När det svenska folket senast valde en borgerlig regering, fanns inte privatisering av sjukvården som någon avgörande fråga. Bara veckor efter valet stod det klart att den borgerliga regeringen ändå ämnar inleda sitt systemskifte inom vården.
”Sjukvårdsbolagen står på kö för att ta över en marknad som beräknas vara värd bortåt 250 miljarder kronor”, rapporterade SvD:s ekonomibilaga E24 11/10 2006. Att riva upp stopplagen var en första prioritet för regeringen.
– Vi ska titta på frågan så snabbt det bara går, sa då socialminister Göran Hägglund.
Ja, det rör sig om gigantiska pengar. Och ja, sedan dess har utvecklingen fortsatt.
Jag har under tisdagen suttit med på hälften av det seminarium som ordnats primärt för de privata vårdföretagen”Privata vårdaffärer – en ny marknad öppnar sig” (se s. 4-5). Här konstateras att det är Sveriges största marknad det handlar om. Detta skall det nu göras pengar på. Vinstfrågan går som en röd tråd genom dagen. Företrädare efter företrädare för den privata vårdbranschen säger att det det är oerhört viktigt att man skall kunna göra vinst på vård. Men konstaterar samtidigt att hela vinstdiskussionen är ”överdriven”, ”missförstådd” och ”onödig”. Det är närmast övertydligt att det är här den opinionsmässiga akilleshälen finns. Människor i Sverige har förbannat svårt att förstå varför deras skattepengar inte skall gå till vård, utan aktieutdelningar.
Privatiseringsanhängarna låtsas som om vinstmotivet i sjukvården inte förändrar verksamheten. Men ser vi till erfarenheterna hittills är det just vad som sker. Den ”diagnosglidning”, alltså en tendens att sälja dyrare lösningar till patienter som Göran Dahlgren varnar för (se sidan 5), har vi redan sett i den privatdominerade tandvården. Speciellt den del som skattefinansieras.
Försäkringskassan kan nästan aldrig säga nej, säger dess övertandläkare Jan Håkansson till SR:s Kaliber 20/5 2007.
– Jag har sett förhandsprövningar på folk som är runt 100 år gamla där man har velat göra implantatbehandlingar.
När SVT:s Rapport 27/5 2007 granskade privattandläkarna var slutsatsen inte förvånande att ”privattandläkare täljer guld”: ”De tio tandläkare som det går bäst för i Sverige kan på 1.000 intjänade kronor ta ut mellan femhundra och sjuhundra i ren vinst /…/ Genomsnittet för Sveriges alla tandläkare ligger på hundra kronor i vinst per intjänad tusenlapp. Fortfarande en mycket god lönsamhet och betydligt bättre än näringslivet i snitt.”
Samtidigt har varannan låginkomsttagare inte råd gå till tandläkare, konstaterar Folkhälsoinstitutet, i två undersökningar gjorda år 2004 och 2005. Och samtidigt har den totala kostnaden för tandvård ökat med 50 procent mellan 1998 och 2004.
När nu vårdföretagen ser chansen att komma in på marknaden ses inte tandvårdsmarknaden som ett problem, utan som en förebild.
– Tittar vi på tandvården var det förut en liten och tynande verksamhet. Nu finns det en ekonomi som är självreglerande, säger Staffan Setterberg, vd för privata vårdföretaget Spenshult under tisdagens seminarium. Ja, så kan man ju se det också.
Ändå är vinstproblemet en västanfläkt jämfört med den verkligt brännande frågan – finansieringen. Här är skälet: ”Alla” politiker, experter och aktörer är överens om två saker som inte alls går ihop. Den första är frasen att ”vården skall finansieras solidariskt”, det vill säga med skatter. Den andra är det så kallade demografiska problemet, att Sveriges befolkning att bli äldre. Och då tror också ”alla” politiker, experter och aktörer att det är helt omöjligt att höja skatten till en nivå så att vården för alla gamla skall kunna finansieras skattevägen. Enligt en berömd beräkning av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, kommer nämligen kommunalskatten då behöva höjas till 70 procent. (Denna högst politiserade beräkning har smulats i bitar av exempelvis Daniel Ankarloo i Kris i välfärdsfrågan, Nixon förlag 2005, men låt oss ändå gå vidare och se vad resonemanget leder till.) Alltså måste delar av vården också betalas privat. Redan idag har landstingen – minns Östergötland 2004 – prioriteringslistor. Vanligast är att hjälpmedel som hörapparater och operationer som åderbrocksoperationer står på dessa listor. I framtiden kommer det att bli mer.
– Vi kommer att ha försäkringsbolag för att fylla gapet som SKL pratar om, säger Staffan Setterberg, vid Spenshult.
Lägg nu ihop dessa resonemang. Det är närmast så absurt att man inte kan tro det.
Den privata vårdbranschen konstaterar att det finns ett finansieringsproblem – det saknas pengar. Samtidigt förespråkar de ett system som vi har all anledning att tro blir dyrare, genom att företag kan tjäna pengar på dyra lösningar och genom att aktieägare skall kunna hämta ut vinst.
Hela frågan om systemskiftet inom vården är extremt känslig. Redan stopplagens avskaffande gick emot en klar majoritet, enligt en Skopundersökning gjord före valet. Att luckra upp den gemensamma finansieringen är otänkbart opinionsmässigt. Men det finns förstås lösningar på sådant.
Anne-Sophie Sjöberg, ordförande i Vårdföretagarna, är under seminariet tydlig med hur det kan ske. Hon vill se breda, blocköverskridande överenskommelser som i pensionsfrågan. Skälet är enkelt:
– Det är det här med korta mandatperioder. Det är politiskt självmord idag att ta tag i finansieringsproblemen.
Just det. Skall detta gå igenom måste all väsentlig opposition bort. Att medborgarna skall välja inriktning är otänkbart för dem som vill privatisera. Valfrihet skall gälla överallt, utom för väljarna.
