I år kan vi folkmaktsvurmande svenskar fira hundra år av allmän rösträtt, men också 50-årsdagen för en annan demokratisk reform.

För 50 år sedan, 1971, slopades paragrafen i tryck­frihetsförordningen som fram till dess förbjudit publicering av material som ”sårade tukt och sedlighet”. Denna strängt formulerade sedlighetslag motverkade vid olika tillfällen otrohet, spel och drickande, och användes i början av århundradet för att straffa socialister som informerade om preventivmedel.

Fram till 1971 innebar den också ett förbud mot att publicera porno­grafiska skildringar – skildringar Sverige som andra land i världen bestämde sig för att legalisera.

Denna legalisering firar ett tystare jubileum, eftersom den saknar de odelat positiva känslorna vi förknippar med allmän rösträtt. Men det har nog aldrig varit okomplicerat att prata om pornografi i Sverige. Vår syn på den är ett trassligt nystan av känsloladdade ämnen, från stigmatiserad sexualitet och trauman till strukturellt förtryck av både kvinnor och fattiga. Ilskan mot ett samhälle där till och med det mest heliga kan bli en produkt på en marknad, och mot dem som utnyttjar det för att göra vinster på andras utsatthet, är därför högst begriplig.

Att det för många verkar orimligt att inta en position som varken är lätt­samt och okritiskt liberal eller sten­hårt abolitionistisk är faktiskt inte särskilt märkligt. Det är bara synd att vi går miste om vad pornografin kan lära oss om samhället i stort, om vi tar ett steg till­baka och försöker betrakta det på samma vis vi betraktar annan kultur.

Det verkar vara precis vad de fyra forskarna bakom boken Såra tukt och sedlighet – Hundra år av pornografi i Sverige har bestämt sig för att göra: ett kultur­historiskt samlings­dokument, halv­­sekelfirandet till ära.

En svartvit bild från en av 70-talets populära sexklubbar, Chat Noir i Stockholm, visar bandet Led Zeppelin med champagneglas i händerna. Mellan dem och förgrundens uppradade guldskivor: ett knullande par. Tanken att porr i dag är mer tillgängligt än någonsin sätts på så vis i ett annat perspektiv.

Perspektiv är nämligen något författarna Mariah Larsson, Klara Arnberg, Tommy Gustafsson och Elisabet Björklund bidrar med i överflöd. Boken är sprängfylld av så gott som varje intressant anekdot på temat som går att tänka sig, och dokumenterar politiska förflyttningar, teknisk utveckling, sexbranschen och offentlig debatt om pornografin genom 100 års föränderlig kulturell kontext.

Det som brukar beskrivas som porrens guld­ålder på 70-talet var en intressant period i efter­dyningarna av den sexuella revolutionen, då gränserna mellan vad som var porr och inte började luckras upp. Här får vi lära oss om före­teelsen ”sex­filmer”, från sexual­upp­lysnings­filmen Kärlekens språk till skräck eller buskis med snuskiga inslag och glad­porr med hög produktions­kvalitet som den närmast kult­förklarade Fäbod­jäntan.

Det var också en tid då mot­ståndet förändrades. Tidigare decenniers aktivister från Pingst­­kyrkan byttes ut mot anti­kapitalistiska och feministiska sådana när porr blev en lukrativ bransch. Grupp 8 och Lesbisk Front klistrade upp plakat och avbröt sexshower med sånger om att kastrera förtryckare med vässade tänder.

Det är en åter­kommande företeelse, ungefär som att porr ånyo problematiseras när den börjar nyttja ny teknik. Alliansen mellan moral­konservativa och anti­kapitalistiska eller feministiska krafter, konstaterar man, kan dateras ända till det tidiga 1900-talet då vänster, höger, kvinnorörelser och fri­kyrkan gick samman mot vad de uppfattade som smutslitteratur.

Porren har alltid varit högst politisk, inte minst vad gäller i relation till yttrandefrihet. Det illustreras bland annat med ett exempel från den stilbildande porrtidningen Private från 1967, där blodiga bilder från Vietnamkriget delar uppslag med en samlagsbild för att göra en poäng om dubbelmoral i tryckfriheten.

Att den är så politiserad gör det faktiskt lite vilsamt att boken inte fastnar där. I stället hastar den vidare till att förklara hur tidningsdistributionen i Sverige påverkade branschen, och citerar en kvinnlig porr­butiksägare som dräpande uttalar sig i pressen om polis­beslag med ”ta skiten bara, det är ju rena Kalle Ankan”.

Fokuset på det vardagliga är en behagligt neutral kontrast till de vanligen polariserande beskrivningarna av porr som antingen glamoröst och oproblematiskt, eller – som Unizon tryckt på tygpåsar – ”what the end of the world looks like”. Föresatsen med boken verkar ha varit att få med precis varenda relevant detalj, vinkel och debatt, och där har författarna nog lyckats.

På det stora hela blir det både en imponerande och snudd på utmattande läsning. Vill du lära dig om ett ofta förbisett område av svensk kulturpolitisk historia är det här en intensivkurs i allt du inte visste att du vill veta.

Tillhör du någon av de kategoriska mot­polerna i debatten om porrens vara eller icke vara, kommer du tvek­löst att hitta saker som ut­manar och provocerar dig. Det känns passande. Är det något porr lyckats med, hur mycket sam­hället än har förändrats, är det nämligen att provocera.

Detta år, när vi firar historiska demokratiska fram­steg sam­tidigt som politiken rör sig allt mer mot det auktoritära, känns på­minnelsen om vikten av att tillåta en sårad tukt och sedlig­het som en nyttig jubileums­gåva till oss alla.