Sarkozys seger i både president – och parlamentsvalen utlöste en länge väntad politisk jordbävning. Redan efter valnederlaget 2002 talades det om behovet att förnya vänstern. Istället fortsatte maktkampen.
Högern har sedan dess blivit alltmer öppet reaktionär, alla övriga partier har atomiserats. Men avgörande för vänsterns framtid blir i första hand vilken väg PS (Socialistpartiet) bestämmer sig för. I andra hand om de som fortfarande tror på socialismen, förmår enas i en front, eller i ett nytt parti till vänster om PS.
Gregory Rzepski och Antoine Schwartz presenterar, i Le Monde Diplomatique, en spaningsflykt över PS:s historia. Som en röd tråd, menar de, framstår partiets eviga frestelse att snegla mot politikens centrum. De citerar Jacques Julliard i den socialdemokratiska veckotidningen Le Nouvel Observateur : “Royal förlorade därför att vänstern är för mycket vänster. Endast i centrum kan partiet hämta reserver.”
Många franska socialister känner behov av att bryta med dogmer och marxism, som tyska SPD gjorde 1959. En av PS ledande, Henri Emmanuelli, påpekar ironiskt att : “Det där är redan gjort. Det skedde klockan 11.30 den 23 mars 1983. Som regeringsparti beslöt vi öppna gränserna och avreglera alla kapitaltransaktioner. Vi vände ryggen åt marxismen och valde marknadsekonomin.” Och Michel Rocard, tidigare premiärminister under Mitterrand, skrev senare i amerikanska Newsweek :
“Vårt historiska projekt är att främja fri företagsamhet. Men eftersom vårt folk saknar ekonomisk kultur blir det inte lätt”. Man kan alltså ifrågasätta om PS numera kan räknas till vänstern. I den järnhårda maktkamp som fortsätter inom PS kan man se tre scenarios. Dels ett med Ségolène Royal som partichef, och som vill “modernisera” partiet. För att nå sitt mål bojkottar hon ibland partistyrelsemöten, och vänder sig till medlemmarna. Hennes ledstjärna är en socialliberal mittenallians med högerekologister, högermannen nya “center” Modem, en del radikaler och gröna.
Ett annat scenario omfattar Dominique Strauss-Khan (DSK), tidigare finansminister. Han vill leda ett “socialdemokratiserat” PS, och fortsätta administrera kapitalismen, inte avskaffa den.
Förverkligas något av ovan citerade möjligheter anser många politiska bedömare, att vänsterflygeln väljer gå sin egen väg. Partisprängning med andra ord! Liksom inom andra socialistpartier i Europa har det alltid varit partihögern som bestämt marschriktningen.
Kritik har alltid bemötts med att “politik är oftast att välja det minst onda”. Det har aldrig vanligtvis passiviserat socialistiska väljare. Det var nog ingen tillfällighet att 51 procent av arbetarklassen röstade på Sarkozy.
– Royal yttrade sig oftas inte som socialist, betonade att hennes förebild var Tony Blair, och pratade om socialliberalism.
– Förvirringen blev så stor, att vissa kallade sig för “vänstersarkozyster”, påpekar Emmanuel Todd, historiker och demograf apråpå den rådande förvirringen.
Daniel Robin, som lämnat PS och gått over till kommunistpartiet (PCF), håller med.
– Att man trots ihållande högervridning envisas med att referera till PS, som fortfarande tillhörande vänstern, bidrar i hög grad till att blanda ihop värderingarna.
Det tidigare försöket (så sent som ifjol) att samla den radikala vänstern i en antikapitalistisk front misslyckades. Mycket berodde på motstånd inom LCR (trotskistiska Ligan) och PCF (kommunistpartiet).
Även inom PCF strider man om makt och färdriktning. Partivänstern har hotat med utbrytning om ledningen inte kräver dirigentrollen i en vänsterallians. Högerflygeln kring “renovatörerna” vill se en socialdemokratisering medan flertalet sluter upp kring nuvarande partiledaren Marie-George Buffet.
Oppositionen kunde inte slå mynt med ett massivt missnöje, strejkvågor och massdemonstrationer som samlade miljoner fransmän mot högerregeringen 2002-07. För att bli trovärdig och hitta sig själv behöver vänstern samlas i en ny radikal vänster. Sarkozy förespråkar därför författningsändringar med stärkt presidentmakt och det innan årsskiftet. Alla vet vart högern vill gå. Det gäller att också vänstern bestämmer sig.
