Det är pressvisning och därför tomt, även om det inte ekar om lokalerna. Ett barn lyssnar i lurar på franska krigssånger. Och mitt i rummet står Jan Myrdal, som förklarar vad det är vi ser.
– Om man tittar på populärgrafik ser man de härskandes tankar.
Det är annars inte svårt att förstå varför just Jan Myrdal står här nu. Utan några kopplingar i utställningen, går det väldigt bra att föreställa sig varför en utställning om krig och propaganda är spännande just nu.
Det är krig i Irak, vad man än vill kalla det. Statliga och privata propagandaapparater har talat om varför Irak måste invaderas. Nu talar de istället om hur olyckligt det var att invadera och varför USA inte kan lämna landet, eller om hur allt arbete för demokratin förstörs av illvilliga terrorister. Propaganda måste förändras för att övertyga och på denna utställning är det tydligare än i det dagliga nyhetsflödet. Invasioner inleds, misslyckas och avslutas på några meter. Budskapen vrids. En del av dem är så dubbelvikta att det är svårt att förstå att de någonsin kunnat sitta uppe.
Ta den mest kända: affischen som föreställer en tysk soldat som tar hand om fattiga franska barn. Den är omöjlig att ta på allvar idag. Men jag har sett samma sorts bild hundra gånger från det pågående kriget i Irak: hos den pålitligaste leverantören av bilder, den amerikanska militärens fototjänst, www.army.mil.
Ännu mer skruvade är affischerna som skulle locka fransmän till Tyskland för att jobba under Hitler, samtidigt som nazistiska arméer ockuperade större delen av Frankrike. Tyskarna hade till och med kommit på den strålande idén att släppa sina franska krigsfångar, om bara utbildad fransk arbetskraft kom och arbetade i Tyskland. Någonstans sprack det på sin orimlighet, oavsett affischernas utformning – bara något mer än en tiondel av målet på 150 000 yrkesarbetare uppnåddes. Denna misslyckade kampanj visar också att propaganda inte alltid lyckas.
Affischer som lyckas har inte sällan en dimension av skrämsel.
– Den bästa propagandan talar till det undermedvetna, säger Myrdal. Den här, av Cocteau, säger inte att flickan skall våldtas. Det är något man bara anar.
Så var också till stor del den allierade propagandan. Hitler ansåg att den allierade propagandan under första världskriget var helt överlägsen den tyska och bidrog till det tyska nederlaget, konstaterar Myrdal.
Gemensamt för hela utställningen av krigspropaganda är att allt kommer från en tid när affischen var kung. Radio började göra sig gällande under andra världskriget, och tv kom ännu senare. Men första och andra världskrigets propagandakrig utspelades till stor del på väggar och affischpelare. Ursprunget till krigsaffischen var den kommersiella affischen, som från slutet av 1800-talet dominerade gatubilden. Stora färgglada affischer, som Toulouse-Lautrecs kända bilder från Paris nattklubbar, hade då ersatt torra textintensiva blad. Denna affischtyp utvecklades sedan till propaganda. Också formen utvecklades. Längst i utvecklingen gick de affischer som inte ens hade paroller eller uppmaningar.
Just affischernas starka känslomässiga, och gärna undermedvetna, budskap fick fransmännen att efter kriget åberopa anklagelsepunkten att de inneburit ”brott mot anden”. Det gällde propaganda som försökte utplåna begrepp som frihet och oavhängighet, som sökte utplåna de fria ländernas ”själ” och inte sällan använde sig av personer ur den franska historien för att rättfärdiga tysk ockupation.
Men var alla propagandamakare lumpna manipulatörer? Jan Myrdal tycker inte det. Det fanns krigsivrare å ena sidan och beskrivare av lidandet å den andra. Och de flesta rycktes med när nationen kallade.
– När man ser den här utställningen undrar man: fanns det inga emot? Jodå, men de var få! Av naturliga skäl…
Den svenska vänstertidningen Naggen och den schweiziska La Feuille var några exempel på forum med antikrigsbudskap. Men det vore falskt att tro att de kunde mäta sig med den statliga krigspropagandan.
Olle Halldin, kommissarie för utställningen på Kungliga biblioteket, kallar Myrdals och Kessles insats för en unik donation.
– Många av de här affischerna finns bara kvar i ett exemplar, eftersom de var till för att sättas upp och rivas ner, inte för att sparas. Och papperet är uselt. 210 affischer var det allt som allt. Det var många som vi inte hade plats för i själva utställningen.
Myrdal och Kessle har samlat sedan 1950-talet, hos många små bok- och affischhandlare.
– Samlande är viktigt. Men det är stor skillnad på krämarna och samlarna. De bouquinister som hjälpt oss gjorde inte stor förtjänst. Om vi hade velat göra pengar hade det blivit mycket dyrare.
Och Jan Myrdal, han ser riktigt nöjd ut. För det är en bra utställning.
