Efter söndagens duell mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt känner jag mig mer än dyster. Vad har Mona Sahlin för mediestrateger egentligen? Byt ut dem nu! Reinfeldt har redan vunnit tävlingen som mest ”Blair”, ändå verkar Sahlin tro att hon kan matcha hans lågmälda, pseudoförnuftiga resonerande stil. Reinfeldts persona utmejslades en gång för att matcha Göran Perssons slängiga retoriska aggressivitet och parasitera på det rådande Perssonföraktet med hjälp av kontrastchock. Men istället för att nu ställa Reinfeldt offside med en engagerad på hugget-profil, envisades Sahlin med att underspela. Hon lät gråtmild, rent av vag och slocknad.
Jag blev rädd. De ska mötas många gånger innan 2010 och till dess måste hon knäcka Fredrik-koden. Sovjetiska hockeylandslaget var en hockeymaskin, vithajen en mördarmaskin, Maryl Streep en skåderspelarmaskin och Fredrik Reinfeldt en politikermaskin. A god damn robot. Han håller alltid exakt tonläge, oberörbar som av teflon och det retoriska ordflödet snavar aldrig. Reinfeldt kan antagligen ta hur många slag som helst. Men det största problemet är att Sahlin inte ens försökte slå.
Att hon inte kanaliserade den folkliga vrede, chock och förfäran som människor känner runt om i landet. Opinionsmässigt är ju Sverige-kartan rödfärgad igen, med undantag av storstadsområdena. Det borde Sahlin känt i ryggen och Reinfelt borde torskat rejält. Men hon gav honom istället erkännanden, till och med en eloge och vädjade ”men något kan vi väl i alla fall vara ense om”. Det lät inte alls bra. Sådana eftergifter ska ge intrycket att hon är förnuftig och inte söker konfrontation för konfrontationens egen skull. Men tyvärr sådant är totalt meningslöst och kontraproduktivt i dagsläget, när det är skillnaderna som måste betonas.
Sahlins svaga insats hänger samman med socialdemokratins felaktiga analys att vinna väljare med mittenpolitik. Till den strategin hör en Sahlin med otydlig låg image som signalerar samförstånd. Det kallar medierådgivarna att visa pragmatism, vilket anses vara något fint.
Huvudproblemet är naturligtvis att Sahlin inte har nog med offensiv oppositionspolitik att brinna för. Partiet har exempelvis accepterat 30 miljarder i skattesänkningar med motiveringen att de redan är genomförda och att människor, som Sahlin uttryckte det, inte ska behöva bli kastade hit och dit i olika system. Denna ofattbart defensiva hållning, som sjukt nog är motiverad med omsorg om oss, genomsyrar också hennes offentliga framträdande.
Men varken val eller partiledardueller vinns i mitten. Socialdemokraternas ängsliga politik handlar om att erövra medelklassen men det innebär samtidigt en grav underskattning av hur den tänker och känner. Medelklassen suckar också över den sjuka valfriheten, över orättvisor och den sociala nedrustningen. Även folk med pengar vill vara solidariska med det gemensamma samhällsbygget. Varför inte istället inrikta sig på röstskolkarna? De vänsterreformer som får dem att resa sig från sofflocket är samma politik som fortfarande attraherar en stor del av medelklassen. Moderaterna vann valet på att de framställdes som ett gäng bättre sossar. Men jag lovar. Sahlin vinner inga dueller på att försöka vara en bättre Reinfeldt. Precis som socialdemokraterna kommer aldrig att vinna val genom att framstå som en bättre sorts moderater.
