De gråaktiga byggnaderna i citén Baconnets, Antony, ligger utmed fjärrtåget RER i utkanten av den näpna lilla staden Antony i Paris södra förorter. Här är känslan av utanförskap så mycket starkare som klyftan är vidöppen till de fjärran centrumkvarteren där det framför allt bor övre medelklass och grannstaden Sceaux, som rent ut sagt är överklass. Även inne i kvarteret finns en tydlig segregering. Med bostadsrättsföreningens hus med sina oklanderligt nyputsade fasader. Den märks också på vilka som bor var i hyreskasernerna. Afrikaner och nordafrikaner är placerade i samma hus. De minst aktiva förstås.

Djup uppgivenhet
Utanför ett av husen står ett tiotal ungar och skränar som en flock sparvar. Den yngsta av dem kan vara högst tolv år och den äldsta inte mer än femton. De har ledigt från skolan i dag; det är Aïd (en muslimsk högtid, ö.a.) och de har bra långtråkigt under ledigheten. De pratar upphetsat i munnen på varandra och stojar runt när de stolt berättar om incidenterna föregående natt: nio uppeldade bilar och två Molotovcocktail kastade mot polisstationen. De jublar naivt över att iklä sig rollen som de dominerande medierna och vissa politiker skräddarsytt åt dem. En av dem hoppar av stolthet när han får visa upp ett nyhetsmeddelande hittat på Yahoo där namnet på deras förort figurerar. De har bara ett namn på läpparna: ”Sarkozy”. Ett namn de uppriktigt hatar och som de aldrig uttalar utan att det åtföljs av en ström av glåpord. ”Snuten är efter oss, de kommer att hitta oss!”, säger en av dem stolt.
Men bakom detta skådespeleri lyckas dessa barn inte dölja en djup uppgivenhet, fördubblad av en känsla av verklig förödmjukelse. De erkänner det för resten gärna till slut: de uppeldade bilarna var inte deras dåd men de ”ställer sig helt bakom det” och de är ”solidariska”. Förvirrande talar de anklagande om en framtid som är stängd för dem, gummikulor, diskrimineringen och rasismen som de säger finns överallt, och om de ”små stackare” som blev utsatta för tårgasgranater av kravallpolisen, om hur man flydde i grupper av rädsla för att ”bli tagen”. En av dem berättar bistert en historia om hur en ”kvinna med slöja” gick ut för att se efter hur pass förstörd hennes bil som någon satt eld på var.
Bestört möttes hon av en polis stående med vapnet riktat mot henne.
Hur går skolan? De vi helst undvika ämnet. Kanske ett jobb, senare? ”Det tror vi på till tio procent”.
Framför allt försöker de sätta ord på den vaga känsla som den rädsla poliserna, vilka står maktlösa inför deras flockmentalitet, framkallar hos dem, de som i grunden väl bara skulle begära att bli behandlade för vilka de är: barn. Barn som leker en lek som vuxit sig större än dem själva, samtidigt som de i all sin troskyldighet föreslår att deras gäng ska få heta ”den magiska trappan”.
De lite äldre verkar desillusionerade. Även de militanta islamisterna, som man känner igen på deras vita traditionella kjolar, och som Sarkozy räknar med för att upprätthålla ordningen, verkar inte ha någon verklig makt över ungarna. Men den överväldigande majoriteten av ungdomarna är trots allt fokuserade. Särskilt flickorna. På studier, på en yrkesutbildning. Men de vill inte prata. De är angelägna om att hålla sig i bakgrunden, de är utleda på stigmatiseringen och kräver ett slags ”rätt till att få vara likgiltiga”.

Saknar rätt till trygghet
De vuxna betraktar hela denna cirkus med misstänksamhet och kritiserar enhälligt mediernas roll. En gammal dam beskärmar sig över bristen på social blandning och beklagar att man ”samlar alla familjer med problem på samma ställe”. I bageriet konstaterar expediten att ”arbetarna här inte har samma rätt till trygghet som folk som bor i centrum”.
Mera förbittrad är sjukskötaren Omar som är tillbaka från bönestunden. Han tvekar inte att hånfullt gissla vad han kallar för ”en valtaktisk manipulation av de allra svagaste, invandrarnas barn”. ”Polisens närvaro är ett måste, annars skulle det vara värre”, medger han gärna, men vad detta kvarter behöver är inget förtryck utan utbildning och en social närvaro.