Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? Jag och min pojkvän är på Lidingö stadsbibliotek, det är författarsamtal med Mikael Niemi om hans senaste roman, Sten i siden. Romanen handlar om en strejk bland vägarbetare i Tornedalen under 1930-talet. Mikael Niemi fångar rummet från första ordet. Man kan ana hur Lidingö-tanterna darrar när Niemi basunerar ut: ”De blev kommunister.”

Strejken formade hela samhället, och minnet efter ”Det röda Tornedalen” ekar än i dag. Samtidigt är strejken i sig bortglömd. Den har inte ens någon Wikipediasida. Två av Niemis främsta källor var Arne Ylipääs egna och egenutgivna böcker och Paulus Isaksson, två karaktärer i Niemis bok som fanns på riktigt. De var inte födda i akademiska hem, men båda läste och skrev, och deras liv präglades av strejken och den djupröda ideologin.

Arbetarlitteratur har varit en stolt svensk tradition, med författare som Ivar-Lo Johansson, Eyvind Johnson och Moa Martinson.

Samtidigt sjunker bokläsandet i rasande fart. De som läser minst är män utan högskoleutbildning. När jag diskuterade kultur med teknikerna på mitt jobb kom just bokläsning på tal, det blev tydligt att böcker var en sällsynt företeelse i deras liv. En fråga om intresset för böcker var som att fråga om de trodde på spöken.

Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? De slutar skriva.

Det sjunkande läsandet är ett av vår tids största samhällsproblem, och borde behandlas därefter. Romanen är den kulturform som kommer närmast människan. När jag läser Sten i siden förstår jag hur en fattig torpare vågar gå ut i strejk, trots att man kan förlora allt. Romanen gör att vi förstår hur vi hänger ihop med varandra.

Vad händer när en så pass viktig kulturform bara produceras och konsumeras av medelklassen och uppåt?

Om några år kommer det sjunkande läsandet bland arbetare bli allt mer märkbart. De böcker som skrivs kommer att vara skrivna av en grupp som aldrig har haft ett jobb där man fryser, lyfter tungt eller jobbar på obekväma tider. I stället blir det beskrivningar om wallraffandet som cykelbud, eller minnen från när morfar stod på fabrik. Dessa skapar värde, men de skapar inte folkrörelser.

Hade Arne Ylipää levt i dag hade han troligtvis aldrig skrivit om vägstrejken, han hade kanske aldrig läst ut en bok i hela sitt liv. Han hade förmodligen fastnat framför Instagram eller Joe Rogans podcast.

I en recension i Aftonbladet menar Göran Greider att det finns en grupp som förbises i arbetarlitteraturen, de arbetare som har fast anställning och lever hyggliga liv. Dessa är till stor del samma grupp som går ur facket och har gått från S till SD.

Läsandet är på väg att bli en subkultur, trots dess tillgänglighet. För att öka läsandet behöver man erkänna litteraturens vikt, fler behöver få kontakt med böcker, då ökar chansen att det skrivs böcker som även visar deras verklighet.

Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? De slutar skriva.

Niemi träffade Arne Ylipää en gång på 1990-talet, och frågade om han ville berätta om strejken. Ylipää pekade på sin självbiografi, och sade med stark stämma: ”Allt står här!”

När Eden Golan gick upp på scenen i bandageklänning framför en brinnande sol och sjöng om att överleva en orkan tänkte jag att hon kunde vinna, även om inramningen var lite väl normporrig. När hon väl stod där förtjänade hon, precis som Hynek Pallas påpekar, ett respektfullt bemötande och en branschmässig bedömning. Inte ens det faktum att hennes medborgarskap är israeliskt är ett problem. 

Men anledningen till att det samlades tusentals människor i Hyllie i helgen handlade inte om en kulturell bojkott av en enskild kulturutövare, utan om en moralisk – för att hon tävlar för ett land. Ett budskap om att man inte kan sjunga för ett land som samtidigt fängslar, tystar och dödar palestinska artister och andra civila.

Att sjunga och skriva om sådant som gör ont är precis vad konsten gör.

Bara dagar efter 7 oktober arresterades den populära artisten Dalal Abu Amneh efter att hon postat orden ”Bara Allah är segraren” på X tillsammans med en palestinsk flagga. Efter att hon släpptes och nyheten läckte ut har hon haft 85 demonstrationer utanför sitt hem. Något brott gick inte att styrka, men artistens och hennes familjs liv slogs i spillror. Abu Amnehs fall är bara ett i raden. Som en artikel visar i magasinet 972 kränks artisters yttrandefrihet återkommande, deras låtar stryks från radiostationer och de utsätts för polisens hembesök ofta bara för att de uttryckt solidaritet med folket i Gaza eller mot Israels brutala angrepp. Men att sjunga och skriva om sådant som gör ont är precis vad konsten gör.

I Göteborgs-Posten 12 maj skriver Hynek Pallas att det under ytan i Palestinarörelsen finns en ständigt lurande antisemitism. Det är förvisso riktigt att man aldrig och ingenstans kan slappna av inför lockelsen i att peka ut och demonisera de evigt nomadiserande judarna, något som ligger nära till hands för makthavare som medel för att avleda uppmärksamheten från dysfunktionellt ledarskap. Men när Pallas liknar Nooshi Dadgostars påpekande om den israeliska arméns brutalitet vid antisemitiska föreställningar om blodtörstiga judar, riskerar det att tömma begreppet antisemitism på dess innebörd. Frontalangrepp av det här slaget blir ett verktyg för att skrämma samtalet om folkrätt till tystnad. Det sker redan i full skala i Tyskland, där ett klimat utvecklats i vilket judiska fredsaktivister anklagas för antisemitism av nazisternas barnbarn. Ska det bli så här nu också? Dessutom undrar man vem det egentligen är som skrämmer svenska judar till att stanna inomhus, med tanke på att protesterna blev så fredliga. Är det inte dags att ställa frågan om vilket ansvar den borgerliga pressen bär för att människor är rädda?

Upplevelser av antisemitism och rasism får aldrig förminskas. Därför känner jag en lättnad över att schlagerhelgen tycks ha gått lugnt till och även om vissa röster från höger velat ge en annan bild. Trots L-politikern Gulan Avcis varning om att ”vi kommer att få se den värsta sortens antisemitism”, KD:s EU-valskandidat Alice Teodorescu Måwes ord om att hon ”får ont i magen av alla incidenter”, eller ledarskribenten Tove Lifvendals armageddon-profetior, så hittar jag ingen substans för det i nyhetsflödet. Själv har jag inte gjort någon hemlighet av mitt ursprung och jag bär också min davidsstjärna tydligt och är ordentligt insyltad i den anklagade vänstermiljön. Någon antisemitism har jag gudskelov inte drabbats av, bortsett från obehagliga påhopp från israelflaggsförsedda konton som anklagar mig för självhat och för att vara en ”kapo”, det vill säga en jude som vaktar andra medjudar i ett koncentrationsläger och som därför åtnjuter en något högre status, men som till sist också mördas. En form av antisemitism så god som någon. 

I brist på bevis för det påstått massiva hatet mot Malmös judar vänds i efterhand blickarna mot juryn. Här kan man bli konfunderad över en musikaliskt helt omotiverad nolla, vilket inte kan tolkas som något annat än en markering. Här har nog juryn ändå misstolkat sitt uppdrag. Det går helt enkelt inte att först acceptera villkoren för tävlingen, det vill säga att ett krigförande land representeras i en musiktävling, för att sedan passivt-aggressivt signalera med en rätt så ickediskret gest. Universalexperten Magnus Ranstorp var snabb med att uppmärksamma och sprida den politiska undertonen, försedd med namnen på alla jurymedlemmar, till sina drygt 100 000 följare. SVT:s strategi om politikfri musikfest blev i stället en enda Pang i bygget-sketch om att inte nämna kriget. 

Jag blir inte förvånad om många i framtiden kommer att minnas det som att de våren 2024 stödde eller deltog i protesterna mot eurovisionstävlingen och att det fredliga motståndet i backspegeln kommer att ses som en hyllning till den fria konsten och musiken och dess obändiga kraft att vara gränslös och outtröttligt illojal mot makthavare. Ändå är skadan som den ser ut måndagen efter större än den goda viljan. Det var ett felaktigt beslut av Sveriges television att inte följa sin policy och inte inkludera krigförande länder. Det är mördandet av civila som dödar musiken, inte de som protesterar. 

Jag förstår dem som kallar Eden Golan modig. Men jag tycker att det hade varit modigare att avstå.