Inrikes 30 augusti, 2006

Knacka dörr

I medierna står Reinfeldt mot Persson. Där debatteras procenttal, fastighetsskatt och skandaler. Men över hela landet pågår samtidigt en valrörelse som ser mycket annorlunda ut. Det är den här valmaskinen som tar hem rösterna och varje val förvånar de borgerliga ledarsidorna med sin upphämtningsförmåga.

UPPSALA Uppsala Shirin Saif, 21 år, stegar fram med en bunt flygblad i näven. Hon har en LO-ryggsäck på ryggen och ett SSU-band runt halsen. Det är dags för dörrknackning. Det är enkelt, säger hon. Man skall bara våga, och vara trevlig.
– Hej, vi kommer från socialdemokraterna. Vi undrar om du har några frågor inför valet?

Vi är i Stenhagen, ett invandrartätt bostadsområde i Uppsala. Här spenderar socialdemokraterna några av de pengar som partiet fått för att utbilda och avlöna demokratiambassadörer. Tanken är att demokratiambassadörerna skall höja valdeltagandet. Socialdemokraterna satsar mest på områden där röstdeltagandet är lågt: bland unga och invandrare. Och alla ambassadörerna har invandrarbakgrund, kan flera språk. Själv pratar hon svenska, engelska och persiska.
– Många invandrare vet inte hur de skall bära sig åt för att rösta, säger Shirin. En del slänger röstkorten, för att de inte är svenska medborgare. Men alla som är folkbokförda sedan tre år tillbaka kan rösta i kommunalvalen.
Vi skall hem till Eduardo först för att samla ihop dörrknackningsgruppen. Med Shririn är de sex personer, Eduardo, Margret, Johnny, Kjell, Kicki som sitter och dricker kaffe och äter smörgåsar. Shirin är yngst – de andra är i femtioårsåldern.
– Här är Aron Etzler från Flamman, säger Shirin, och så får jag hälsa på alla.
Men de ser avvaktande ut. Skall jag göra ett valstugureportage som Janne Josefsson? Skall det bli ännu en artikel om hur socialdemokraterna är ett maktfullkomligt och trött parti? Ingen verkar glad över att ännu en reporter skall hänga med. Shirin berättar att Uppsala Nya Tidning följde med henne på dörrknackning och att de fotograferade människor medan de öppnade dörren. Många blev sura. Det slår mig att skjutjärnsjournalistiken kanske skjutit sönder vanliga människors förtroende. Politiker kan tåla hårda granskningar – ingen här har någon medieträning om jag skall börja grilla dem. Men till slut lossnar det.
– Det verkar ju vara ett lugnt område, det här, säger någon.
Underförstått är att Stenhagen i folkmun anses vara ett ”ghetto”. Några uppmärksammade bråk och rykten om kriminalitet har sänkt områdets status. Eduardo, som bor här, säger att lugnt, det är det inte.
– Nej, nej, vänta bara. Klockan elva springer ungar omkring och skriker: ”Hon slog mig! Mamma!”. Det är inte lugnt. Men folk är trygga här. Ni ser: det är inget klotter på väggarna.
– Det är ju fina hus, säger någon.
– Ja, alla verkar jättetrevliga, säger Shirin uppmuntrande.
– Vet ni vad det största problemet är?, frågar Eduardo. Allt skräp. De har öppnat en Mc Donald’s en bit härifrån. Nu ligger det skräp överallt, i skogen, ända upp till tian.

Vi pratar inte integration i det här sällskapet. Vi pratar standard, trygghet, inflytande. Även om det finns ett ”vi”, finns det inget ”dom”. Det är långt från Villaägarnas möten, där var och varannan verkar orolig för att ”svartingar” innebär bråk, tänker jag. Ändå är det socialdemokraterna och facket som ofta får rasiststämpeln i pressen.
Hur tror ni det går i valet, då? frågar jag. Känns det annorlunda nu när borgarna presenterar sig som socialdemokrater?
– Jo, men valet skall vi vinna, säger Margret.
– Men folk blir förvirrade av det här med att moderaterna skall vara ”det nya arbetarpartiet”, säger Johnny. Vi ser ju att de lägger samma motioner som förr, men det vet ju inte folk.
– Så är det över hela världen, säger Eduardo. Högern ser att vår modell fungerar, så de kopierar den. Men det är ju en fasad.
– Det måste man ju förklara för människor, säger Johnny. Ta fram och jämföra skillnaderna.
Vi kommer in på vänstersidan och vänsterpartiets problem.
– Kommuniststämpeln. Det och att de bråkar så mycket. De här fraktionsstriderna är inte bra, säger Margret.

Men nu är det dags att knacka dörr. Vi går ut och delar upp oss i tre grupper. Det är första gången för Kjell, så han får gå med Shirin. Det är verkligen ett omaka par: en kort, ung tjej som pratar hela tiden och Kjell som är lång och tyst. Det första höghuset ser ut som ett typiskt 1980-talsbygge med kakel i milda färger. Vi ringer på, en signal. Ingen öppnar dörren. Shirin lägger ned flygblad i brevinkastet. Så kommer två kvinnor med slöja ut ur hissen.
– Vill ni ha? Information om valet, säger Shirin.
– Mm, säger kvinnorna.
– Vilket språk?
– Arabiska. Men det här går bra.
Tricket är att inte vara nervös, säger Shirin. Det är inte så allvarligt om någon inte vill ha material, de brukar bara säga: nej tack!
Dörr nummer två öppnas av ett barn.
– Hej! Är din mamma eller pappa hemma?
Mamma kommer.
– Hej, vi kommer från socialdemokraterna.
– Jaha. Ok.
– Har du några frågor inför valet?
– Nej.
– Inga?
– Nej.
– Ok. Men du kan få lite material. I morgon kommer Mona Sahlin hit och talar. Här får du det. Och här är lite om socialdemokraternas frågor i valet.
Dörr nummer tre öppnas av en man i pyjamas med ljusblå ränder. Han ser ut att komma från Mellanöstern och han håller en telefon vid örat.
– Jag pratar i telefon, säger han.
Så fortsätter det. Väldigt få människor är otrevliga om man knackar på och de förstår att det inte rör sig om reklam.
– Igår var det ett barn som skrek till sin pappa: Reklamtanten kommer! Men jag sa: Nej, nej, jag kommer från socialdemokraterna och då gick det bra, säger Shirin.
– Vissa är glada, berättar hon. De tycker att det är en markering att alla röster är värda räknas, och ser att något parti anstränger sig. En del är till och med hysteriskt glada.
– Jag var hos en dam som pratade spanska. Hon bara skrek: Hola! Kom in och drick kaffe! Jag bara svarade: Gracias! Men jag kan inte spanska.

Shirin berättar att hon gick med när finansminister Per Nuder var i Uppsala och knackade dörr förra veckan. Folk som öppnade dörren blev rätt förvånade.
– En kvinna bara blev helt tyst, och sen sa hon ”Herregud!” På en liten video-snutt som ligger uppe på Upsala Nya Tidning (http://qstream-down.qbrick.com/05128/upsala/060822Nuder.swf) kan man se några av resultaten. Men det är inte alltid som det fungerar bra, säger Shirin.
– Ingvar Carlsson ringde tydligen runt till folk i valet 1994, men det var ingen som trodde att det var han på riktigt, så de fick sluta med det. De bara: Sluta, vi tror inte på det här.

Efter det första huset tar det stopp. Slut på det grå flygbladet. Sedan tappar vi räkningen på vem som har tagit vilket hus. Shirin koordinerar gruppen med mobiltelefon. Vi studerar en uppkopierad karta över området. Men alla hus som vi går förbi är tagna, och till slut samlas vi utanför nummer Stenhagsvägen 42.
– Hur gick det för er?, frågar Shirin.
– Helt överraskande bra! Alla är så trevliga när man knackar på. Och så var det bra att kunna säga att Mona Sahlin kommer i morgon.
Det blir en kort dörrknackning idag, bara en timme, mellan sju och åtta. Efter det ligger barnen och sover, då kan man inte knacka på. Nybörjarna är nöjda.
– Det är så ofta man inte hinner med det här, säger Johnny. Men det här är ju det roliga i en valrörelse, ut och träffa folk!

Vi pratar om skillnaden mot torgmöten. Många av dem som bor här kanske inte ens rör sig inne i centrum under en valrörelse. Och folk åker dessutom till stan för att shoppa, inte lyssna på politisk agitation, säger Margret.
– Och så ser det lite övergivet ut när någon står och gastar på torget. Folk som handlar kastar ett getöga, men annars blir det ju mest våra supportrar som står och tittar.
Margret tror inte heller på att ringa folk, som till exempel Moderata ungdomsförbundet gör.
– Förra valet ringde vi mycket. Så visade det sig att man kommit till folk som bodde på ett äldreboende, och då fick man höra hela deras livshistoria.
– Men det blir mer politik när man ringer, säger någon.
Och mycket riktigt – under kvällens dörrknackning har det inte blivit mycket politik. Mer information om hur man röstar. Kanske för att det är ett invandrartätt område.
– Tidigare i veckan var jag på Kvarngärdet, säger Shirin, och där pratade vi mycket politik. De hade renoverat och höjt hyran där, det var folk förbannade på.
Ja, det är sånt som kommer upp. Fastighetsskatten? Nej, det frågar ingen om. Valmanifesten? Ingen har frågat. Utrikespolitik? Nej. Reinfeldt och Persson, de nämns inte under hela kvällen.

Varje valrörelse är en gigantisk politisk kraftmätning som pågår över hela fältet. På gator och torg hålls tal och sätts affischer upp. I medierna pågår debatter, i tidningarna slås opinionsundersökningarna upp. Men de olika slagfälten ser väldigt olika ut. Det som är viktigast i DN och Agenda kan vara helt oviktigt i Stenhagen. Och hur mycket Fredrik Reinfeldt än gör för att presentera sitt parti som ”det nya arbetarpartiet” är inte det riktigt hans arena – än i alla fall. En kaxig SSU-ordförande Anna Sjödin säger i tv-programmet Karavanen, angående den uppmärksammade blogg-trenden:
– Fortsätt ni att läsa varandras bloggar, så är vi ute i förorten och knackar dörr!

Dörrknackning har många fördelar, men en stor nackdel. Det kräver mycket folk. Fyra-fem personer, varje kväll i en vecka, krävdes det för att knacka dörr i ett område med lite mer än tusen lägenheter, säger Shirin. Hon tror inte något av de andra partierna knackar. Vänsterpartiet i Uppsala gör det inte
– Vi är för få, säger Anders Eriksson i vänsterpartiets Uppsaladistrikt.
Att just socialdemokraterna gör det beror på att sossarna än så länge är Sveriges enda folkrörelseparti. 60 000 s-valarbetare, skall jämföras med moderaternas cirka 10 000, och ännu färre i de andra borgerliga partierna. Det är lätt att förstå att borgerligheten måste gå samman för att slå denna jätte. Väns-terpartiet är också mindre, cirka 2 000 uppger partiet att det har.
Dörrknackning är förstås inte heltäckande. Medierna splar stor roll för att sätta dagordningen. Och för dem som är politiskt aktiva känns det tydligt vart vinden blåser.
– Efter tsunamin var det helt hemskt. Man kände för att lägga av hela tiden, säger Shririn.
Det är ingen här som uppfattar att socialdemokraterna har det speciellt lätt i medierna. De kan knacka dörr hur mycket som helst, men varje morgon måste s-aktivisterna öppna Upsala Nya Tidning, som ligger långt till höger.
– Vår familj vill inte ha den längre. Men jag vet inte vilken tidning vi skall ha. Det blir nog Dagens Nyheter, säger Shirin.
Jag frågar vilka tidningar som man kan läsa som stödjer socialdemokraterna i det här valet. Jag får inget svar.
– Kan man få Dalademokraten här i Uppsala? frågar någon.

Sveriges största parti kanske skall skylla sig självt för situationen. Men det kommer inte hålla i längden. Folk kommer deppa ihop, det är min övertygelse. Och den dagen människorna som knackar dörr inte orkar, då har socialdemokraterna förlorat en av sina största tillgångar.
Vi är klara för dagen. Shirin har stått på benen sedan halv nio i morse. Hon tackar alla, säger några uppmuntrande ord, och går till bussen.
– Jag måste hem! Snart börjar CSI!

Inrikes/Nyheter 02 februari, 2026

Topp på SD-nära tankesmedja nämns i Epsteindokumenten

Asle Toje är en del av tankesmedjan Oikos förtroenderåd. Foto: Heiko Junge/NTB/TT.

I ett mejl från 2018 uppmanas Jeffrey Epstein att arrangera möte mellan Steve Bannon, Fremskrittspartiets ledare och Asle Toje – medlem i såväl norska Nobelkommittén som SD-nära tankesmedjan Oikos. Toje själv menar att han aldrig haft någon kontakt med miljardären.

Norrmannen Asle Toje, som sitter i förtroenderådet för den SD-kopplade tankesmedjan Oikos, omnämns flera gånger i de dokument som i fredags offentliggjordes från utredningen mot den amerikanska sexbrottslingen och miljardären Jeffrey Epstein.

Toje är en framstående konservativ profil i Norge, och är även medlem i den norska Nobelkommittén.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 01 februari, 2026

Epsteins medhjälpare skriven hos Mexikos ambassadör

Foto: USA:s justitiedepartement / Wikipedia Commons.

70-åringen gav Jeffrey Epstein tillgång till mängder av unga kvinnor – och tjänade stora pengar. Sedan fyra år tillbaka står han skriven som boende på den mexikanska ambassadörens residens i Djursholm.

I går var Flamman först med att rapportera om Epsteins långvariga svenska medhjälpare – en man i 70-årsåldern som står skriven på en exklusiv fastighet i Djursholm. 

Nu kan Flamman avslöja att fastigheten ägs av den mexikanska ambassaden i Sverige. Villa Iltakallio, som den anrika byggnaden kallas, är residens för landets ambassadör Alejandro Alday González med familj. Bland husets tidigare invånare märks den nationalromantiska poeten Verner von Heidenstam.

Enligt folkbokföringen ska även Epsteins medhjälpare ha flyttat dit för fyra år sedan, och har sedan dess stått skriven på adressen som en av fyra boende.

I ett inlägg på Linkedin under söndagskvällen skriver ambassaden att den inte har någon koppling till mannen, samt att ambassadören och hans familj ”inte under någon tidpunkt haft kännedom om individen i fråga”. De skriver också att en man med samma namn tidigare varit anställd som kock på residenset, men att anställningen avslutades i november 2022.

Den 70-åriga mannen förekommer tusentals gånger i de handlingar som i fredags offentliggjordes av det amerikanska justitiedepartementet. I en handling som tycks komma från en polisutredning nämns svensken som ”påstådd rekryterare”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 01 februari, 2026

Petter Hellström: Drevet mot Zita är antisemitismens spegelbild

Biografen Zita har av en rad borgerliga debattörer anklagats för antisemitism efter att ha kallat sig en ”apartheidfri zon”. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Anklagelserna mot biografen Zita visar att många högerdebattörer inte kan skilja på judar och staten Israel. Resultatet är en förvirrad debatt som i praktiken förstärker antisemitismen.

Jag brukade tänka att de ständiga anklagelserna om antisemitism var ett uttryck för försåtlig retorik. Ett sätt att misstänkliggöra Israelkritik genom att klistra på den starkast möjliga etiketten. Men jag börjar tro att många debattörer på högerkanten faktiskt inte förstår skillnaden mellan judar och staten Israel. Att de på allvar tror att de bekämpar antisemitism, även när effekten blir den motsatta.

Senast var det personalen på Stockholmsbiografen Zita som anklagades för att ha infört en ”judefri zon”, efter att de hade hörsammat den palestinska BDS-rörelsens uppmaning att välja bort varor och tjänster som bidrar till israeliska folkrättsbrott. Biografen hann knappt utropa sin ”apartheidfria zon” innan hotbilden blev så allvarlig att de backade ur.

För tydlighetens skull bör det kanske sägas att Zita såklart inte införde en ”judefri zon”. Biografen visar ofta filmer av judiska filmskapare, och inte sällan med en uttalat judisk tematik. När de anslöt sig till BDS-rörelsens initiativ gjorde de också tydligt att de inte tänkte sluta visa israeliska filmer. Det var med andra ord oklart om biografens ställningstagande skulle ha några konsekvenser utöver att rensa kylarna från Coca-Cola.

Anklagelserna var inte desto mindre grova – och förvirrande.

Medan moderaternas oppositionsborgarråd Christofer Fjellner talade om ”antisemitisk propaganda”, menade hans kollega Dennis Wedin att Zita bedrev en ”exkluderande absurd aktivistpolitik” som bidrag till ”en farlig utveckling” under en tid ”när antisemitismen växer”. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl gick längre och hävdade att biografens ställningstagande mot apartheid i Israel ”rent konkret” innebar apartheid mot svenska judar, eftersom kampanjen begränsade judars möjligheter att ”röra sig var de ville i samhället”.

Före detta komikern Aron Flam skulle som vanligt vara värst och tapetserade fasaden med hakkors och nazistiska slagord i frakturstil.

Gemensamt för debattörerna som stod bakom drevet var påståendet att Zitas ställningstagande stängde ute judar. Många slängde sig också med tyska fraser för att inskärpa den poängen. Lifvendahl menade att Zita hade blivit en ”Judenfrei” zon, medan Flam använde ordet ”Judenrein”. Budskapet var tydligt: att ta ställning mot israeliska övergrepp är att diskriminera mot judar.

Därmed har man också anslutit sig till antisemitismens idévärld. För om det är antisemitiskt att inte köpa israeliska produkter och tjänster i protest mot den israeliska statens övergrepp, förutsätter man att alla judar bär kollektivt ansvar för den israeliska statens handlingar. Om judar inte kan vistas i en ”apartheidfri zon” bara för att de är judar, reduceras de i praktiken till representanter för den israeliska staten. 

Att hålla en hel folkgrupp ansvarig för vad en stat gör är rasistiskt. Det är rasistiskt att hålla alla judar kollektivt ansvariga för ”den judiska staten” Israels övergrepp. På samma sätt som det är rasistiskt att hålla alla muslimer ansvariga för ”den islamiska republiken” Irans övergrepp.

Att ändå göra det kräver ett konspiratoriskt tänkande. Antingen måste man tro att världens alla judar eller muslimer ingår i en hemlig konspiration. Eller så måste man tro att all kritik som framförs mot de fanatiska makthavarna i Jerusalem och Teheran egentligen handlar om något annat.

Det finns bevisligen fall där kritik av Israel går över i antisemitism. Precis som det finns fall där kritik av jihadister och mullor är riktad mot muslimer i allmänhet.

Men att reflexmässigt tolka varje ställningstagande som uttryck för dold rasism leder in i ett konspiratoriskt universum, där alla motbevis tas som tecken på att man är något på spåren. För den som befinner sig i det universumet kan det faktum att Zita i förra veckan visade Lanzmanns dokumentär ”Shoah” tas som intäkt för att de döljer något.

De konspiratoriska anklagelserna är inte ett försvar mot antisemitismen. De är antisemitismens spegelbild.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 januari, 2026

Okänd svensk skickade kvinnor till Epstein

Bilder: Amerikanska justitiedepartementet.

Under 2010-talet hade Jeffrey Epstein tät kontakt med en svensk man, som mottog hundratusentals kronor för att förse miljardären med unga kvinnor. Flamman följer spåren – från Le Pen och Fidel Castro till exklusiva Djursholm.

I över tio år hade Jeffrey Epstein kontakt med en svensk man, som försåg honom med unga kvinnor. Flamman har tagit del av hundratals meddelanden mellan de två männen, från de nya dokument om pedofilmiljardären som släpptes under fredagen.

Merparten av konversationerna handlar om unga kvinnor, som den svenske mannen skickar bilder på till Epstein. När han gillar dem ser den svenska mannen till att ett möte blir av. Därefter skickar Epstein pengar till mannen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Generationsskifte för antifa

Skuldra mot skuldra. Men nya strategier behövs i en ny tid. Foto: Vorlage.

Antifascisterna har växt upp och skaffat jobb och barn. Nu kommer den första stora dokumentären om rörelsen. Det är en nostalgitripp – men den unga generationen behöver hitta sin egen väg, skriver Mathias Wåg.

Hösten 2024 fyllde fem antifascister 50 år och bjöd in till fest i Berlin-stadsdelen Kreuzberg. Det kändes som en klassåterträff. En gång i tiden var de alla aktiva i Antifascistsche Aktion Berlin (AAB), innan gruppen 2003 splittrades i olika falanger. Som vänstergrupper gör. De brukade ha de största demonstrationsblocken, de snyggaste affischerna och bästa festerna. De ägde gatorna och gjorde antifaloggan trendig. De brukade vara våra ledstjärnor.

Nu stod vi där i Festsaal Kreuzberg, en samling välklädda föräldrar i somriga festklänningar och färgglada skjortor som dolde tatueringarna, med fast anställning och vilda ungar. Ingen yttre betraktare skulle kunna gissa att här firade politiska aktivister. Vi pratade inte ens politik med varandra. Tyvärr.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Stora liv blir en söndagsutflykt

Ingrid Elam har tidigare skrivit romanens historia. Nu är det dags för biografins. Foto: Veronika Ljung-Nielsen/DN/TT.

Rasmus Landström följer Ingrid Elam på en bildningsresa från egyptiska gravar till Taylor Swift. Boken gör anspråk på att vara en pionjärinsats, men tappar bort ett helt millennium.

Ingrid Elam har i sina två senaste böcker utvecklat en ljuvlig stil. I både Jag. En fiktion och Romanens segertåg använder hon hela världslitteraturen som arbetsfält. En ganska konventionell utvecklingshistoria berättas, men Elam har en sällsam förmåga att guida läsaren genom oländiga romaner och peka ut sevärdheterna. Ofta på några korta, gnistrande rader. I sin nya bok Läsa liv (Natur & kultur, 2026) använder hon samma teknik på biografigenren, eller ”levnadsteckningen” som den kallades fram till 1800-talet. Om romanens utveckling finns det hundratals verk bara på svenska men om biografins utveckling kommer jag inte på ett enda. En pionjärinsats med andra ord, men också ett vansinnigt projekt: år 2009 gavs 13 795 biografier ut – bara i USA.

Det börjar bra. Elam berättar om de äldsta biografierna, de 4500 år gamla nekrologerna på egyptiska gravar. För att därefter ta ett skutt över årtusendena och ringa in den moderna biografins födelse i slutet av 1700-talet. Det som händer då – med Voltaires porträtt av Karl XII – är att en ny riktning för levnadsteckningen pekas ut. Biografiskrivande handlar inte längre om att fånga en stor mans handlingar i uppbyggligt syfte, utan om att porträttera en unik personlighet. Under 1800-talet genomgår biografin samma utveckling som romanen: individen ställs i centrum, originalitet premieras och syftet är inte längre att erbjuda exempel – utan att underhålla. Som läsare känner jag mig upplyft av denna jämförelse med skönlitteraturen. Det är lite som att gå genom en porträttkorridor med biografiförfattare på ena väggen, skönlitterära författare på andra väggen. Man har alltid intressanta ansikten i ryggen när man stannar och tittar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 30 januari, 2026

Varför är unga män så höger? 

Unga män tävlar i släddragning. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Har du också sett den hjärtskärande SVT-dokumentären Starkast vinner?

Den sändes i höstas men jag såg den först nu. Där berättar unga män om de sjuka skönhetsideal i sociala medier som driver tonårskillar in i ätstörningar. Det börjar ofta oskyldigt: att väga maten och räkna kalorier för att bli lika ”deffad” som influerarna. Och slutar som skelettsmala kroppar i rullstol som kan dö om de reser sig upp.

En scen biter särskilt hårt. En pappa berättar hur sonen bröt med honom för att han börjat övervaka sonens ätande. Inte minst gör det ont eftersom manlig manlig sårbarhet så sällan får ta plats på skärmen. Flera medverkande säger samma sak: unga män som visar sig svaga riskerar att bli ännu mer utsatta, och därför vågar de inte ens prata om problemet. Och när ingen talar, finns inte heller någon att spegla sig i.

Nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut.

Unga män verkar vilsna just nu. Kan det ha något att göra med den högersväng bland unga som Dagens Nyheter rapporterade om i onsdags? Jag har sett invändningarna om att unga kvinnor är vänster, eller att trenden överdrivs. Men nog är det ett problem för vänstern att 57 procent röstade på Tidöpartierna i Stockholms skolval 2022, samt att en majoritet unga män för första gången (förutom 2018) sedan mätningarna började på 80-talet ser sig som höger.

Ointresset för att förstå unga män är inte bara illavarslande, utan bidrar säkert också till att förklara utvecklingen.

Så vad kan ligga bakom?

En pusselbit finns i Flammans artikel om det svenska datorspelsbolaget Paradox, vars intrikata korsfararspel har blivit symboliskt viktiga för USA:s unga extremhöger. I en krönika spinner Ludvig Köhler vidare och konstaterar att datorspel i dag har blivit den samlingspunkt för unga som musiken var när han gick i skolan. Men eftersom vi journalister som skriver om ämnet är fast i vår uppväxts tankar om musiken som viktigare kulturbärare än datorspel har vi missat den värld som unga män växer upp i.

Att skylla på datorspel är billigt. Men nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut. Som jag skrev i en artikel i Dagens Nyheter om gym som inspirerats av danskulturen:

Läs mer

”Enligt Som-institutets rapport Svenska ungdomar 1986–2024 har deltagandet i föreningsliv halverats, i allt från idrott och friluftsliv (61 till 33 procent), kultur (18 till 8) och fackföreningar (51 till 19). Medan individuella hobbyer som aktiesparande och gymmande blir allt mer populärt.”

En annan möjlig förklaring är att de växt upp i en mer osäker framtid sedan finanskrisen, och märker att kvinnor verkar bättre rustade för denna nya värld – både med sina relationella färdigheter och högre betyg. Kanske lockas man därför också av reaktionära revanschbudskap som miljardärer som Donald Trump och Elon Musk trummar in. Som dokumentären formulerar det: starkast vinner.

Ett första steg måste dock vara att prata med dem, som man gör i dokumentären, snarare än att ge upp om dem. Det finns alltid skäl till att människor hamnar där de gör.

Varför tror du att unga män är så höger?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Eurovisionbojkott populärt bland unga

Palestinakommittén demonstrerar utanför norska public service-bolaget NRK för att landet ska bojkotta Eurovision i november 2025. Foto: Javad Parsa/NTB.

En svensk bojkott av Eurovision har ett starkt stöd, visar en ny undersökning från Sentio. ”När Eurovision används som propagandaplattform måste vi sätta ned foten”, säger Christian Tengblad från Skiftet.

En majoritet av unga mellan 18 och 24 år vill att Sverige bojkottar Eurovision i Wien, i protest mot Israels deltagande. Det visar en ny mätning som opinionsinstitutet Sentio tagit fram på uppdrag av kampanjorganisationen Skiftet.

1 000 personer har fått svara på följande påstående: ”Sverige bör inte delta i Eurovision 2026 när Israel får vara med.” Undersökningen är snarlikt utformad en norsk undersökning som Sentio gjorde på beställning från Fagforbundet, en del av norska LO. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Hind Rajabs öde borde inte ha gjorts till thriller

Amer Hlehel, Clara Khoury, Motaz Malhees spelar hjälparbetarna på larmcentralen i Ramallah. Foto: Juan Sarmiento G/Folkets bio.

När Hollywoodstjärnor investerar i en film av världens nu mest laddade ämne är insatsen skyhög. Men ambitionen att både vara en nagelbitare och politiskt sprängstoff blir förvirrande, men värst av allt – etiskt tveksamt, tycker Flammans filmrecensent Rasmus Holm.

”Det var inte jag som skrev thrillern, det var krigets realiteter”, sade den tunisiska regissören Kaouther Ben Hania om sin film Hind Rajab – rösten från Gaza i en intervju i brittiska Screen International. Filmen handlar om den sexåriga palestinska flickan Hind Rajab, som i januari 2024 sköts till döds av israeliska styrkor då hon och hennes familj försökte fly med bil ut ur Gaza. Att göra film av händelsen känns angeläget i en tid fylld av vittnesmål från krigsbrotten i Gaza. Så tycks också filmens producenter ha resonerat, bland dem kändisar som Brad Pitt, Rooney Mara och Michael Moore som velat synas med sina namn. 

Ändå ställer jag mig frågande till det Ben Hania säger. Till skillnad från henne tror jag inte att ett pågående krig bäst låter sig gestaltas i en thriller. Än mer skeptisk blir jag när jag ser trailern, en kavalkad av klipp på ledsna ansikten ackompanjerade av sentimental pianomusik. Risken finns att Hind Rajabs öde reduceras till en effektsökande rysare som premierar affekt före reflektion. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 30 januari, 2026

Aktivisterna som beväpnar Ukrainafronten

På Fria Ukrainas plats kan Gunnar Hökmark och gamla trotskister skaka hand –  åtminstone tills det blir fred. Foto: Liz Fällman.

I källargångar under Kupjansk förs ett utnötningskrig mot ryska drönare och artilleri. I Stockholm förs en annan strid: om vänsterns rätt – och skyldighet – att stödja ett land som slåss för sitt självbestämmande, även med vapen.

44-åriga Vadim Sova skriver till Flamman på Whatsapp, översatt av Google. Han skickar bilder på beväpnade män i trånga, dunkla krypin, dit små strålar dagsljus tränger genom kamouflagenäten.

”Vi bor i källare och andra rum under mark, när vi inte sitter på eldgivningspass. Jag är i stan hela tiden, att förflytta sig är bara möjligt i dåligt väder. Ryska drönare finns överallt i skyn. Artilleri och målsökande bomber skadar konstant våra kanonpositioner, broarna över floden, och själva staden.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)