Under veckan har Facebook och andra sociala medier fyllts upp till bredden av berättelser och vittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp under hashtaggen #metoo. Det finns många positiva effekter av att synliggöra detta strukturella våld som går som en röd tråd genom historien, till synes omöjligt att förändra. Liksom i fallet med #prataomdet, lägger kampanjen #metoo främst strålkastarljuset på upplevelser av utsatthet. Men kanske håller strålkastaren på att riktas om, mot de faktiska gärningsmännen. Vilka är de, varför agerar de som de gör? Låt oss tala om en faktor: hur män lär sig att kvinnor är till för deras skull.

För tio år sedan släppte nordiska ministerrådet forskningsrapporten ”Unga, kön och pornografi i Norden” som visade att 99 procent av svenska pojkar tittar på porr, och att porr-debuten går längre ner i åldrarna. I en studie från Uppsala universitet från 2014, där drygt 800 16-åringar deltog, visade det sig att att ungefär tio procent av pojkarna vara högkonsumenter och uppgav att de tittade på porr varje dag.
Nu kanske du skakar på huvudet åt denna text och tänker att jag gör samma sak som Siwert Öholm när han med moralistiska argument fördömde hårdrock och videovåld. Men det är inte samma sak.

Visst kan man förespråka en nyanserad syn på porr och porrkonsumtion, men faktum är fortfarande att huvuddelen av dagens porr produceras under exploaterande förhållanden och reproducerar en objektifierande blick på kvinnor, en blick som både män och kvinnor måste förhålla sig till. För ja, många kvinnor tittar också på porr, för att det förväntas eller för den delen uppskattas av oss. Men, inte minst för den som fortfarande upptäcker och utforskar sin sexualitet, kan internaliserandet av den manliga blicken leda till osunt förflyttande av gränser, dålig självkänsla och psykisk ohälsa.

Men, inte minst för den som fortfarande upptäcker och utforskar sin sexualitet, kan internaliserandet av den manliga blicken leda till osunt förflyttande av gränser, dålig självkänsla och psykisk ohälsa.

Sexualitet är inget statiskt – den utvecklas hela tiden. Att prata om onani är inte samma tabu längre och ungdomar har en öppnare men kanske också råare syn på sex nu än för 15 år sedan. Öppenheten och ett mindre skuldbeläggande är något positivt. Men detta är inte porrens förtjänst.

Det är inte realistiskt att tänka sig att porr som fenomen ska förbjudas, men vi måste tala mer om vad som kan göras i förhållande till porrindustrin och i förhållande till porrtittandet över lag. Porrindustrin är människovidrig, har katastrofala arbetsförhållanden och förstör liv. En av de mest populära genrena bland porr på de stora gratissajterna är simulerad våldtäkt. Låt det sjunka in i en minut. Nej, jag tror inte heller att vi kan förbjuda fenomenet porr, men kan vi snälla prata om vad den gör med oss?

När feministiska frågor, som sexuella övergrepp, lyfts upp skapas ett större politiskt subjekt – för det är många som delar upplevelser med varandra. Om vi på riktigt inte bara ska sitta och känna styrkan i att jag inte varit ensam om det jag varit med om – och det ofantligt sorgliga i att vi inte kommit längre än så här – så måste vi göra politik av kraften i #metoo.

Sexuella övergrepp och våld härstammar inte från porr. Våldtäkt som krigsföring hade funnit även utan porrindustrin. Men porren är ett symptom på en sjukdom som heter könsmaktsordningen. En ordning som lär män att de har rätt till kvinnor, redan från barnsben.