Iraks kommunistiska parti splittrades 1967 i två organisationer. Moderpartiet behöll länge starka band till Sovjet, medan utbrytargruppen Centralkommandot (ICP-CC) har drivit en självständig linje såväl gentemot Sovjet som USA. Efter invasionen 2003 har moderpartiets ledare kunnat ses skaka hand med USA:s guvernör Paul Bremer och partiet har på olika sätt gett sitt stöd till ockupationen, bland annat genom deltagandet i valet. I motstats har ICP-CC konsekvent motsatt sig ockupationen och ser självständighet som en grundförutsättning för demokrati i Irak.
Asrar A Abdullatif är talesperson för ICP-CC och en välkänd figur inom den irakiska arbetarrörelsen. I mars deltog han i konferensen ”Med motståndet för en rättvis fred i Mellanöstern” i italienska Chianciano.

Kvinnors situation förvärras
Efter fyra år av ockupation är situationen för de flesta irakier fortsatt ytterligt svår, säger Asrar. Särskilt gäller detta kvinnorna vars ställning stadigt försämrats.
– Innan ockupationen hade kvinnorna en stark ställning i det irakiska samhället. Visserligen saknade de ofta politiskt inflytande men detta gällde ju också för de flesta män. Kvinnorna arbetade och deltog i samhällslivet och i vissa sektorer var de i majoritet. Till exempel var åttio procent av de statliga banktjänstemännen kvinnor. Detta är viktigt för kvinnans ställning. När kvinnor arbetar kan de inte tvingas till saker. Nu är situationen radikalt annorlunda. Många vågar inte längre ta sig till sina jobb på grund av osäkerheten på gatorna.

Inget inbördeskrig
Bilden av ett inbördeskrig mellan sunni och shia i Irak är falsk, menar Asrar.
– De regeringstrogna miliserna dödar vemsomhelst som motsätter sig regeringen och USA. Ett exempel är angreppet på en by nära Najaf där sexhundra personer dödades urskillningslöst. Det handlade om enkla och fattiga människor som var emot regeringen – inte om sunni eller shia.
– Folk har alltid gift sig med varandra utan hänsyn till religiösa indelningar och det finns ingen stad som är helt sunnitisk eller shiitisk såsom ockupanterna försöker ge sken av. Inte heller har vi någon historia av religiösa partier.
När det gäller förhållandet mellan den irakiska vänstern och motståndet som helhet betonar han vikten av frontbygge. Och visst går det att samarbeta med en motståndsrörelse som inte är socialistisk, säger han.
– Jag är kommunist. Hela mitt liv har jag kämpat mot baathregimen, och visst levde vi under en svår politisk situation tidigare också. Inte heller kan jag säga att jag stödjer islamismen. Men de som kämpar mot amerikanerna slåss också för oss. Ska jag då ställa mig emot dem?
– Naturligtvis skulle jag vilja att det var kommunisterna som ledde motståndet men det är inte så det ser ut. Det finns förstås kommunister som deltar i motståndet men de utgör inte majoriteten.
När jag frågar Asrar vad vänstern i väst kan göra understryker han vikten av att den ger politiskt stöd åt motståndet, och att den berättar för människor i väst vad som händer i Irak.
– Det är viktigt för oss hur ni agerar. Vi har ju sett hur de arabiska regeringarna konsekvent ställer sig emot oss och på amerikanernas sida. Då är det viktigt att irakierna känner att de inte är helt ensamma. Och jag vill inte att mitt folk ska hata européer.
– Allt som på något sätt utmanar imperialismen hjälper oss. På motsvarande sätt är jag övertygad om att kampen i Irak har skapat en reell chans för folk i andra länder att utvecklas i fred. Inte minst i Latinamerika, där vi nu ser hur sex länder börjat gå sin egen väg. Den möjligheten kan de tacka det irakiska motståndet för.
– Henry Kissinger sa en gång att ”om de vinner i Bagdad står vägen till Washington öppen”. Det som händer i Irak har betydelse för stora delar av världen.