vänster vinns inte automatiskt av den politiker som är närmast mitten. Det handlar lika mycket om att sätta rätt ord på känslan för dagen, att lyfta de frågor där de vacklande faktiskt står till vänster – och om att ha någon slags personlighet, i en tid där den klassiska politikertypen har stora problem med trovärdigheten. Genuint ska det vara nu för tiden, det gäller både inredning och politik. Labourmedlemmarna är säkra på att Jeremy Corbyn menar det han säger. Just det gav honom vinsten, med rekordstor marginal, i Labours partiledarval.
Vänster vågade också Syriza och Podemos vara. Syriza försökte i alla fall ta strid mot den europeiska åtstramningspolitiken. Arbetslösheten i södra Europa är en framtida krutdurk, varannan ung spanjor och grek är utan jobb – men de stora krisrubrikerna under 2015 gällde inte det, utan att den grekiska regeringen försökte göra något åt det. Svenska regeringens insats bestod i att stödja kraven på grekiska nedskärningar och högerpolitiska reformer. ”Sverige är inte exponerat mot Grekland”, sa Magdalena Andersson. Ska vi våga hoppas på att finansdepartementet även har någon slags sköld mot nyfascism och politiskt sönderfall, om generationer av sydeuropéer förlorar hoppet?
Även i Sverige försökte regeringen ta sig an massarbetslösheten med småpetande, på egen hand bakbundna av finanspolitiska doktriner och ”regler” som omöjliggör tillräckliga satsningar. De som protesterade bäst var LO, som la fram ett omfattande offentligt investeringsprogram finansierat med nya lån – precis som de flesta ekonomer både i Sverige och utomlands rekommenderat. Det är säkert ingen slump att LO är de som tydligast ser vad som händer om handlingsförlamningen fortsätter: var tredje LO-medlem tänker nu rösta på Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet hamnar för sin del i en knivig sits. Hålla med LO, självklart – men samtidigt lyfta fram utfallet av budgetförhandlingarna som tunga och betydelsefulla. Att hitta rätt balans mellan regering och opposition blir den stora svårigheten för Vänsterpartiet även 2016.
Frånvaron av ledarskap
Under 2015 har det politiska ledarskapet lyst med sin frånvaro. Göran Persson har någon gång sagt att hans stoltaste politiska arv är att han lyckades hantera kriser. Det säger ganska mycket om den nutida socialdemokratins självbild. De må ha idétorka, men förblir åtminstone duktiga på att regera. Stefan Löfven håller nu – säkert till sin egen förskräckelse – på att sjunka ned under även denna mininivå.
Regeringen Reinfeldt hanterade en kris inom ett område där Moderaterna har högt förtroende; ekonomi. Löfven har att hantera en ansvarskris inom det migrationspolitiska området. Ett av de politiska områden han allra minst vill prata om. Men i politiken får man dessvärre inte välja kris. Det är i lägen som detta, när den humanitära katastrof vi bevittnat i Syrien, på Medelhavet och vid snart sagt varje EU-lands gräns, politiska ledares eftermäle avgörs. Dessvärre har Löfven redan förseglat sitt. Han valde att stänga gränsen.
Löfvens regeringsmakt bygger inte på långsiktiga lösningar som kommer leda till en progressiv politik i framtiden, utan på kortsiktiga överenskommelser för att verka regeringsdugliga och behålla makten. Socialdemokratin tror i dagsläget inte på att man har någon ideologisk motoffensiv att sätta emot det sluttande ideologiska plan högern är inne på. I verkligheten är S det enda parti som skulle kunna göra det med stort genomslag och tillräckligt fort. S måste ta på sig ledartröjan och åtminstone försöka.
Det mesta Moderaterna gör, gör de på grundval av vad som är bäst för Moderaterna. Om de misstänker att ID-kontroller kan bli en katastrof, hoppar de av beslutet för att kunna göra partipolitik av det i ett senare skede. Det är en position och ett utgångsläge som man kan kritisera. Men ibland önskar man ändå att Vänsterpartiet också kunde överge strategin till förmån för taktik, särskilt i det krisläge vi just nu befinner oss. Att mitt i brinnande flyktingkris fortfarande prata med väljarna om regeringsduglighet och budgetförhandlingar håller inte. Vänsterpartiet har under de senaste åren lyckats med att bli mer konsekventa, samlade och tydliga i kommunikationen. Men i ett krisläge som under 2015 så måste partiet agera flexibelt snarare än konsekvent.
För vad har vi annars att hålla i när det blåser upp till högerstorm med en gnutta fascism i (som blåst bort den ljumma vänstervind vi anade för ett år sedan)? S kan alltid skicka fram Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson. För han är egentligen den enda som levererar politiska förslag som går ut på att stoppa det halvfascistiska partiet som snart är lika stort som S. Måttstocken för alla förslag som läggs från vänster bör vara precis det – Hur vänder detta utvecklingen?
Borgerlig dagordning
Högern gick åt högern under 2015. Det var ju inte valår längre, och borta var den där dagordningen med välfärdsfrågor som skavde och kliade. Nu behövde man inte låtsas vara bekymrade över vinster i välfärden längre – åtminstone inte än på ett par år. Vänsterpartiets möjlighet att nå resultat när det gäller vinstbegränsningar ligger just i tidpunkten. Ett riksdagsbeslut under hösten 2017 eller våren 2018, nära riksdagsvalet, tvingar borgerligheten att tänka på opinionen igen.
Men den tiden den sorgen. 2015 hördes en suck av lättnad från borgerligheten när dagordningen plötsligt handlade om hårdare frågor. Moderaterna bytte partiledare och politisk riktning redan i januari. Det skedde odramatiskt: Reinfeldts sosseretorik var aldrig älskad, däremot tolererad av många – så länge den var framgångsrik. Kristdemokraterna gick också åt höger med sin nya partiledare. Ebbas julbudskap? Polisbevakade interneringsläger vid Sveriges gränser och mer bomber över Syrien.
Framför allt gick de borgerliga ledarsidorna åt höger. På Göteborgs-Posten bytte Alice Teodorescu färg på ledarsidan till mörkblå. Svenska Dagbladet skrev om ”så kallade ensamkommande flyktingbarn” och ”asylshopping” och spred den gamla rasistiska tesen att vänstern släpper in invandrare för att säkra röster i kommande val. Dagens Industri uppmanade till samarbete med SD. De borgerliga intellektuellas projekt var tydligt: mjuka upp opinionen så att alliansen i framtiden kan ta makten med hjälp av SD. En delseger kom under året med den uppsagda Decemberöverenskommelsen. Problemet var bara att SD själva också gick åt höger och visade bockfoten mer obekymrat än tidigare. Som när riksdagsledamoten Kent Ekeroth under hösten höll tal i Trelleborg (inför uniformerade nazister, bland andra) och pratade om att ”ta tillbaka landet” för att rädda det från ”undergång”. Om det sätter stopp för de borgerliga flirtarna återstår att se. Högerns anständighet avgörs slutgiltigt under 2016.
Formativt läge
Världen har kommit ännu närmare under 2015. EU:s totala kollaps i frågan om Greklands ekonomiska kris och avsaknaden av solidaritet när de största migrationsströmmarna sedan andra världskriget sker, massarbetslösheten bland ungdomar i hela Europa. Vad ska vi med EU till när inget positivt kommer ut ur medlemsskapet? En diskussion som vi hoppas tar fart ytterligare under 2016.
Högern marscherar framåt i Ungern, Polen och Frankrike, samtidigt som att 2015 avslutas med stora valframgångar för Podemos i Spanien och vänstern i Portugal. Det är väl värt att minnas att 2015 inleddes med att Syriza sopade banan med såväl högern som socialdemokratin i det grekiska valet. Sedan slog man dem i två valrörelser till.
Terroristattacken mot Kronans skola i Trollhättan, bränderna av flyktingboenden, attentatet mot Charlie Hebdo, och Bar Mitzvan i Köpenhamn och terrorangreppet mot Paris kulturkvarter etsar sig fast på näthinnan och skrämmer. IS/Daesh och Boko Harams framfart och terrorattentat på tusentals oskyldiga människor. Att då hålla lugnet och inte rusa iväg med krigsretorik, krigspraktik och undantagstillstånd är viktigast av allt. Europa står inför en oroväckande polarisering där högern gärna målar upp konflikterna i samhället som ett kulturkrig. Vänstern runt om i Europa måste göra den verkliga konflikten, den mellan klasserna, mer synlig. (Läs mer i utrikesredaktionens årskrönikor på sidorna 13-15).
Vi i vänstern säger ofta att det är nu eller aldrig, och det är sant varje gång. 2016 kommer att avgöra vad vi vill ha för samhälle i framtiden, den här gången också. Vad ska Sverige vara om fem, tio och femtio år? För att kunna veta det måste det finnas någon slags vision i samtalet. I varje debatt måste det finnas ett vänsteralternativ, oavsett om det är en debatt som förs i fikarummet på bygget, på äldreboendet, i skolan eller i en debattstudio på SVT. För det krävs en vänster som förmår organisera och appellera till människor, lyssnar till deras oro och visar på alternativet. 2016 kan vi forma det ytterligare, tillsammmans!
