TEGUCIGALPA Över 40 000 honduranska lärare från det centralamerikanska landets 18 län har kommit till Tegucigalpa. ”Nu eller aldrig”, som de säger, ska de slåss för sin grundlagsenliga rätt till kollektivavtal och innehållet i lärarstatuten. Statuten reglerar nästan allt i lärarnas verksamhet; från löner till sociala- och ekonomiska villkor, semester, pension, och så vidare. För lärarna är lagens betydelse en fråga om liv eller död.

Men under de sista tre åren med förra högerregeringen Ricardo Maduro förhalade denne, uppmuntrad av IMF, alla slags förhandlingar kring statuten. Lönestopp infördes. Lärarnas situation försämrades dramatiskt. Vid presidentvalet i november förra året ersattes Maduro av liberala partiets kandidat Manuel Zelaya som tillträdde i februari i år. Han hade i valrörelsen lovat lärarna att han skulle erkänna lärarstatuten och uppvärdera löner och andra villkor. Men under 2006 bröt Zelaya alla vallöften med orden ”vänta, det ordnar sig under resans gång!” Lärarfacken svarade med flera 24- och 48-timmarsstrejker för att sätta kraft under kraven.
Men det gjorde det inte och därför utlyste fackföreningarna generalstrejk på obestämd tid. Och det är på den sjunde dagen jag träffar Carlos Lanza, medlem av den nationella styrelsen i mellanstadielärarnas fackförening, strax innan tusentals lärare ska marschera mot presidentpalatset.
– En lärare tjänar cirka 7 000 lempiras (ca 2700 kr) i månaden och vi har krävt att lönerna måste uppvärderas med 24 lempiras (ca nio kr) per lektionstimma och kompensera oss för fyra års eftersläpning. Vi har föreslagit att denna retroaktiva uppvärdering kan läggas ut över 2-3 år och inte behöva betalas på en gång. För ett fattigt land som Honduras är det en tung börda, det inser vi.

Honduras’ finansminister Rebecca Santos, som står i permanent kontakt med IMF och Luis Brewer, chef för Internationella Valutafonden i Honduras, säger att regeringens förslag har fått IMF:s välsignelse eftersom det ”ligger inom ramen för en total lösning av kollektivavtal på arbetsmarknaden”. Lärarnas förslag avvisas kategoriskt av IMF och Santos som omöjliga att uppfylla.
Honduras lärarkår är inte ensam i sin försvarskamp av sociala och ekonomiska rättigheter. Över hela Latinamerika har lärare och offentliganställda gått ut i vad fackföreningarna och den politiska vänstern karakteriserar som en frontalstrid mot den nyliberala ekonomiska modellen. Modellen, som kunde sjösattas i skuggan av bajonetterna i statskuppen i Chile 11 september 1973, raserar allt i form av arbetsrätt, ”naturliga” offentliga och statliga monopol som post, telekommunikationer, brandkår och andra grundstommar i varje samhälle. Den offentliga utbildningen privatiseras och garage omvandlas till ”universitetsfakulteter” eller ”tvåspråkiga kollege”. Konsekvenserna är förödande. Varje år beräknas att 22 miljoner grundskolelever i Latinamerika hoppar av sin utbildning.

Under beskydd av Pinochets militärjunta, kunde Chicagoekonomen Milton Friedmans utsända instruera generalernas finansministrar i hur modellen skulle tillämpas. Följden blev att de chilenska arbetarna förflyttades ett halvt sekel tillbaka i tiden, vad gäller arbetsmarknadsrättigheter. Samma mönster har följt i hela Latinamerika men i Honduras, det tredje fattigaste landet i Latinamerika efter Haiti och Nicaragua, har lärarna bestämt sig att ”hit men inte längre”.
– Försöken att slå sönder lärarstatuten är i första hand ett initiativ från Internationella Valutafonden (IMF). Som allierad har Fonden den honduranska Arbetsgivarföreningen som är mycket aktiv i kampen mot våra ekonomiska och sociala rättigheter. Sedan flera år driver de en aggressiv kampanj som påstår att lärarstatuten är obetalbar, säger Lanza.
Han ger flera exempel på hur lärarnas löner kan finansieras. Under 2005 förlorade den honduranska statskassan tio miljarder lempiras (400 miljoner kronor) i uteblivna skatteintäkter som de privata företagen är skyldiga att betala men som de helt enkelt struntar i, en klassisk situation i Latinamerika. Lärarstatuten kostar uppskattningsvis sex miljarder lempiras uppdelat på cirka 48 000 lärare, berättar Lanza.
Fyra dagars ytterligare strejk tvingade president Zelaya till en slutlig uppgörelse. Regeringen gav vika på nästan alla punkter och facket vann en bedövande seger; en uppvärdering av lönerna och ett försvar för lärarstatuten.
Honduras är ett av världens mest våldsamma länder. Sedan 1998 fram till 30 juni, 2006 har 3 200 ungdomar under 23 år dödats. Mördarna återfinns hos såväl polisen som hos ”Las Maras”, fruktade gäng som allt mer dragits in i den organiserade brottslighetens garn. Mot detta besinningslösa våld växer det på olika skolor fram ett antivåldsprogram som syftar till att förändra både attityder och värderingar. Ett exempel är den fattiga men våldsamma stadsdelen ”Flor 1” och mellanstadieskolan Tiburcio Carias Andino.
– Majoriteten av barnen kommer från mycket fattiga förhållanden. De växer oftast upp bara med en mamma eller mormor, säger Berta Luna, lärarinna för en sjätteklass med 38 elever. Sammanlagt studerar 650 elever i två skift på skolan Tiburcio Carias Andino.

Mirian Huezo företräder ett specialprogram mot våldet på skolan som har som målsättning att ”förändra attityder och värderingar via de egna känslorna” och att neutralisera tendenserna till våld i samhället.
Hon är anställd av CPTRT, Centret för prevention och rehabilitering av offren för tortyr. I Honduras bistår CPTRT oftast fångar som nästan regelmässigt torteras på polisstationer efter att de gripits.
Las Maras, de fruktade ungdomsgängen i massarbetslöshetens och fattigdomens Honduras beräknas ha minst 50 000 medlemmar. Och Mirian säger oroat att det vore en stor tragedi om ungdomarna på hennes skola förvandlades till Maras. För det är lätt att komma in i dessa gäng, provet består oftast i att stjäla eller mörda en person, men att komma ur gänget och cirkeln av mord, brottslighet och droger är oerhört svårt för det är detsamma som att skriva under sin egen dödsdom.
– Programmets målsättning är att medvetengöra barnen om vilket slags samhälle de lever i, inympa ett kritiskt demokratiskt tänkande som ifrågasätter samhället, de styrande, skolan, hur de ska hantera konflikter. Kort sagt; ifrågasätta den värld de lever i.
Mirian Huezo har också tagit upp frågor som hennes lärarkollegor på skolan inte ens vågat föreställa sig: sexualundervisning. Frågan om sexualitet i Honduras är tabu.
– Jag började att tala om dessa frågor förra året och en explosion av frågor från eleverna översvämmade mig. Jag tar upp ett ämne som till exempel onani och låter eleverna skriva upp frågor individuellt som senare skrivs upp på svarta tavlan. Därefter diskuterar vi dem.

En vecka senare går massmedia, tv, press och radio ut och anklagar den nya regeringen för att introducera en ny ”skandalös sedeslös” sexualundervisning. Den kvinnliga liberala parlamentsledamoten Martha Alvarado, ordförande för kongressens utbildningskommission och en ledande medlem i den högerextrema katolska strömningen Opus Dei, kopierade upp elva sidor ur en FN-finansierad handledning på cirka 400 sidor som ska användas av lärarna i temat sexualundervisning. Alvarados slutsats är att denna handledning initierar barnen till en ”tidig sexuell debut”, ett påstående som både Mirian Huezo och Gabriela Flores, från Universitetskvinnornas feministkollektiv, skakar på huvudet åt.
– Handledningen för lärarna slår fast kärlek och förståelse i en övergripande bild av vad sexualitet egentligen är. Marta Alvarados hävdar att sexualitet är något ”smutsigt” och ”synd” när manualen visar en tecknad, inte ens ett foto, på en naken flicka och pojke i 5-årsåldern, säger Gabriela Flores indignerat.
Men den katolska kyrkans språkrör Jesus Mora backar upp Alvarado:
– Dessa manualer är mycket ensidiga och tar inte upp moraliska aspekter. De lär de minderåriga att det enda som skiljer en flicka och en pojke är deras könsorgan. Dessutom talas det om vaginal, oral och anal penetration till barn som befinner sig i förskolan. Detta skapar en förvriden uppfattning av vad sexualitet är. 1)
– Det är en ren lögn, för vad prästen citerar är en del av manualen som talar om hur en person kan smittas på olika sätt av hiv. Dessutom är det alls inte riktat till barn i förskolan utan till ungdomarna i 7-9 klass, kontrar Gabriela Flores.
Silvia Ayala är en av fem parlamentsledamöter för vänsterpartiet UD, Partido Unificado Democrático. Hon gick till motoffensiv mot Opus Deis Marta Alvarado och har läst hela handledningen. Hon menar att kampanjen mot en seriös sexualundervisning är hyckleri på högsta nivå.
– Vi har en alarmerande situation i antalet smittade i hiv och aids och de kan öka om inte de unga får en adekvat sexualundervisning. Det handlar om att informera för att stoppa tidiga graviditeter och det stora antalet mödradödligheter där den främsta orsaken är illegala aborter. Men även att stoppa de sexuella övergreppen som till 80 procent sker inom den egna familjen.

Organisationen Provida, för livet, är en ”civil” fasadorganisation för Opus Dei i Latinammerika. Marta Alvarado representerade Honduras på den årliga kongressen för ”Provida” som i år genomfördes i Mexiko. ”På kongressen beslutade de att använda medlemmarnas politiska inflytande i Latinamerika för att blockera alla föreslag om en verklig sexualundervisning som dyker upp i de olika länderna”, berättar Alaya.
– FN-representanterna i Honduras hävdar att när en yngling har fått en verklig sexualundervisning visar det sig också att han eller hon väntar med sin sexuella debut eller att de verkligen skyddar sig.
– Om du lyssnar på en radiostation för ungdomar i Honduras så spelas det mycket reggeaton där det bara talas sex, aggressioner och droger och där kvinnan bara är en förbrukningsvara. Varför ingriper inte de som är motståndare till manualen mot kabeltevekanalerna som har porrfilmer på sin tablå som de minderåriga kan se? Helt enkelt därför att många av parlamentsledamöterna har ekonomiska intressen i massmedia här i Honduras och ser dessa frågor på ett mer klassmässigt än religiöst sätt.