Jag drömde inatt att jag blev uppringd av Fredrik Reinfeldt. Klockan var fem på morgonen i min dröm. Han ringde från Rosenbad, sömnlös och i behov av sällskap, och bad mig komma över. Han var inte helt nykter, kanske hade det blivit sent på nån fin mottagning. Jag visste inte varför han ringt just mig, men han blev i alla fall lite upplivad av att ha en uppmärksam åhörare, i halvdunklet i det stora rummet i det stora huset.

Det var minsann inte lätt, förklarade statsministern, att känna hur hela rikets väl och ve vilade på ens axlar. Detta var inte den första sömnlösa natten.
Och inte blev det bättre av opinionssiffrorna. De förbannade opinionssiffrorna, som varje dag berättade att de otacksamma svenskarna ändå inte var nöjda. Det visste vi förstås redan från början, sa statsministern till mig, det var ju därför vi var tvungna att modifiera retoriken lite före valet.

Det började brännas. Skulle statsministern avslöja något av allt det jag undrade över? Jag öppnande munnen och tog sats. Så ställde jag äntligen den fråga jag så länge velat ställa. Varför för ni en sån politik då, sa jag, som ändå ingen vill ha? Han svarade inte genast, utan vände sig mot ett litet skåp som det stod ”Reinfeldt privat” på. Han tog fram en stor portfölj som han öppnade. Den var proppfull med sedlar. Jag kände hjärtat bulta, övertygad om att jag var någonting på spåren. Sedan vaknade jag.