UPPSALA Uppsala Shirin Saif, 21 år, stegar fram med en bunt flygblad i näven. Hon har en LO-ryggsäck på ryggen och ett SSU-band runt halsen. Det är dags för dörrknackning. Det är enkelt, säger hon. Man skall bara våga, och vara trevlig.
– Hej, vi kommer från socialdemokraterna. Vi undrar om du har några frågor inför valet?

Vi är i Stenhagen, ett invandrartätt bostadsområde i Uppsala. Här spenderar socialdemokraterna några av de pengar som partiet fått för att utbilda och avlöna demokratiambassadörer. Tanken är att demokratiambassadörerna skall höja valdeltagandet. Socialdemokraterna satsar mest på områden där röstdeltagandet är lågt: bland unga och invandrare. Och alla ambassadörerna har invandrarbakgrund, kan flera språk. Själv pratar hon svenska, engelska och persiska.
– Många invandrare vet inte hur de skall bära sig åt för att rösta, säger Shirin. En del slänger röstkorten, för att de inte är svenska medborgare. Men alla som är folkbokförda sedan tre år tillbaka kan rösta i kommunalvalen.
Vi skall hem till Eduardo först för att samla ihop dörrknackningsgruppen. Med Shririn är de sex personer, Eduardo, Margret, Johnny, Kjell, Kicki som sitter och dricker kaffe och äter smörgåsar. Shirin är yngst – de andra är i femtioårsåldern.
– Här är Aron Etzler från Flamman, säger Shirin, och så får jag hälsa på alla.
Men de ser avvaktande ut. Skall jag göra ett valstugureportage som Janne Josefsson? Skall det bli ännu en artikel om hur socialdemokraterna är ett maktfullkomligt och trött parti? Ingen verkar glad över att ännu en reporter skall hänga med. Shirin berättar att Uppsala Nya Tidning följde med henne på dörrknackning och att de fotograferade människor medan de öppnade dörren. Många blev sura. Det slår mig att skjutjärnsjournalistiken kanske skjutit sönder vanliga människors förtroende. Politiker kan tåla hårda granskningar – ingen här har någon medieträning om jag skall börja grilla dem. Men till slut lossnar det.
– Det verkar ju vara ett lugnt område, det här, säger någon.
Underförstått är att Stenhagen i folkmun anses vara ett ”ghetto”. Några uppmärksammade bråk och rykten om kriminalitet har sänkt områdets status. Eduardo, som bor här, säger att lugnt, det är det inte.
– Nej, nej, vänta bara. Klockan elva springer ungar omkring och skriker: ”Hon slog mig! Mamma!”. Det är inte lugnt. Men folk är trygga här. Ni ser: det är inget klotter på väggarna.
– Det är ju fina hus, säger någon.
– Ja, alla verkar jättetrevliga, säger Shirin uppmuntrande.
– Vet ni vad det största problemet är?, frågar Eduardo. Allt skräp. De har öppnat en Mc Donald’s en bit härifrån. Nu ligger det skräp överallt, i skogen, ända upp till tian.

Vi pratar inte integration i det här sällskapet. Vi pratar standard, trygghet, inflytande. Även om det finns ett ”vi”, finns det inget ”dom”. Det är långt från Villaägarnas möten, där var och varannan verkar orolig för att ”svartingar” innebär bråk, tänker jag. Ändå är det socialdemokraterna och facket som ofta får rasiststämpeln i pressen.
Hur tror ni det går i valet, då? frågar jag. Känns det annorlunda nu när borgarna presenterar sig som socialdemokrater?
– Jo, men valet skall vi vinna, säger Margret.
– Men folk blir förvirrade av det här med att moderaterna skall vara ”det nya arbetarpartiet”, säger Johnny. Vi ser ju att de lägger samma motioner som förr, men det vet ju inte folk.
– Så är det över hela världen, säger Eduardo. Högern ser att vår modell fungerar, så de kopierar den. Men det är ju en fasad.
– Det måste man ju förklara för människor, säger Johnny. Ta fram och jämföra skillnaderna.
Vi kommer in på vänstersidan och vänsterpartiets problem.
– Kommuniststämpeln. Det och att de bråkar så mycket. De här fraktionsstriderna är inte bra, säger Margret.

Men nu är det dags att knacka dörr. Vi går ut och delar upp oss i tre grupper. Det är första gången för Kjell, så han får gå med Shirin. Det är verkligen ett omaka par: en kort, ung tjej som pratar hela tiden och Kjell som är lång och tyst. Det första höghuset ser ut som ett typiskt 1980-talsbygge med kakel i milda färger. Vi ringer på, en signal. Ingen öppnar dörren. Shirin lägger ned flygblad i brevinkastet. Så kommer två kvinnor med slöja ut ur hissen.
– Vill ni ha? Information om valet, säger Shirin.
– Mm, säger kvinnorna.
– Vilket språk?
– Arabiska. Men det här går bra.
Tricket är att inte vara nervös, säger Shirin. Det är inte så allvarligt om någon inte vill ha material, de brukar bara säga: nej tack!
Dörr nummer två öppnas av ett barn.
– Hej! Är din mamma eller pappa hemma?
Mamma kommer.
– Hej, vi kommer från socialdemokraterna.
– Jaha. Ok.
– Har du några frågor inför valet?
– Nej.
– Inga?
– Nej.
– Ok. Men du kan få lite material. I morgon kommer Mona Sahlin hit och talar. Här får du det. Och här är lite om socialdemokraternas frågor i valet.
Dörr nummer tre öppnas av en man i pyjamas med ljusblå ränder. Han ser ut att komma från Mellanöstern och han håller en telefon vid örat.
– Jag pratar i telefon, säger han.
Så fortsätter det. Väldigt få människor är otrevliga om man knackar på och de förstår att det inte rör sig om reklam.
– Igår var det ett barn som skrek till sin pappa: Reklamtanten kommer! Men jag sa: Nej, nej, jag kommer från socialdemokraterna och då gick det bra, säger Shirin.
– Vissa är glada, berättar hon. De tycker att det är en markering att alla röster är värda räknas, och ser att något parti anstränger sig. En del är till och med hysteriskt glada.
– Jag var hos en dam som pratade spanska. Hon bara skrek: Hola! Kom in och drick kaffe! Jag bara svarade: Gracias! Men jag kan inte spanska.

Shirin berättar att hon gick med när finansminister Per Nuder var i Uppsala och knackade dörr förra veckan. Folk som öppnade dörren blev rätt förvånade.
– En kvinna bara blev helt tyst, och sen sa hon ”Herregud!” På en liten video-snutt som ligger uppe på Upsala Nya Tidning (http://qstream-down.qbrick.com/05128/upsala/060822Nuder.swf) kan man se några av resultaten. Men det är inte alltid som det fungerar bra, säger Shirin.
– Ingvar Carlsson ringde tydligen runt till folk i valet 1994, men det var ingen som trodde att det var han på riktigt, så de fick sluta med det. De bara: Sluta, vi tror inte på det här.

Efter det första huset tar det stopp. Slut på det grå flygbladet. Sedan tappar vi räkningen på vem som har tagit vilket hus. Shirin koordinerar gruppen med mobiltelefon. Vi studerar en uppkopierad karta över området. Men alla hus som vi går förbi är tagna, och till slut samlas vi utanför nummer Stenhagsvägen 42.
– Hur gick det för er?, frågar Shirin.
– Helt överraskande bra! Alla är så trevliga när man knackar på. Och så var det bra att kunna säga att Mona Sahlin kommer i morgon.
Det blir en kort dörrknackning idag, bara en timme, mellan sju och åtta. Efter det ligger barnen och sover, då kan man inte knacka på. Nybörjarna är nöjda.
– Det är så ofta man inte hinner med det här, säger Johnny. Men det här är ju det roliga i en valrörelse, ut och träffa folk!

Vi pratar om skillnaden mot torgmöten. Många av dem som bor här kanske inte ens rör sig inne i centrum under en valrörelse. Och folk åker dessutom till stan för att shoppa, inte lyssna på politisk agitation, säger Margret.
– Och så ser det lite övergivet ut när någon står och gastar på torget. Folk som handlar kastar ett getöga, men annars blir det ju mest våra supportrar som står och tittar.
Margret tror inte heller på att ringa folk, som till exempel Moderata ungdomsförbundet gör.
– Förra valet ringde vi mycket. Så visade det sig att man kommit till folk som bodde på ett äldreboende, och då fick man höra hela deras livshistoria.
– Men det blir mer politik när man ringer, säger någon.
Och mycket riktigt – under kvällens dörrknackning har det inte blivit mycket politik. Mer information om hur man röstar. Kanske för att det är ett invandrartätt område.
– Tidigare i veckan var jag på Kvarngärdet, säger Shirin, och där pratade vi mycket politik. De hade renoverat och höjt hyran där, det var folk förbannade på.
Ja, det är sånt som kommer upp. Fastighetsskatten? Nej, det frågar ingen om. Valmanifesten? Ingen har frågat. Utrikespolitik? Nej. Reinfeldt och Persson, de nämns inte under hela kvällen.

Varje valrörelse är en gigantisk politisk kraftmätning som pågår över hela fältet. På gator och torg hålls tal och sätts affischer upp. I medierna pågår debatter, i tidningarna slås opinionsundersökningarna upp. Men de olika slagfälten ser väldigt olika ut. Det som är viktigast i DN och Agenda kan vara helt oviktigt i Stenhagen. Och hur mycket Fredrik Reinfeldt än gör för att presentera sitt parti som ”det nya arbetarpartiet” är inte det riktigt hans arena – än i alla fall. En kaxig SSU-ordförande Anna Sjödin säger i tv-programmet Karavanen, angående den uppmärksammade blogg-trenden:
– Fortsätt ni att läsa varandras bloggar, så är vi ute i förorten och knackar dörr!

Dörrknackning har många fördelar, men en stor nackdel. Det kräver mycket folk. Fyra-fem personer, varje kväll i en vecka, krävdes det för att knacka dörr i ett område med lite mer än tusen lägenheter, säger Shirin. Hon tror inte något av de andra partierna knackar. Vänsterpartiet i Uppsala gör det inte
– Vi är för få, säger Anders Eriksson i vänsterpartiets Uppsaladistrikt.
Att just socialdemokraterna gör det beror på att sossarna än så länge är Sveriges enda folkrörelseparti. 60 000 s-valarbetare, skall jämföras med moderaternas cirka 10 000, och ännu färre i de andra borgerliga partierna. Det är lätt att förstå att borgerligheten måste gå samman för att slå denna jätte. Väns-terpartiet är också mindre, cirka 2 000 uppger partiet att det har.
Dörrknackning är förstås inte heltäckande. Medierna splar stor roll för att sätta dagordningen. Och för dem som är politiskt aktiva känns det tydligt vart vinden blåser.
– Efter tsunamin var det helt hemskt. Man kände för att lägga av hela tiden, säger Shririn.
Det är ingen här som uppfattar att socialdemokraterna har det speciellt lätt i medierna. De kan knacka dörr hur mycket som helst, men varje morgon måste s-aktivisterna öppna Upsala Nya Tidning, som ligger långt till höger.
– Vår familj vill inte ha den längre. Men jag vet inte vilken tidning vi skall ha. Det blir nog Dagens Nyheter, säger Shirin.
Jag frågar vilka tidningar som man kan läsa som stödjer socialdemokraterna i det här valet. Jag får inget svar.
– Kan man få Dalademokraten här i Uppsala? frågar någon.

Sveriges största parti kanske skall skylla sig självt för situationen. Men det kommer inte hålla i längden. Folk kommer deppa ihop, det är min övertygelse. Och den dagen människorna som knackar dörr inte orkar, då har socialdemokraterna förlorat en av sina största tillgångar.
Vi är klara för dagen. Shirin har stått på benen sedan halv nio i morse. Hon tackar alla, säger några uppmuntrande ord, och går till bussen.
– Jag måste hem! Snart börjar CSI!