Det är ett besynnerligt påstående att regeringen på Kuba är oavsättbar. Ledaren i förra veckans Flamman befäster flera av de vanligaste myterna om öriket, skriver Eva Björklund.
Aron Etzlers ledare i nr 11 konstaterar att Kubas självständiga utveckling har med samhällsystemet att göra. Det och det stora reportageblocket är glädjande. Men ledaren befäster ändå flera av de vanligaste myterna om öriket: slutenhet, isolering, ovilja att lära av andras erfarenheter m.m.
Ett besynnerligt påstående är att regeringen skulle vara oavsättbar. En av de radikala innovationerna i Kubas grundlag och valsystem från 1975 är just avsättbarheten: att alla valda representanter – från kommunfullmäktige till regering och president – dels är redovisningsskyldiga inför väljarna en gång i halvåret, dels avsättbara även under mandatperioden. Om 10 procent av väljarna blir missnöjda kan de begära nyval utan att behöva invänta mandatperiodens slut. Så kan nationalförsamlingen kräva nytillsättning av en eller flera ministrar, medan väljarskaran för en ledamot i församlingen är respektive valkrets. Denna förnyelse – en grundsats i deltagande demokratin – togs sedan över i Venezuelas grundlag.
Det gäller också den folkliga diskussionen om grundlagsförslaget – så att alla skulle känna till det och bidra med synpunkter – följd av folkomröstning. Mellan Kuba 1975 och Venezuela 1999 hade också Sydafrika inspirerats av sättet att främja kunskap och engagemang i grundlagsfrågan, liksom nu också Bolivia och Ecuador m.fl. Ännu ett inslag som inspirerat Venezuela är formerna för medborgarnas deltagande i diskussioner, beslut och verkställande, framför allt på grannskaps- och kommunnivå. Idén om personval på grannskapsgrund ligger också bakom införandet av kommunala råd som parallella strukturer till de traditionellt partivalda kommunfullmäktige.
”Ingen oppositionell press”? Det som inte finns är privatägda media för vinstalstring. Och det som råder är en påtaglig hegemoni som gör att kritiken i såväl statliga som organisationsägda media (folkrörelser, intresseorganisationer, ideella föreningar, religiösa samfund m.fl.) mig veterligen aldrig anför en återgång till kapitalism och eftergifter till USA som alternativ. Däremot förekommer diskussion om mer eller mindre begränsade inslag av marknad och vinst. Även frågan om för- och nackdelar av att blanda in partier i valsystemet diskuteras emellanåt.
Med tanke på den liberala, representativa demokratins många begränsningar och grundläggande inslag av ekonomisk diktatur (i alla reellt existerande liberala demokratier hittills) behövs klargörande begrepp. Det kubanska systemet kombinerar representativitet – folkvalda representanter i beslutande församlingar – och delaktighet – avsättbarhet, grannskapsråd, självförvaltning m.m. Men det följer inte det liberala systemets norm med partival och oavsättbarhet under mandatperioderna. Partier är inte förbjudna på Kuba, men kan inte spela någon roll i valen – inget parti, inte heller det kommunistiska. Venezuela har partival av beslutsfattare och -församlingar, men är inte längre en renodlad liberal demokrati, eftersom den kombineras med inslag av deltagande och ekonomisk demokrati.
Latinamerika håller på att befria sig med stor hjälp från Kuba. Dess handfasta bistånd till Venezuela med tusentals läkare ut till alla fattigkvarter och till alfabetiseringskampanjen våren 2003, var avgörande för Chávez seger i folkomröstningen i augusti 2004. Och är fortfarande oerhört viktig för tilltron till den bolivarianska revolutionen och dess överlevnad. Detsamma gäller nu i Bolivia, Ecuador och Nicaragua. Kuba har byggt upp enastående mänskliga resurser som nu bidrar till Latinamerikas frigörelse. Med det ökade intresset för Latinamerika kan kanske också modet växa att försöka förstå Kuba från den horisonten.
Svar från Aron Etzler:
I ett system där debattens godkända ytterligheter är ”diskussion om mer eller mindre begränsade inslag av marknad och vinst” är begränsningarna
påtagliga.
Jag kan inte begripa hur det kan vara bra att det saknas tidningar eller andra offentliga opinionsbildare som vill återgå till kapitalismen. Det är osannolikt att Kuba skulle vara det enda land i världen där en sådan opinion saknas, och den borde få torgföra sina åsikter.
Den slutenhet jag menade var enpartisystemets. Och den är officiell politik: inom revolutionen, full frihet, utanför den, ingen frihet.
Det finns historiska skäl till att det politiska systemet ser ut som det gör på Kuba. Men det gör mig inte till anhängare av enpartimodeller för socialistiska länder. /Aron Etzler
