”Vi vill bekämpa arbetslösheten. Vi kan ordna jobb.” Det upprepar den borgerliga alliansens företrädare i varje tidningsledare och i varje framträdande. ”Vi företräder arbetslinjen. Vi har ett jobbprogram.” Men hur det skall gå till, det talar man inte om.
Jo, det finns en huvudlinje i alliansens program och valmanifest: Det är det program kapitalisterna, arbetsgivareföreningen, de borgerliga partierna och särskilt högern slagits för sedan 1920-talet. Den säger: Sänk löner och andra ersättningar till arbetarklassen, så ökar profiterna och så blir kapitalet intresserat att anställa fler arbetare att utsuga och att starta nya företag.
När det gällde statens ekonomiska politik fanns motsvarande program: När det är ekonomisk kris och arbetslöshet skall staten minska sina utgifter.
Det här hävdade nationalekonomerna på 1920-talet och in på 30-talets djupa kris och massarbetslöshet. Men en opposition växte fram bland nationalekonomerna – på det politiska fältet hade arbetarrörelsen protesterat och nu fick den mera ammunition.
Engelsmannen J.M. Keynes och svenskarna Myrdal, Svennilson med flera, visade i sina teorier att det var precis tvärtsom som ”de gamle” hade skrivit. Om det var ekonomisk kris och massarbetslöshet måste staten öka sina utgifter och köpkraften i samhället för att sysselsättningen skulle öka. Och med dessa nya teorier fick fackföreningsrörelsen också nya argument för lönekampen.
Den borgerliga alliansen vill inte låtsas om denna revolution inom nationalekonomin som nu är 70 år gammal. Deras program i årets valrörelse kan destilleras ned precis till den gamla linjen: Sänk löner och andra ersättningar så blir det flera jobb (underförstått genom att profitkvoten det vill säga vinsten ökar) med tänkbar påföljd att kapitalisterna vill anställa fler att utsuga eller starta nya företag.
Det är en linje för ökad utsvettning av arbetare och tjänsteman, som den borgerliga alliansen slåss för i årets valrörelse. Den möter motstånd inte bara av de båda arbetarpartierna utan också av hela den fackliga löntagarrörelsen vars kampanjmöjligheter den borgerliga alliansen vill undergräva. Svenskt näringsliv, före detta Arbetsgivareföreningen, kan förnöjt se på.
Men även om borgaralliansen skulle lyckas att erövra en majoritet i riksdagen och regeringsmaten, så finns det en del hinder. Det avgörande är naturligtvis vad löntagarnas organisationer gör. Men också i kapitalismens egen utveckling på gamla dagar finns det en del problem delvis också påtalade av Keynes.
Det är ju inte alls säkert att kapitalisterna vill investera ökade profiter i nya jobb och nya företag. I den gamla svenska kapitalismen verkar i stället den tendensen stark att kapitalisterna vill spara sina profiter i fastigheter, i jordagods och slott, i dyrbarheter av olika slag. Det blir inte många nya jobb av det.
Det finns också en risk för inflation. En av de mest famträdande borgerliga ideologerna, Peter Wolodarski i DN, råkade häromdagen avslöja tomheten i alliansens jobbparoller (25/8 2006). Göran Persson har talat om möjligheten att i framtiden pressa ner den öppna arbetslösheten till 3,5 procent. ”Persson förorenar den offentliga debatten”, skrev Wolodarski. Observera ordvalet i den fina tidningen!
Riksbanken attackeras och inflation hotar! Men intressant är: Skribenten i DN märker tydligen inte hur han slår undan benen på alliansens hela jobbpropaganda!
Det enda realistiska – och löntagarvänliga – förslag som ställts i jobbdebatten är alltjämt vänsterpartiets program för 200 000 nya anställda i den offentliga sektorn.
