Sanningskommissionens nio volymer på 4 000 sidor är en imponerande och dramatisk redogörelse för 20 års våld från i huvudsak den maoistiska gerillarörelsen Sendero Luminoso (SL), men även den peruanska staten som under vissa perioder anklagats för ett “metodiskt och systematiskt våld” mot den egna befolkningen och brott mot de mänskliga rättigheterna.

Sendero Luminoso, som hämtade sitt ideologiska ursprung från den maoistiska kulturrevolutionens sämsta delar, utpekas vara ansvarig för 54 procent av de kartlagda brotten.
Den mindre gerillaorganisationen MRTA utpekas också som ansvarig men i mycket mindre skala. Däremot är polisen, armén och de s.k. Ronderos campesinos, så kallade försvarsorgan som armén på regeringen Fujimoris order skapade, ansvariga för cirka 40 procent av det gigantiska antalet på 70 000 offer.

Kommissionen konstaterar att tre av fyra offer utgjordes av bönder som talade indianspråket qechua. Men man avfärdar att det handlade om en etnisk konflikt. Enligt kommissionen stod Sendero Luminoso för ett “metodiskt och systematiskt skräckvälde” som innebar att dess politiska fiender likviderades. Flera borgmästare från den Enade Vänstern (i vilken kommunistpartiet ingick) eller kommunfullmäktigeledamöter mördades hänsynslöst av Sendero Luminoso.

Även om SL utpekas som huvudansvarig för de grova brotten mot de mänskliga rättigheterna, pekar kommissionen också ut staten som delansvarig i de oerhörda brotten. I stället för att försvara civilbefolkningen blev det oftast den som blev de uniformerades offer. Mord, massakrer, tortyr, försvinnanden “systematiserades och blev allmänt under vissa perioder”, skriver kommissionen.

I samhället Huamanga i länet Ayacucho, Senderos vagga, lät armén och den militära underrättelsetjänsten mörda, tortera och försvinna 138 människor mellan 1983-1984. Detta år hade den maoistiska mytomspunna organisationen ännu inte inlett det skräckvälde som den senare skulle komma att karaktäriseras av. I stället åtnjöt Sendero ett relativt stort folkligt stöd, framför allt i länet Ayacucho, vilket fick till följd att de väpnade styrkorna såg civilbefolkningen som Senderos politiska och civila bas och därmed också militära mål för staten.
Men inte bara gerillan eller de väpnade styrkorna pekas ut som ansvariga för de 70 000 offren i Peru. Den socialdemokratiske presidenten Alan Garcia har också skuld i våldet. 1986 massakrerades hundratals obeväpnade och försvarslösa politiska fångar i fängelserna Fortón och Lurigancho.
Men den president som under 1990-talet har det värsta saldot av brott mot de mänskliga rättigheterna på sitt samvete är Alberto Fujimori. Denne förvandlade tillsammans med sin politiske rådgivare och högra hand, Vladimir Montesinos, Peru till ett enda stort ”mutbo”. Staten militariserades när Fujimori i maj 1992 i en palatskupp avskaffade alla grundlagsenliga rättigheter inom Högsta domstolen, parlamentet och hela rättsapparaten. Regeringsutövningen skedde via presidentdekret.
Ett av dessa var nummer 2 575 som innebar livstidsstraff om en peruan ertappades med att tillhöra eller verka för någon av de två gerillaorganisationerna.
Utdelande av flygblad medförde livstidsstraff med brottsrubriceringen “förräderi mot fosterlandet”. Samtidigt slaktades bokstavligen ett 60-tal politiska senderofångar i fängelset Canto Grande i Lima i maj 1992.
Under hela sin regeringstid fick Fujimori stöd från USA, något som kommissionen undviker att nämna. Montesinos var CIA:s man i Lima och hade inga problem med att resa ut och in trots att anklagelserna mot honom haglade från alla möjliga håll. De väpnade styrkornas högre officerare hade till en majoritet utbildats på USA:s “Schools of Americas”, officersakademin som undervisar i lågintensiv krigföring och “smutsigt krig” på politiska motståndare i Latinamerika.