Den 15 mars i år trädde en ny lag i kraft i Polen som kräver ett intyg på att man inte har samarbetet med någon av säkerhetstjänsterna under kommunisttiden av samtliga anställda inom följande områden: parlament, regering och kommun, statsägda bolag, juridiska professioner, rektorer, högskolor, media.
Dessutom gäller det alla som kandiderar till något av ovanstående. Underlåtelse eller vägran att lämna ett sådant intyg kommer att medföra att vederbörande förlorar rätten att utöva sitt yrke eller inneha förtroendeuppdrag. Detsamma gäller för dem som lämnar oriktiga uppgifter. Institutet för nationens minne (IPN) uppskattar att mellan 400.000 och 700.000 personer kommer att beröras.
Det kallas för lustracja och betyder egentligen ”spegling”, men kan bäst översättas med ”verifikation”. Anledningen till att man inte använder ordet verifikacja, är att en sådan genomfördes i samband med krigstillståndet 1981, då omfattande utrensningar från framför allt massmedia ägde rum. Kritikerna har också påpekat likheten, och protesterna blir alltmer högljudda.
”En medborgare bör inte tvingas att förklara att han har varit anständig /…/ Om staten kräver det betyder det att den upphör att vara en rättsstat.” säger Waldemar Kuczynski, känd ekonom och publicist, verksam inom oppositionen sedan 60-talet.
Andra viktiga kritiska synpunkter är att staten ägnar sig åt att undersöka medborgarnas moral – att ha samarbetat med säkerhetstjänsten är nämligen inte brottsligt i sig, att det hotar yttrandefriheten och ytterst demokratin, att säkerhetstjänstens arkiv som är verifikationens främsta beviskälla är notoriskt opålitliga, och att verifikationen inte är något annat än ett verktyg i den politiska maktkampen. Ett flertal kända publicister och vetenskapsmän har redan deklarerat att de vägrar att lämna något intyg.
Bakgrunden är utvecklingen i Polen efter 1989. De enorma förhoppningar som väcktes till liv efter kommunismens fall har förbytts i en lika enorm besvikelse. Chockterapin resulterade i ökade ekonomiska och sociala klyftor, gigantisk arbetslöshet och kraftigt försämrade sociala skyddsnät. När vänsterregeringen svek de förväntningar som ledde till deras jordskredsseger, blev fältet fritt för jakt på syndabockar och konspirationsteorier. Fram träder bröderna Kaczynski och deras parti Lag och Rättvisa (PiS). Deras program är i grund och botten ett högernationalistiskt projekt med rötter i mellankrigstiden: nationalism, katolicism, statsinterventionism inom den ekonomiska sfären ”i nationens intresse”.
De har en färdig förklaring varför det gick snett efter 1989. För det första agerade den politiska eliten inte i enlighet med Polens nationella intressen; jag har hört personer närstående Kaczynskis på fullt allvar hävda att den första icke-kommunistiska regeringen under Tadeusz Mazowiecki var tillsatt av Moskva(!), och att de oppositionella – ett ord man gärna sätter inom citationstecken – visserligen led av förföljelser, men hela tiden med statsrådstaburetter i sikte.
För det andra, som logiskt följer av det första, finns det alldeles för många kvar av den gamla regimens medarbetare, och underförstått motarbetar de sitt land.
Lustracja uppfyller flera funktioner. Det förklarar den situation som så många är missnöjda med, det erbjuder en syndabock, det legitimerar tvillingarnas politik, och det fungerar som kontrollinstrument över de intellektuella. PiS har inte mer än runt 30 procents stöd av befolkningen, men med ett nyliberal politiskt mittfält som ses med stor misstänksamhet av folkflertalet, en impotent vänster, en arbetarklass som har skrämts till underkastelse av arbetslöshet, och nu med verifikationen som ett mäktigt vapen mot de intellektuella, har bröderna Kaczynski mycket goda utsikter att inte bara förverkliga sin politik, utan också till fortsatt maktinnehav.
Slutligen bör det påpekas att dagens politiska situation utspelar sig under en ekonomisk högkonjunktur. Risken är stor att de politiska motsättningarna kommer att skärpas om konjunkturen viker, vilket kan leda till att politiken i Polen, även om man behåller det parlamentariska ramverket, får ett mer utpräglat auktoritärt drag.
