Vi befinner oss i en 1976–situation inför höstens val. Media och etablissemang har bestämt sig för att det måste bli regeringsskifte och kampanjerna avlöser varandra. Två veckor före valet kommer vi antagligen få veta att Göran Persson felparkerat alternativt startat vulkanutbrott eller har en kusin som fått villkorligt för gångfylla 1997. Trots den borgerliga mediaövermakten så hävdade fyra kvinnor från det borgerliga blocket i en debattartikel i SvD (2006-07-07) att Sverige nästan är en diktatur, eftersom borgarna vinner för få val.
”År ut och år in och bara två maktskiften på 70 år. Vi är snart en enpartistat. Enpartistater föder pampvälde och rädsla”
Att väljarna underkänt de borgerliga partiernas politik, båda gångerna de fick tillfälle att regera, borde väl tvärtom betyda att demokratin fungerar? Men privilegiet att alltid ha en medieuppumpad tidsanda i ryggen gör högern både dumbekväm och fartblind. Det senaste exemplet var Expressens bidrag till en borgerlig valseger, då debattredaktören släppte fram en ung Timbro-trio för hålla liv i idén att borgerligheten är inte bara är ny utan också hipp och bör kallas pophögern (2006-06-28).
Begreppet fick ett genombrott efter en artikel i livsstilsmagasinet Bon, där Caroline Ringskog-Ferrada Nolis’ bevis för att blått är hippt bland andra var Dagens Nyheters ledarskribent Peter Wolodarski och Expressens medarbetare Isobel Hadley-Kamptz, Natalia Kazmierska och Linda Skugge. Att borgerligheten äger flest tidningar och att offentligheten därmed rymmer flest skribenter som uttrycker högervärderingar är knappast bevis för trend utan för att intresset aldrig ljuger. Det nya är att anti-intellektualismen blivit norm och den politiska kompassen så öppet styrs av estetisk- och känslomässig dagsform, som när exempelvis Katzmierska ägnade en hel krönika åt att mobba Feministiskt initiativ för att de var fula.
Därför är jag är själaglad om de som, enligt Caroline Ringskog Ferrada-Noli, har ”de vitaste tennisskorna, indie-Reinfeldt och sexiga medialäppar” vill kalla sig pophöger. Jag har länge undrat om man ska garva eller fälla tårar inför tidsandans infantilitet och korkade ytlighet, så jag tackar för ett jag fått cart blanche på att allt detta är höger och för det underbara samlingsnamnet för dem som anser det en politisk seger att bära svindyra handväskor. Pophögern- jag skulle inte kunna komma på ett bättre namn för dagens Ebba von Sydowsamhälle med dess Stureplansvärderingar och Maddeattityd.
För drygt tio år sedan höll Timbro i ett seminarium där man diskuterade varför inte högern producerar några intellektuella. Det känns både sorgligt och betryggande att den nya moderatgenerationen inte ens skulle känna igen frågan om den så kom och bet dem i arslet när de sittdansar, tokshoppar, råsuper champagne eller vad nu den nya högern gör den när den härskar. Pophögerns manifest har samma innehåll och verkshöjd som Per Hagmans senaste roman. ”Alla älskar Gucci. Jag med. Det unika är att det har blivit trendigt med lyxiga högeråsikter också”, enligt CRFN. Det som förenar denna fåniga attityd med de ”nya” moderaterna är allt det som tänkande människor oroas över i vår kultur. Att yta betyder mer än innehåll och att sättet att kommunicera blir viktigare än budskapet. När Johannes Forssberg, Linda Backman och Jonathan Fried kom ut som pophöger i Expressen erkänner de att ”det var inte nödvändigtvis innehållet i Bo Lundgrens politik som fick oss att avsky honom, snarare den kyliga autism med vilken han uttryckte den”.
Det handlar inte om en ny politik utan om högerns nya kläder från korrekta Östermalmskostymen till hippa designmärken men vi har inga problem att se att moderaten egentligen är naken. Poppa på högern!
