De gröna ingår för första gången i regeringen på Irland. Det var nyheten när premiärminister Bertie Ahern presenterade sina ministrar den 14 juni. Höger-vänsterskalan är otydlig i irländsk politik. Den nya regeringens sammansättning exemplifierar detta.
Den högerliberala partiet Progressive Democrats (två procent av rösterna) med skattesänkningar och privatiseringar på programmet fick hälsoministeriet. The Green Party (sex procent), som i många frågor är radikala, fick miljö- och energiministerierna. De lyckades också få skrivningar i regeringsprogrammet för en bättre klimatpolitik och satsningar på det eftersatta skolväsendet. Men de tvingades acceptera en fortsatt nyliberal ekonomisk politik, liksom ett godkännande av mellanlandningar på Irland av amerikanska militärplan på väg till Irak. Just den frågan debatterades hårt på den nationella konferens som med 86 procent majoritet godkände de grönas regeringsmedverkan. Patricia McKenna från de grönas vänsterflygel och före detta EU-parlamentariker var kritisk och sa att partiet nu svikit sin principiella inställning mot krig.
Det traditionella partiet Fianna Fail (41,5 procent) dominerar regeringen och har tio raka år vid makten. Den irländska partipolitikens historia är maktkampen mellan Fianna Fail (som på smäktande irländska betyder ”ödets soldater”) och Fine Gael (”gaelernas familj”). Partiernas ursprung går tillbaka till inbördeskriget 1922-23 där Fine Gael försvarade självständighetsavtalet med Storbritannien men därmed också förlusten av de sex grevskapen i norr (Nordirland). Fianna Fails grundare Eamon De Valera såg avtalet som ett svek mot nationen. Efter inbördeskriget var motsättningarna länge skarpa men idag är det historia och i konkret politik är det inte mycket som skiljer de två partierna åt. Den nyliberala ekonomiska politiken gör dem tvillinglika.
Det socialdemokratiska Labour (tio procent av rösterna) var i valet i allians med Fine Gael (24 procent) med löften om bättre vård och skola, samt sänkta skatter. Arbetarrörelsen på Irland har jämfört med Norden haft en svag ställning. Arbetslöshet och massemmigration har bidragit till den problematiken. Till vänster om Labour fanns under 1980/90-talet också partiet Democratic Left med cirka fem procents stöd. 1996 ingick partiet också i en regnbågsregering med Fine Gael och Labour. Därefter beslöt majoriteten i Democratic Left att ansluta sig till Labour, med tanken att driva dem till vänster. Men vänstervridningen uteblev, däremot drev flera före detta Democratic Leftmedlemmar till höger och fick toppositioner i Labour, däribland den nuvarande partiledaren Pat Rabitte.
Kvar på den irländska politikens vänsterkant finns Sinn Fein (som betyder ”Vi själva”). Partiet har en dramatisk hundraårig historia av kamp för Irlands enande. Det är idag det enda all-irländska partiet med en och samma partistruktur för både ”norr” (av andra kallat ”Nordirland”) och ”söder” (av andra kallat ”Republiken Irland”).
Framtill 1994, och IRA:s deklarerade vapenvila, var Sinn Fein förbjudna att uttala sig i irländska medier. Partiet var hårt tillbakapressat och hade bara kring en procent av rösterna i ”söder”. IRA:s militära aktioner i ”norr”, varav en del var terror där oskyldiga civila dödades, skrämde iväg många möjliga väljare.
Fredsavtalet ”Good Friday Agreement” 1998 skapade en ny politisk situation och intresset för Sinn Feins politik i ”söder” ökade snabbt. I valet 2002 vann man nära sju procent och fem mandat. Sinn Feins vänsterpolitik kombinerad med en progressiv nationalism ansågs ha alla möjligheter till ett definitivt genombrott i årets val, särskilt efter valframgången i ”norr” och enhetsregeringen där med DUP. Men den förväntade fördubblingen av antalet parlamentsledamöter i ”söder” slutade i ett valnederlag, ett förlorat mandat och ett parti i chock. Den officiella förklaringen, framförd av partiledaren Gerry Adams, sammanfattas i ordet
”squeezed”(sammanpress-
ade), att Sinn Fein inte fick något större utrymme mellan de två stora partiernas kamp.
Men Sinn Feins vänsterflygel menar att valnederlaget kan sökas i partiets eget agerande. Till exempel. när Adams i val-
spurten släppte kravet på skärpt bolags- och höginkomstskatt. Enligt partivänstern blev intresset att ”flirta” med Fianna Fail viktigare än den egna politikens innehåll. Partiets Europaansvarige Eoin O’Broin skriver i partitidningen An Phoblacht (Republiken): ”För de av er som trodde att vi skulle söka oss mot mitten för att nå framgång kan jag säga, ni har nu bevisats ha fel.” O’Broin understryker att möjligheten för Sinn Fein att nå framgång bara finns i en konsekvent vänsterpolitik med aktivt arbete på basplanet.
Troligen är också de politiska kulturskillnaderna mellan ”norr” och ”söder” större än vad många i Sinn Fein vill erkänna, vilket medförde att bland andra Gerry Adams ibland hade uppenbara problem i TV-debatter och utfrågningar. Partiet har också en tendens till överbudspolitik och det alldeles särskilt om man backar från sin tidigare fastslagna progressiva skattepolitik.
Men om Sinn Fein förmår att genomföra en konstruktiv självkritisk debatt om valnederlagets orsaker finns alla möjligheter att partiet går stärkt ur denna besvikelse och motgång.
