När minnet av den mångsidige konstnären Peter Weiss firas ligger det för vänstern nära till hands att lägga fokus på romantrilogin Motståndets estetik, tre böcker som erbjuder nära 1000 sidor politisk-filosofisk diskussion från en konsekvent marxistisk utgångspunkt. Det finns dock skäl att påminna sig att Weiss internationella genombrott skedde som dramatiker – och att det i första hand är hans dramatik som håller hans namn levande. Motståndets estetik är visserligen ett monument, en våt dröm för vänsterintellektuella, men det är som dramatiker Peter Weiss’ dialektiska metod kommer till sin absoluta rätt i de ständigt pågående dialogerna om rätt och fel.
Under 1940- och 1950-talet kämpade Weiss i motvind som bildkonstnär och filmare, sin första egentliga framgång fick Weiss 1960 med romanen Der Schatten des Körpers des Kutschers (Skuggan av kuskens kropp). Fyra år senare var erkännandet ett faktum när Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr de Sade (av förklarliga skäl ofta kallad Marat/Sade) hade premiär i Västberlin. Pjäsen blev Peter Weiss’ (och hans fru scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss) biljett till västvärldens konstscen. En rad pjäser följde, alla med ett tydligt socialistiskt perspektiv.
I Tio arbetspunkter i en delad värld (1965) skriver Peter Weiss ”till en revolution av samhällsordningen hör också en revolutionär konst.” Revolutionär syftar inte här enbart på ett politiskt ställningstagande utan också en estetisk princip.
Weiss’ dramatik, för att inte säga hela hans konstnärskap kan knappast räknas till det som lite slarvigt kallas för bred kultur. Weiss var modernist, inte minst under inflytande av en rad nordiska modernister (bland andra Karin Boye som förekommer i Motståndets estetik). Hans verk är avancerade formexperiment, inte sällan vid en första anblick svårtillgängliga. Bara den fullständiga titeln till Marat/Sade vittnar om att här kommer den teaterovane få sig en rejäl utmaning.

Just formkänslan är en av de kvaliteter som gör Weiss aktuell trots att den vänstervåg som startade på 1960-talet (och Weiss steg fram som dramatikerstjärna i) nu är ett klichéartat minne blott. Ingen Weiss-pjäs är den andra lik, varje frågeställning ges sin egen form. Tre exempel:
I Rannsakningen (1965), baserad på material från Auschwitz-rättegången, är vittnenas och bödlarnas tal omformade till en rytmisk prosa. I motsättningen mellan den musikaliska skönheten, ordens banala saklighet och Hitlernazismens reella brott skapas något fruktansvärt och starkt inuti lyssnaren/betraktaren. Pjäsen är en effektiv vaccinering mot totalitarism.
Sången om skråpuken (1967 på svenska) är en pjäs om Portugals grymheter i de afrikanska kolonierna och starten på afrikanernas uppror. Pjäsen är ett lärostycke om imperialismens struktur. Man kan anta att det är därför pjäsen är lättillgänglig och humoristisk, och, inte minst, väldigt kort för att kommit från Weiss’ penna. Pjäsen vill kommunicera brett. Det understryks av att Weiss låter det afrikanska folket i pjäsen tala i körsångens form – Weiss återknyter till en folklig teatertradition.
Ställt mot de två nämnda pjäserna är Marat/Sade ett ADHD-utbrott till teater. Marat/Sade är en karnevalisk och schizoid galenskap, nästan omöjlig att få överblick över – och så utspelas den också på ett sinnesjukhus. Vad den i huvudsak handlar om tycks få vara ense om, men få säger emot att det är dramatik när dramatik är som bäst.
Sällan är Weiss’ dramatik pedagogisk såsom i Sången om skråpuken. Snarare är tendensen i hans verk problematiserande, diskuterande. I egenskap av intellektuell tycktes han dras till de infekterade punkterna på samhällskroppen. Ömmaste punkten skulle visa sig vara Trotskij. Som socialist ville Weiss diskutera det socialistiska projektet, för honom var DDR en möjlig väg mot en humanistisk socialism.
DDR var dock inte lika intresserat.
För sin pjäs Trotskij i exil (1970) blev Peter Weiss portad från DDR i två år. Om pjäsen skriver scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss, Peter Weiss fru: ”Naivt nog trodde [Peter Weiss] att han med den pjäsen kunde bidra till diskussionen mellan de olika fraktionerna inom socialismen och kommunismen och om möjligt till försoning mellan fientliga sidor. Det hela utmynnade i en katastrof.” I väst blev pjäsen fullkomligt nedsablad i pressen. Öst stängde som sagt porten.

Läser man Trotskij i exil idag är den i mångt och mycket en apell för en odogmatisk socialism. I Tio arbetspunkter i en delad värld skriver Weiss: ”Socialismens riktlinjer innehåller för mig den giltiga sanningen. Vilka fel som än begåtts och kommer att begås i socialismens namn, så borde de uppfattas som lärorika exempel och underkastas en kritik som utgår från den socialistiska åskådningens grundläggande principer. Självkritiken, den dialektiska dispyten, den ständiga öppenheten för förändring och vidareutveckling är beståndsdelar av socialismen. Bland de båda valmöjligheter som jag i dag förfogar över ser jag bara i den socialistiska samhällsordningen möjligheten att övervinna de rådande missförhållandena i världen.”
Trotskij i exil kan sägas tillhöra en liten men populär genre, återberättandet av ett politiskt brännande, historiskt skeende. I nio fall av tio leder det till slutsatsen att folk var dumma förr. Debattörer tjänar sin politiska cred genom att säga att diktaturer var diktaturer. Det är en ganska bekväm och ofarlig position. Weiss undvek den genom sitt socialistiska ställningstagande. Han styrde också förbi den (sjävförhärligande) frågeställning fria vänsterdebattörer än idag fortsätter upprepa: ”Varför gör inte vänstern bättre saker?” Därför är Weiss fortfarande relevant – inte kverulant.
Trotskij i exil, Sången om skråpuken, Rannsakningen har gemensamt inbördes och med Weiss’ övriga pjäser att de inte känns föråldrade. Hans pjäser skrevs i en tudelad värld. Där öst stod mot väst.

Där realsocialismen och kapitalismen lade människors liv under sig i kampen om världsherravälde. Men trots Berlinmurens fall, DDR:s uppgång i Västtyskland och nyliberalismens segervissa flin står sig hans pjäser och böcker ännu.