I dagarna firade staten Israel sitt 60-årsjubileum. Det är, som rätt många nu har påpekat, ett firande med minst sagt dubbla sidor.
Det är också 60 år sedan som nästan 800.000 palestinier fördrevs från hem, hus och byar för att ge plats åt den nya judiska staten. 531 byar förintades och finns nu inte ens som minnesmärken, i ett Israel som gör allt för att deras existens ska glömmas. 14 stadsdelar tömdes på sina arabiska invånare. Många av byarna var välmående och rika. Ättlingarna till dem som bodde där lever i stor utsträckning utfattiga idag i flyktingläger i Jordanien och Libanon dit de fördrevs, ofta aktivt, ända till gränsen, av det som snart skulle bli den israeliska armén.

Lagom till 60-årsdagen av Nakba, katastrofen, finns alltså anledning att påminna om en bok som kom ut i höstas men då inte uppmärksammades i dessa spalter. Den israeliska historikern Ilan Pappe skildrar denna etniska rensning ned i minsta detalj i sin bok Den etniska rensningen av Palestina (Karneval förlag, 2007).
Den lilla debatt som varit om boken har framför allt handlat om huruvida Pappe, som han påstår, lyckats hitta källmaterial eller ej som binder Israels första ledare David Ben-Gurion vid ett beslut om den etniska rensningens genomförande.

Men oavsett svaret på den frågan är boken en guldgruva i sitt systematiska uppsamlande av både palestinska och israeliska källor om vad som faktiskt pågick den där tiden för 60 år sedan.
För de yngre av Flammans läsare har boken också ett värde i att upplysa om att de etniska rensningarna genomfördes med vapen från östblocket, inköpta med benägen hjälp från det israeliska kommunistpartiet. Efter 1967 skulle den politiken komma att ändras nämnvärt.
Vissa fakta är ovedersägliga. Massakrer ägde rum, bybor i byar som gjorde motstånd avrättades kallblodigt och åkermark och vattenkällor togs i beslag och en stor etnisk rensning ägde rum. Att det handlade om att araber inte fick vara i majoritet i stora områden där den judiska staten skulle bildas är ingen vild gissning, det gällde att ändra ”fakta på marken” som det heter inför det inom månader föregivande statsbildandet.
Ilan Pappes egen lösning på konflikten är en stat för alla folk oavsett religion eller etnisk härkomst. En utopi naturligtvis men kanske som dagsläget ser ut inte längre bort än en hållbar och rättvis tvåstatslösning. Förespråkarna för enstatslösning påpekar att det är det enda som kan lösa flyktingfrågan.