För att vara ett latin­amerikanskt land har Peru politiskt sett varit relativt stabilt de senaste årtiondena. Den tiden ser dock ut att vara över. 2016 valdes Oxford-­ekonomen Pedro Pablo Kuczynski till president, men i Perus politiska liv verkar det i dag som en evighet sedan. Tre presidenter har nu fallit från posten under en mandatperiod, varav två inom loppet av förra veckan. I oktober 2019 upplöstes dessutom parlamentet. Parlamentsledamoten och den tidigare ingenjören Fransisco Sagasti är den fjärde presidenten i ordningen, och det återstår nu att se om han klarar sig till mandatperiodens slut nästa år.
Turbulensen började när Kuczynski 2018 benådade landets ökände tidigare diktator Alberto Fujimori. Strax efteråt dök hans allierade upp i videor, som i ett eko av de berömda smyginspelade korruptionsvideor som en gång fällde Fujimori själv, där de försökte muta oppositionella parlamentsledamöter. Kuczynski fick lämna in sin avskedsansökan.
Vicepresidenten Martin Vizcarra som efterträdde honom lyckades undvika att fläckas av skandalerna som sänkte hans föregångare och bli sedd som en kompetent regeringschef. Kanske framstod han som det hederligare alternativet i konfrontation med ett uppen­bart korrupt kotteri i parlamentet, som han lät upplösa 2019 med stöd av 80 procent av folkopinionen enligt en undersökning. Inte ens den katastrofala corona-utvecklingen i Peru – som enligt officiella siffror har flest döda per 100 000 invånare i världen trots en tidigt införd och hård karantän – skadade allvarligt hans popularitet.

Men i november lyckades en majoritet i parlamentet till slut samlas bakom en riksrättsprocess och avsatte honom efter en summarisk process. Ledamöterna hänvisade till misstänkta korruptionsaffärer under hans tidigare ämbeten, men paragrafen som användes var ”moralisk oförmåga”, en klausul som var tillräckligt vag för att parlamentet inte skulle behöva anföra någon specifik anklagelse.
Fram till dess hade kaoset i stort sett hållit sig innanför presidentpalatsets och parlamentsbyggnadens väggar, utan något större aktivt engagemang från folket i stort. Men när Vizcarra kuppartat avsattes förra måndagen och ersattes med den föga kända talmannen Manuel Merino ändrades allt. Först gick tusentals, sedan tiotusentals människor ut på gatorna över hela landet. När två unga demonstranter dödades och tiotals skottskadades under protesterna i huvudstaden Lima förra lördagen växte upproret exponentiellt. Andra politiker tog snabbt avstånd från Merino, som på kort tid gick från att vara relativt okänd till att bli en av landets mest hatade personer.
Söndagen den 15 november avgick Merino, och redan dagen efter öppnade åklagarmyndigheten en process mot honom för dödsskjutningarna. Det betyder fantastiskt nog att alla i dag levande peruanska ex-presidenter antingen sitter i fängelse eller utreds för brott. Och då saknas den trefaldige ex-presidenten Alan Garcia på listan av det enkla skälet att han förra året tog livet av sig med polisen väntandes utanför dörren.
Merino var den sista i ordningen av grundlagsenliga efterträdare till Kuczynski. Parlamentet valde därför att göra Sagasti som tillhörde den lilla minoritet parlamentsledamöter som hade röstat emot att avsätta Vizcarra till ny interimspresident. En av hans första åtgärder var att träffa föräldrarna till de dödade demonstranterna. Därmed lugnade sig protesterna något, men de är fortfarande inte över.

De peruanska demonstrationerna är de senaste i den nya vågen av folkprotester i Latinamerika, som tidigare svept genom bland annat Chile och Colombia. Likheterna mellan dem är flera: de består till stor del av unga, tidigare oorganiserade demonstranter, de präglas av en stark närvaro på sociala medier, de får energi av videor som visar polisbrutalitet och som får explosionsartad spridning, de symboliseras av memes och popkulturella referenser. Till exempel har plakat förekommit där demonstranterna jämför sig själva med manga-figuren Naruto – en exakt upprepning av ett populärt motiv från Chile. Gemensamt är också det radikala, men samtidigt något vaga, förkastandet av etablissemanget som korrupt och odugligt. Flera plakat och inlägg på sociala medier påpekade till och att man inte demonstrerade ”för Vizcarra”, som knappast är någon vänsterpolitiker, utan mot parlamentets ”kupp” för att avsätta honom.
Varje land har dock sina egna kännetecken. I Chile drevs demonstrationerna av ett brett spektrum av sociala och ekonomiska krav och riktade sig inte bara mot den politiska makten utan också mot storföretagen och överklassen. I Peru har de mer specifikt attackerat den politiska klassen och dess korruption.

Orsakerna ligger ytterligare flera årtionden tillbaka, i ett 1980-tal som präglades av den maoistiska gerillan Sendero Luminoso, en av Latinamerikas märkligaste och mest doktrinära gerillarörelser. Så rigid och sekteristisk var dess mentalitet att när medlemmar gick i landsflykt i Sverige och andra västländer, var de blint övertygade om att rörelsens doktriner var universellt tillämpbara och försökte starta ett bondekrig på svenska landsbygden. Efter Sendero Luminosos avskräckande misslyckande har den peruanska vänstern fortfarande inte hämtat sig och Peru har än i dag inte har återfått någon riktig vänsterrörelse av betydelse.
Under kriget mot Sendero Luminoso på 1990-talet lät Alberto Fujimori upplösa parlamentet och skapade en apparat av terror som slog sönder fackliga och sociala rörelser och människorättsorganisationer, ibland under sken av att attackerna kom från gerillan. Samtidigt privatiserade han enorma delar av Perus offentliga sektor och byggde med pengarna upp ett nätverk av klientelism och korruption som lever kvar än i dag, med hans dotter Keiko som centralfigur efter att han själv först gick i landsflykt och sedan så småningom dömdes till fängelse. Den huvudsakliga konflikten i peruansk politik under senare tid har stått mellan den fujimoriska apparaten och de politiker, däribland Vizcarra, som i någon mån försökt montera ned den.

Efter Fujimoris epok har Peru lidit akut brist på stabila politiska partier. Under vänstervågen i Latinamerika i början av 2000-talet skedde inga nämnvärda framsteg för vänstern i Peru. I stället blev den udda nationalistiska rörelsen etno-cacerismen kortvarigt dominerande. Dess ideologi var en blandning mellan ekonomisk vänsterpolitik och kulturell renhetspolitik för landets ursprungsbefolkning, med flera högerextrema drag. 2016 kom fujimorismen tillbaka som politisk kraft, denna gång i form av dottern Keiko, som kom inom en hårsmån från presidentposten.
I det senaste parlamentsvalet i januari kom nio olika partier in, inget med mer än 20 procent; ett av de större är en religiös sekt vars medlemmar ibland klär sig i kåpor och kombinerar värdekonservatism med idéer om att gå tillbaka till en småskalig jordbruksekonomi. Många av de övriga partierna gjorde kampen mot korruptionen till sitt huvudsakliga budskap, men samtidigt visade sig många av deras kandidater i verkligheten själva bara vara ute efter att göra snabb karriär och utnyttjade korrupta, klientelistiska nätverk för att samla röster.
Det är tydligt att demonstranterna i Peru motiveras av större frågor än bara parlamentskuppen mot Vizcarra, men hittills är de en bit från att formas till en verklig rörelse med ett program. En del har rest krav på en ”konstituerande församling”, som den som nyligen tillsattes i Chile, för att utarbeta en ny konstitution. Det krav som de fortsatta demonstrationerna verkar samlas kring och som tycks ha starkast stöd är dock mer omedelbart: att avskaffa åtalsimmuniteten som parlamentsledamöterna skyddas av, och som är orsaken till Perus till synes olösliga korruptionsproblem.