Kvinnligt ledarskap diskuteras åter inom det muslimska samfundet och det är med kvinnliga imamer som det är med kvinnliga präster – deras vara eller icke vara beror på vilka som har tolkningsföreträde på plats och i tiden.
Mohammad Akram Nadwi, vid Oxford Center for Islamic Studies, har nyligen lagt fram resultatet av sin forskning kring kvinnans roll i det muslimska samhället. Akram trodde från början att han skulle finna 20 till 30 kvinnor som genom historien varit böneledare, jurister eller på annat sätt haft ledande ställning i det muslimska samfundet.
I februari lade han dock fram sin kunskap om 8000 kvinnor som varit böneledare, lärare, jurister – i ett forskningsmaterial som går 1400 år tillbaka i tiden.
Innan Akrams framlagda forskningsresultat var det känt att profeten Muhammed vid ett flertal tillfällen delegerat uppgifter, som till exempel att leda bön, däribland till kvinnor. Det var även känt att kvinnor som levde i profetens närmaste omgivning deltog i och ibland ledde debatten om islams utveckling, seder och bruk.
Två år efter sin första frus bortgång gifte sig profeten med Aisha. Om Aisha finner man att hon var en av de viktigaste källorna till islamisk lära och att hon var en av de mesta lärda bland profetens följeslagare. Det är känt att Aisha och Um Salama ledde kvinnor i bön efter profetens död.
Efter profetens död (632) uppstod oenighet om hur ledarskapet skulle gå i arv, om det skulle följa Muhammeds släkt (shia) eller baseras på val (sunni). Den diskussionen inbegrep även kvinnors roll i församlingen.
Den muslimska historikern och lärde Muhammad ibn Jarir al-Tabari (839-923) diskuterade på sina seminarier inte om kvinnor kan leda bön eller inte – debatten handlade om var den kvinnliga imamen skulle stå när hon ledde kvinnor och män i bön.
I Brittiska tidskriften Prospect (juli 2006) konstaterar Ehsan Masood att islam under sina fyra-fem första århundraden gick före den västliga kristendomen när det gäller både vetenskapliga och filosofiska framsteg och ekonomisk utveckling. Men att detta förändrades under 1100- och 1200-talen. Ehsan Masood hänvisar bland annat till kung Abdullah av Jordanien som sagt att detta berodde på att itjihad – beslutsfattande baserat på rationellt tänkande – inte längre tilläts, vilket ledde till dagens dominerande bokstavstroende tolkning av Koranen.
Tariq Ramadan, som är en av de främsta representanterna för islam i dagens
Europa och vars morfar, Hasan al Banna, grundade det muslimska broderskapet i Egypten, anser också att en markant förändring inom islam skedde på 1100- och 1200-talet. Men till skillnad från Ehsan Massod, anser Ramadan inte att
utvecklingen på 1100- och 1200-talet berodde på ett uttalat förbud mot
itjihad, utan att muslimer och muslimska lärda upplevde att det fanns en risk för västerländsk dominans över dem. Ramadan anser att man i stället för att vara kreativ blev defensiv, och menar att det är en utveckling som man bör bryta, efter tusen år.
Ramadan är född i Schweiz, verksam vid universitet i Oxford och portförbjuden i Tunisien, Algeriet, Egypten, Saudiarabien och USA. USA har beskyllt Ramadan för att vara terrorist, och därför har Martin Beglinger vid Der Magazin gått igenom hans skrifter. Enligt Beglinger är USA:s beskyllningar helt obefogade; i europeiska termer är Ramadan en religiös konservativ.
När det gäller kvinnliga imamer vill Ramadan gå från de bokstavliga
tolkningarna av vad som står i Koranen till en analys av kontexten, där
utsagorna förekommer. Han menar att problemet är detsamma som inom
kristendomen och frågar: Skall man som kvinnoprästmotståndarna tolka orden
“kvinnan tige i församlingen” så att detta skall gälla i all framtid eller skall man anse att de framfördes i en tid när kvinnans ställning i samhället var sämre än i dag och att orden därför inte är relevanta? För Ramadan är itjihad svaret och nyckelordet i islams långsiktiga utveckling.
Andra nutida lärda inom islam är till exempel As-Sayyid Sabiq. I Fiqh us-Sunna, American Trust Publications (1989, vol 2) skriver Sabiq om de
hadither som talar om vilka kriterier en person måste uppfylla för att vara
imam. En imam ska ha förmåga att läsa koranen, kunskap om koranen, kunskap om profeten Muhammeds läror och vara accepterad av församlingen. Enligt Sabiq står det även att den som skall vara folkets imam “skall vara den som har mest kunskap om Koranen”. Däremot säger dessa hadither, enligt Sabiq, ingenting om att imamen ska vara en man.
Han påpekar också att de flesta lärda muslimer, kanske alla, anser handlingar tillåtna om koranen inte uttryckligen förbjuder dem.
Enligt Fatima Mernissi finner man inte något i koranen som hindrar kvinnor att ha ledande roll i någon domän alls. Mernissi är forskare, professor i sociologi vid universitetet i Rabat och författare till ett flertal böcker, varav några är utgivna på svenska. I The Forgotten Queens of Islam (University of Minnesota Press, 1993) citerar Fatima Mernissi lärda genom historien – Ibn Rushd, Bidaya al Mujtahid wa Nihaya al Muqtasid, Dar al Fikr – och menar att man tvärtom finner flera exempel på kvinnligt ledarskap – kvinnor som leder män och kvinnor i religiösa, politiska och militära sammanhang.
Mernissi nämner bland annat Ghazala som ledde Khawarij-armén och störtade al-Hajjaj, guvernör i Irak under Ummayad dynastin (659-749). Ghazala ledde
trupper av män i krig, och hon ledde även sina soldater i bön.
Men de som i dag anser att kvinnor inte bör leda män anser också att Ghazala inte kan anges som exempel på att så skett, eftersom de anser att Ghazala inte tillhör de rättrogna.
I Indonesien reciterar kvinnor koranen i moskéer. I Kanada, Kina, Sydafrika och USA finns kvinnliga imamer och böneledare. I Kina får de kvinnliga
imamerna, liksom de manliga, sin imamlicens från Kinas muslimska förbund. En kvinnlig imam kallas nü ahong. Nü betyder kvinnlig och ahong kommer från farsi (persiska) akhund och betyder den lärda. Nü ahong respekteras av både kvinnor och män och har egna församlingar med egna moskéer.
All denna kunskap till trots har kvinnors ledande roll genom förnekats genom historien.
Amina Wadud är professor i islamologi vid Virginia Commonwealth University i USA. I juni 2006 kom hon ut med boken Inside the gender jihad: Women’s Reform in Islam. I den väver hon samman sina kunskaper om islam med erfarenheter av att vara kvinna i det muslimska samfundet. Hon menar att islam skall vara inkluderande och tar upp ett flertal frågor som är aktuella för muslimska kvinnor i dag, som social status, utbildning, sexualitet och ledarskap. Wadud är imam och ledde bön i moské i Kapstaden första gången 1994. Sedan dess har hon arbetat som imam och lett bön i flera länder. Liksom andra lärda kvinnor i vars spår hon går, har Wadud fått dåligt rykte i vissa konservativa kretsar.
En del kvinnliga imamer i västvärlden har chikanerats och tystats, andra inte. Amina Wadud är bland dem som valt att inte tystna. I mars 2005 höll hon en gudstjänst i New York och i oktober 2005 ledde hon kvinnor och män i bön vid en konferens för islamisk feminism i Barcelona.
Slår man upp Umm al-Darda i Mohammad Akram Nadwis forskningsmaterial finner man att Umm al-Darda var verksam som jurist i 800-talets Damaskus, undervisade i juridik (fiqh) och hade, bland andra, kalifen av Damaskus som elev.
Det historiska forskningsmaterialet som nu lagts fram fyller ett uppslagsverk på 40 volumer, enligt New York Times.
Endast förordet är uppemot 400 sidor långt, och Akrams tidigare utgivare, i Beirut och Damaskus, har inte kapacitet att ge ut ett så omfattande verk.
Akram har nu vänt sig till prins Turki al Faisal, Saudi Arabiens förre ambassadör i USA, om möjligheten att ge ut uppslagsverket i sin helhet.
Kanske är itjihad på väg tillbaka? Kanske att vi kan lägga tolkningar åt sidan och nu en gång för alla konstatera att kvinnor har lett bön, män och kvinnor i bön, är imamer och akademiskt utbildade jurister i sharialagen?
