Kravet på sex timmars arbetsdag är ett gammalt gott vänsterkrav. De positiva effekterna av kortare arbetstid skulle vara många för folkhälsa, sysselsättning och jämställdhet. Kortare arbetstid kan ge ett lyft i livskvalitet, och det var länge sedan arbetstiden kortades senast. Men tillåt mig att vara djävulens advokat, kommer det att funka?

Med sjunkande arbetslöshet och stora behov inom offentlig sektor så är frågan om arbetskraften räcker. Det gäller inte minst på områden där det redan idag råder brist på utbildade. Att korta arbetsdagen med 25 procent är en gigantisk reform, även om den sker i flera steg. Om vi dessutom menar allvar med att vi vill ha högre personaltäthet inom sjukvård och utbildning och ett någorlunda mänskligt arbetstempo så att människor orkar så kommer fler att behövas i arbete utan att arbetstiden kortas. I valrörelsen drev Vänsterpartiet kravet på 200.000 nya jobb inom offentlig sektor. Det var ett ambitiöst, men inte alls orimligt, krav. Ett av problemen med kravet är det tar tid att få fram 200.000 personer med rätt utbildning till de jobb som behöver utföras.

De 200.000 nya tjänsterna skulle kunna användas för att öka kvalitet och service i offentlig sektor. De skulle också kunna användas till att korta arbetstiden. Men mellan dessa mål finns en motsättning, ett val. Kanske måste vänstern prioritera det ena eller andra, åtminstone inom överskådlig tid? Jag tror att ett av vänsterns problem är att den är dålig på att prioritera, vi vill helst lova allt, både kortare arbetstid och högre personaltäthet. Jag tror att många väljare ser igenom det, de kan ha sympati för många av målen, men de litar inte på att allt det utlovade skulle kunna genomföras. Det var en av de saker som jag tror drabbade Vänsterpartiets trovärdighet i den senaste valrörelsen. Att välja ut ett fåtal krav som verkligen kan genomdrivas på kort sikt är inte mindre radikalt än att alltid försöka få med allt på listan över vad man önskar.