Västländerna med USA i spetsen har lidit flera betydande nederlag i FN det senaste halvåret.
Sydafrika, som sedan årsskiftet för första gången sitter i säkerhetsrådet, har gått i bräschen för några av besluten.
När säkerhetsrådet nyligen röstade för att inrätta en särskild domstol för att utreda mordet på Libanons förre premiärminister Rafiq al-Harari lade Sydafrika ner sin röst, tillsammans med bland andra Kina och Ryssland. Förklaringen Sydafrika gav gladde inte USA. Enligt regeringen i Pretoria riskerar beslutet att undergräva folkrätten. Sydafrika har i och för sig inget emot en domstol som utreder mordet på Harari, men en sådan kan endast inrättas i samförstånd med Libanon. Eftersom något samförstånd inte finns, riskera beslutet istället att ytterligare öka splittingringen i Libanon, menar den sydafrikanska regeringen, som dessutom ser beslutet som en ”politisering” av internationell rättskipning.
I januari var Sydafrika med och stoppade en resolution som fördömde brott mot mänskliga rättigheter i Myanmar. För det fick landet utstå mycket kritik, även på hemmaplan.
Den sydafrikanska regeringen ansåg dock att Myanmar inte var en fråga för säkerhetsrådet, utan för FN:s råd för mänskliga rättigheter. Västländernas försök att ta upp sådana här frågor i säkerhetsrådet är i själva verket ett sätt att undergräva FN:s demokratiska struktur, menade Sydafrika. Genom att desavouera FN-organ där utvecklingsländer har större inflytande, och där debatterna om mäktiga länders bevekelsegrunder för sitt agerande ibland både blir häftiga och avslöjande, försöker västländerna stärka sitt redan fasta grepp om världsorganisationen.
Ett liknande försök av Storbritannien att ta upp Zimbabwe i säkerhetsrådet stoppades redan på förberedelsestadiet av Sydafrika.
Tillsammans med Indonesien agerade Sydafrika också för att få de strängare sanktioner mot Iran som nyligen röstades igenom i säkerhetsrådet uppskjutna i åtminstone 90 dagar för att bereda väg för nya förhandlingar.
Sydafrikas agerande i säkerhetsrådet och kritik mot vissa beslut har haft betydelse. Visserligen har Sydafrikas agerande inte varit avgörande i någon fråga – mot resolutionen om Mayanmar hade Kina lagt in sitt veto om det hade behövts och Sydafrika skulle inte ensamt ha kunnat stoppa en behandling av Zimbabwe i säkerhetsrådet. Men att Sydafrika i sin kritik av västländernas agerande i FN ställt sig på samma sida som länder som Kuba och Venezuela kan ha gjort att mer obeslutsamma utvecklingsländer vågar konfrontera mäktiga stater.
Ett tecken på det kom i förra månaden när Zimbabwe valdes till ordförande för FN:s kommitté för hållbar utveckling. Zimbabwe hade nominerats till posten av den Afrikanska gruppen men flera utvecklingsländer utanför Afrika stödde också kandidaturen, trots en hård kampanj från ledande västländer mot Zimbabwes kandidatur.
När rösterna i den slutna omröstningen räknades samman visade det sig att nästan alla utvecklingsländer röstat för Zimbabwe medan västländerna hade röstat emot. Normalt brukar västländerna vinna sådan omröstningar. Ofta rör det sig då om mindre stater i Centralamerika eller Karibien, som efter hårda påtryckningar från biståndsgivande västländer med hot om indraget bistånd, minskad handel etc, mer eller mindre tvingas att röstar med de mäktiga. Men denna gång fungerade uppenbarligen inte den taktiken. Utvecklingsländer utanför Afrika visade helt enkelt att de respekterade den afrikanska gruppens val och att de inte låter sig behandlas hur som helst. Medan västländer och vissa människorättsorganisationer ser Sydafrikas agerande i FN som ett svek mot de ideal som bar upp kampen mot apartheid menar andra att det ingår i en strategi för att förändra och demokratisera FN. Sydafrika har länge drivit frågan om fler permanenta medlemmar i säkerhetsrådet alternativt att vetorätten tas bort. Genom att samla gruppen utvecklingsländer och gjuta mod i motståndet mot ett stormaktsdominerat FN anser Sydafrika att man främjar en demokratisering av världsorganisationen.
