Föreningsfriheten är en viktig rättighet, men Sveriges studentkårer är inga renodlade intresseorganisationer. Många studentkårer erbjuder social service, till exempel bostadsförmedling, sjukvård, låne – och idrottsverksamhet. Detta gör att studentkårerna snarare kan liknas vid folkförsamlingar; akademiska kommuner. Medlemmarna betalar sociala avgifter och tillsätter sina företrädare genom öppna och fria val. För vänsterstudenter har kårpolitiken inneburit möjligheter att bedriva konkret vänsterpolitik med fokus på jämställdhet, jämlikhet, breddad rekrytering och politiskt påverkansarbete för att nämna några exempel. Föreningsfrihetens relevans i exemplet kårobligatoriet är inte ideologiskt ointressant, men den är heller inte glasklar och långt ifrån det tyngsta argumentet. De ideologiska konsekvenserna för studenters organisering och inflytande av ett avskaffande väger desto tyngre.
Enligt utbildningsminister Lars Leijonborg är det viktigt att beakta två faktorer i och med ett avskaffande; studentinflytandet och studentkårernas verksamhet. Frågan är bara hur. Idag är det svenska studentinflytandet stort. Studentkårerna har rätt till insyn och uttalande i flera led i all organisation och verksamhet som rör studenterna.

Studentrepresentanter har möjlighet att granska, kritisera och diskutera med lärosäten och folkvalda på både lokal och nationell nivå. Det är ett studentinflytande som vilar på att studentkårerna företräder ”alla”. Det är ett studentinflytande tidigare generationer krävt och kämpat för, inte blivit tilldelade. Det är också detta omfattande medlemskap som garanterar verksamhetens bredd och kvalitet. En studentkår bortom kårobligatoriet kan rent teoretiskt ha 500 medlemmar en termin och 20.000 nästa. Frågan är var pengarna som möjliggör en stabil och kontinuerlig verksamhet ska komma ifrån om medlemmarna tryter. Staten? Universitetet eller högskolan studenterna läser vid? Näringslivet? Att garantera studenters fortsatta oberoende och inflytande under sådana premisser är problematiskt. Kanske inte för Leijonborg, men för vänstern.
Vi vet att studenters ekonomi inte är vad den borde vara. Den genomsnittlige studenten går back ungefär en tusenlapp i månaden. Det studenter i regel sparar in på är sjukvård och försäkringar. Från och med årsskiftet är det allt fler som avstår från a-kassemedlemskap. Att ett slopande av kårobligatoriet skulle få ett flertal studenter att avstå sitt medlemskap är högst troligt. Att de medlemmar studentkårerna i så fall skulle förlora är de som bäst behöver ta del av studentkårernas resurser och verksamhet är att räkna med.

Slopandet av kårobligatoriet måste placeras i en kontext, och den kontexten är dagens borgerliga Sverige. Vårt samhälle är ett välfärdssamhälle under uppluckring. I Stockholm omorganiseras kollektivtrafik och trängselavgifter för att fylla redan stinna plånböcker ytterligare. Försämrandet av a-kassorna är ett faktum. Angreppen mot fackföreningsrörelsen är många och hårda. Den ena samhälleliga kollektiva lösningen efter den andra splittras. Avskaffandet av kårobligatoriet måste ses som ett i raden av dessa. Inte nödvändigtvis av principiella skäl, utan på grund av de konsekvenser som medföljer.