Folkkära Lotta Lundgren upptäckte odlingen i 40-årsåldern. Nu använder hon sin plattform till att få fler att förstå mattillverkningens sköra mirakel – och att beredskap stavas nätverk och gemenskap.
I broschyren Om krisen kommer som kom i brevlådorna för ett par år sedan står det att svensken bör räkna med att klara sig själv i sju dagar.
Redan där slutade jag läsa. Hur skulle det gå till? Mitt kylskåp är alltid tomt, eftersom allt jag behöver finns i min kvarterscoop. Sedan barnen blev stora är mitt hem litet, utan utrymme för något konservburksbunkrande.
Odling? Tillåt mig skratta.
För Lotta Lundgren har odlandet däremot blivit blodigt allvar – och livsförändrande. Hennes slutsats: utan nätverk är du körd.
Det är en allmänmänsklig grundkunskap att kunna odla mat om det kniper.
Hon är mest känd som programledare för serier som Historieätarna och Landet brunsås. Men nu träffas vi efter ett föredrag en regnig dag i på Skebobruk – ett prydligt typiskt hembygdsområde för semesterfirare och åretruntare i Roslagen.
Efter ett fullsatt föredrag och många publikfrågor från snickarbyxklädda kvinnor i lägre till övre medelålder – har hon slagit sig ned i värdinnans soffa, med knäna uppdragna mot kroppen.
– Vår tid har blivit stökig, med hot om krig i närområdet. Det är naivt att inte koppla ihop odling med situationen vi befinner oss i.
Alldeles nyss under föredraget har hon visat en bild på statsminister Per Albin Hansson med hans bevingade citat från andra världskrigets utbrott: ”Vår beredskap är god”, ett uttalande som gått till historien som en grov överdrift.
Vad färre vet är att det han syftade på inte var upprustningsgraden, utan matförsörjningen. Efter hungerkravallerna 1917 hade Socialdemokraterna arbetat fram ett statssubventionerat system så att ingen skulle behöva svälta, ens under kristid och ens om man var lusfattig.
Talet fortsätter såhär: ”Vårt jordbruk … är bättre rustat än någonsin”.
I dag är situationen en annan: matbutikerna svämmar över av livsmedel, men omvärldens varningsklockor blinkar ilsket rött. Svält, skenande global uppvärmning, brist på dricksvatten, väpnade konflikter och krympande arealer av odlingsbar mark, uteblivna skördar – allt sätter press på matförsörjningen.
Bara det pågående stoppet i Hormuzsundet är en tickande bomb, där skördar i de stillastående skeppen ruttnar bort.
I sin podd Jordkommissionen har hon tillsammans med kocken Tove Nilsson dykt ned i odlingens mysterier. Där tipsar de om jordarter och delar med sig av gödselknep.
Men det hon vill prata om här är något helt annat.
Mat är dynamit.
– Beredskap handlar inte om att börja odla all mat själv, vilket många verkar tro. Ingen med heltidsjobb och småbarn har ju kapacitet att bedriva småbruk.
Problemet är snarare att vår tid lider av ”inkompetensepidemi”.
– Vi blir allt mer specialiserade, eller hur? Man är bra på en grej och kan ingenting om andra, inte ens grundläggande saker. Typ att städa.
Städar du inte själv?
– Jo, men inte så ofta. Nu gjorde jag det för första gången sedan februari, inför mina barns studentmottagning.
Lotta Lundgren håller med om att individen har ett eget ansvar vid kris, men att beredskapen aldrig kan vara på individnivå.
– Grunden handlar om gemenskap.
Vi går ut i värdinnans trädgård, bakom det ombyggda orangeriet. Allt är regnfuktigt och Lotta går genast fram till en rabarber vars blomstam når upp minst två meter, med frökapslarna i utskjutningsläge.
– Mer vackert än ändamålsenligt, konstaterar hon.
Hon tar sitt lantställe på Mörkö som exempel. Hon visat upp en lista på vad hon kan erbjuda grannarna där: tomatplantor, enklare catering – och att skjuta grävlingar (något hon senare nekar till att hon gjort i verkligheten, även om hon har jaktlicens).
På nästa bild listas vad grannarna kan göra för henne – en minst fyra gånger längre lista. Det är logiskt: ett i sin helhet kompetent nätverk.
– Om du har goda relationer med dina närmaste grannar, då har du faktiskt höjt din beredskap.
Vad ska de göra som inte bor i hus med tomt?
– Samma regler gäller där. Att känna dem som du lever närmast är A och O i all beredskap. Är man bara med sin familj är man däremot väldigt utsatt. Vi är inte gjorda för att fixa det.
Den som har försökt sig på ett grönsaksland eller att driva upp potatis och tomater vet att det är svårt. På min egen tomt har jag sett buskar och hela träd falla offer för sniglar, skalbaggar och rådjur. Man är inte precis ensam om godsakerna.
– Om man aldrig odlat och tror att det bara är att slänga ut några frön i jorden och att det ska komma upp mat så har jag jättetråkiga nyheter: så är det inte. Du behöver andra människors kunskap.
Hur lärde du dig?
– I vuxen ålder. Mina föräldrar var sådana där 70-talsföräldrar och utanför vår förort Hisingen hade vi ett litet torp.
– Maten var dyr på den tiden på grund av oljekrisen och vi hade inte så mycket pengar. Så om man kunde få lite extra frukt, potatis, bär och sallad och sådant där, så slapp man köpa det för pengar i affären.
Det var först efter fyllda 40 som beslutet att lära sig själv mognade fram hos Lotta, när barnen hade blivit lite större och det plötsligt fanns mer tid. I dag upptar det motsvarande en halvtidstjänst under perioden mars till mitten av juni.
– Det är inte en semestergrej som många tror.
Allt går dock inte att odla i svenskt klimat. Lotta talar sig främst varm för om basvaror: potatis, lök och tomat. De senare är en passion. Hon ser drömmande, nästan kär ut:
– Den bästa tomaten är en stark och kraftig tomatplanta, som sätter en stor blomklase ungefär var femte dag. De tomaterna är jättegoda och går inte att köpa för pengar. De kan smaka som vattenmelon eller solmogna krusbär.
Och ditt största misslyckande?
– Besvikelse ingår. Det blir aldrig som man tänkt sig. Förra året fick jag bladlöss på alla bondbönor. Det är så mycket utsäde, så många fina plantor men det blev noll. I år har jag haft problem med sorkar som gräver gångar under mina stora växter. Jag gör det här för att det är roligt.
Kan du beskriva den känslan när det blir bra?
– Det är fantastiskt att komma till en plats där åkermarken varit konventionellt odlad, alltså mikrobiologiskt nästan död efter att ha konstgödslats i decennier. Att göra om det till något som lever, se en jord som är svart och full med mask där det plötsligt flyger insekter i luften. Det är det största. Då får jag fan leva.
– Jag kommer ihåg när jag läste Harry Potter för ungarna. När han blev antagen till Hogwarts, det tyckte jag var så mysigt. Då tänkte jag att jag minsann aldrig kommer att bli antagen till en sådan trollkarlsskola. Men odling är bra nära.
Skulle du sluta med allt annat om du kunde?
– Ja.
En rad skrivbordsjobb spås försvinna när AI kan automatisera allt fler arbetsuppgifter. Kanske kommer trädgårdsmästare att upphöjas som kompetens, funderar jag.
– Inte för att folk har råd att anlita en trädgårdsmästare, men det är ju samma med brandmän. Bara för att det brinner sällan så struntar ju inte samhället i att ha dem. Det är en allmänmänsklig grundkunskap att kunna odla mat om det kniper. Mat är inte som andra varor, det är inget vi kan avstå från.
I sitt föredrag har Lotta visat ett par bilder på lyxbunkrar, preppingens mest dekadenta sida.
– Prepping är en hobby som kan liknas vid shopping. Utgår man från en idé där jag ska klara min egen beredskap, då är det inte samhället som har loggat ut, utan jag som loggar ut från samhället för att jag anser mig vara bättre än resten.
– Våra samhällen har uppstått just för att det är mer gynnsamt för oss att leva i klump och att äga gemensamt.
Tror du att allmänningar kan spela en större roll?
– Hela idén om att man kan äga en bit jordland är ju jättespeciell, man har rätt till vissa livsnödvändigheter.
– I sådant fall borde man ha väldigt särskilda skyldigheter.
