På 15 rader avfärdade Colombias president Alvaro Uribe uppgifterna i en ny bok, som pekar ut honom som en person med nära kontakter till Medellínkartellen och dess ledare Pablo Escobar. Uribe lyfte blicken från kommunikén, när han intervjuades i de två största radiostationerna och avslutade med att peka ut journalisten Gonzalo Guillén för att vara hjärnan bakom boken. Under de tre kommande dagarna mottog Guillén 24 mordhot.
– Uribes mördare tvingade mig att lämna landet, sa Guillén i en kommentar i den latinamerikanska tv-kanalen Telesur, en kommentar som spreds över hela kontinenten[1].
Virginia Vallejo var skönhetsmissen och tv-hallåan, som blev ännu mer kändis efter att hon förra året avslöjade att hon hade varit älskarinna till den fruktade Pablo Escobar. I förra veckan släpptes hennes bok ”Amando a Pablo, odiando a Escobar” – Älska Pablo men hata Escobar – som bekräftade vad till och med USA:s försvarsdepartement skrev i en hemlig promemoria[2] i mars 1991: Alvaro Uribe är en politiker och en person intimt lierad med Medellínkartellen och Pablo Escobar. I rapporten, som offentliggjordes av Newsweek 2001, kom Uribe som nummer 82 på en lista av 103 personer som utpekades för att arbeta för världens då största och mest våldsamma knarkkartell.

Human Rights Watch ansvarige för Latinamerika och Karibien, José Miguel Vivanco, bekräftade att Guillén mordhotats av en para-polisiär grupp döpt till Metrobog och fördömde Uribes öppna hot inför miljoner radiolyssnare mot reportern, som är korrespondent för dagstidningen El Nuevo Herald i Miami, USA.
– Den här Guillén är en person som ihärdigt har försökt att misskreditera mig. Och när han inte har haft framgång i landet så åker han utomlands för att göra det där, sa Uribe till radiostationerna Caracol och RCN.
Såväl Guillén som Vallejo dementerar bestämt presidentens obevisade påståenden att Guillén skulle ha skrivit boken.
Den colombianske journalisten, som hittills har rapporterat för USA-tidningen med fyra beväpnade livvakter i ryggen, sa att situationen tre dagar efter Uribes anklagelser till slut blev outhärdlig.
Åtta mordhot per dag blev för mycket. Efter 32 års arbete som reporter lämnade han sitt land, åtminstone med livet i behåll men offentligt bannbullad av landets president. Denne har aldrig tidigare krävt något genmäle eller gått till domstol med Guilléns reportage, vars källor ofta har varit dubbla. Då är de mer effektivt att tysta en reporter med Pablo Escobars maffiametoder.

Att beskriva och berätta saker som ovanstående i Colombia, har alltid haft ett pris. Under de senaste 20 åren har över 150 journalister mördats. Manuel Cepeda var chefredaktör för kommunistpartiets tidning Voz och en skoningslös kritiker av de korrumperade politikerna och de väpnade styrkorna som han beskrev som blodbesudlade arbetarmördare.
Till valet 1992 satte partiet upp Cepeda på sin lista till senaten som han också blev invald i. I två år använde han senaten som en tribun för att föra fram både anklagelser och förslag för sina väljare, men på väg till senaten den 9 augusti 1994 sköts Cepeda ihjäl i ett bakhåll. Bakom mordet stod en general från militära underrättelsetjänsten i allians med paramilitärer.
Men inte bara vänsterns mediefolk faller offer för makten i Colombia. Jaime Garzón var radioreportern och en skoningslös satiriker som arbetade på den lilla radiostationen RadioNet och som mördades 1997. William Parra, en ”uppkäftig” reporter för Reuters, överfölls år 2005 i sällskap med sin fru av tre maskerade män som knivhögg honom svårt. Parra hade tur och överlevde.
Gemensamt för de tre var att de hade bevakat den väpnade konflikten. I Colombia ses inte detta med blida ögon.
Det fick jag själv erfara år 2005, fem år efter att jag anlänt till Colombia. Jag visste att det var en stor risk jag tog att bosätta mig i det landet, som jag hade bevakat sedan 1980 och där jag hade gjort ett par stora reportage på gerillakontrollerade områden. Att dessutom publicera reportagen i spanskspråkiga medier förstärker riskfaktorn. Och när teknologin utvecklas och blir billig, så att de alternativa medierna kan ladda ner både text, ljud som video och publicera reportagen från vilket hörn i världen som helst, då finns risken att bli betraktad som ett ”militärt mål”.
Under 2005 gjorde jag ett stort reportage på gerillakontrollerade områden. Det publicerades både i radiostationer och i videofilmer på olika latinamerikanska nätsidor. Telefonsamtalen och mordhoten på nätterna tär på nerverna. Man börjar bli försiktig och drar sig för att gå ut efter mörkrets inbrott eller att resa ut i landets regioner.
I Bogotá bodde jag i ett inhägnat område med beväpnade vakter. Stora delar av 2005 arbetade jag därför i Argentina, Chile, Bolivia, i Centralamerika eller semestervickade på Flammanredaktionen i juli för att under större delen av 2005 slippa mordhoten via telefonen. Men varje gång jag landade på flygplatsen i Bogotá, och passpolisen från den hemliga politiska polisen DAS knappade in mitt pass- och ID-nummer, fick jag ett telefonsamtal till min lägenhet några timmar senare. När jag dessutom videofilmades en grådisig morgon på min dagliga joggingrunda, sa de colombianska kollegorna att ”det där är förmodligen sista varningen. DRA NU!”
Och det gjorde jag, till ett annat latinamerikanskt land där jag slog mig ner och började leva ett lugnare liv än krigets Colombia, även om jag fortsatte att bevaka det.
Jag deltar också med några ”reflektioner” i den nätbaserade radiostationen Café Stereo som sänder från Stockholm sedan tio år, med föreningen Jaime Pardo Leal som huvudman. Från Colombia skickade jag inspelade reportage till stationen, som för varje år fick en allt större publik men samtidigt blev en allt större källa till irritation hos den colombianska regimen.

I Colombia finns det tre ägargrupper som kontrollerar ALLT i massmedia, tv, radio och den enda dagstidningen med nationell täckning.
Denna medieoligarki är samtidigt den grupp som tillsätter och avsätter presidenter, som colombianen på gatan säger. Om den statliga terrorismen har likviderat journalister fysiskt som ifrågasätter eller gräver i maktens spår, så är det mycket mer komplicerat att tysta utländska journalister eller medier som sänder mot Colombia från utlandet, även om försök inte saknas.
Den 27 september skrev[3] Ernesto Yamhure, diplomat och underrättelseansvarig på den colombianska ambassadens i Stockholm under 2005, följande, i en krönika i den colombianska tidningen El Espectador:
”Vid sidan av den nämnda nyhetsbyrån för gerillan (Nyhetsbyrån Anncol) och föreningen Jaime Pardo Leal, organisationer som leds av den svenske journalisten Dick Emanuelsson, en oerhört ljusskygg person som rör sig med total frihet mellan gerillalägren, Bogotá och Stockholm, existerar det också något som kallas för ’Colombianätverket’. Detta har som uppgift att sprida gerillabudskapet på universiteten där de ständigt med total straffrihet underkänner den colombianska statens kamp mot Farc:s knarkterrorism”.

Den 25 juli 2005 stod Ernesto Yamhure på det colombianska skolfartyget Glorias däck efter att detta hade angjort Stockholms hamn. Just när Yamhure lyfte kameran för att fotografera sina landsmän i exil, när dessa stod på kajen och protesterade mot den statliga terrorismen i sitt land, knäppte jag bilden av honom när han togs på bar gärning.
Bilden publicerades både i Flamman[4] och Aftonbladet och bekräftade det spionage som den colombianska ambassaden utför mot sina landsmän i Sverige och andra delar av världen.
Ett av de första besluten som Alvaro Uribe tog, när han intog presidentpalatset i augusti 2002, var att skapa ett nätverk med en miljon ”informatörer” med militären som huvudman. Men även för utlandet hade Uribe planer och fattade beslutet om att skapa ett nätverk av ”100.000 vänner till Colombia i utlandet”. Respektive ambassad har ansvaret att ”insamla uppgifter om den colombianska statens fiender”. I Stockholm var Yamhure spindeln i detta nätverk.
Colombias president och hans inrikes-, utrikes- och försvarsministrar, har flera gånger intervjuats i colombianska medier, där de indignerat påstått att den colombianska oppositionen i Sverige står i gerillans tjänst. Efter händelsen med fartyget Gloria, som följdes upp i ett program i Sveriges Radio där Yamhure erkände att han hade fotograferat sina landsmän och att han hade anmälts till den svenska utlänningspolisen av föreningen Jaime Pardo Leal, har attackerna från regimen i Colombia blivit allt fränare mot colombianerna i exil, vilket krönikan från Ernesto Yamhure visar. En diplomat, idag ambassadör i Nederländerna, som öppet anklagar namngivna personer för att vara gerillaredaktörer, utfärdar i praktiken en dödsdom mot den personen, när denne reser in i Colombia för att göra sitt jobb.

Men dessa attacker är också en spegelbild av den allt större desperationen från Uribe. Trettionio (39) kongressmän, Uribes politiska stöd i kongressen, har fängslats eller är föremål för Högsta domstolens underökningar. En efter en fängslas Uribes politiska stöd i kongressen anklagade som paramilitärens ”arbetsgivare”. Uribesläktens eget parti, Colombia Democrática, upphörde att existera i kongressen i början av oktober efter att kusinen och senatorn Mario Uribe gripits, avslöjad av paramilitärerna själva för att ha samarbetat med dessa blodbesudlade mördare, för att med motorsågar och skjutvapen ta över hundratals hektar mark från småbönder.
En gång var det den chilenska militärdiktaturen som skickade ut sina agenter runt om i världen, där de från ambassaderna samlade in uppgifter om det antifascistiska motståndet bland chilenare i exil. Stockholmsambassaden var inget undantag.
Idag är det den colombianska ambassaden som registrerar och dokumenterar sina landsmän, som en gång flydde sitt land för att rädda sina liv men som nu konstaterar att det smutsiga krigets aktörer fortsätter sin krigföring.