TORONTO Få dagar efter att TV-tittare sett bilköer ut ur staden New Orleans började nyhetsbilderna på desperata människor som räckte ut sina händer mot helikoptrarna och ropade på hjälp kablas ut. I samma stund kom frågorna; varför är det bara svarta som är kvar i staden, är det bara svarta som bor i New Orleans eller är det bara de svarta som blivit kvar? De senaste veckorna har varit ett enda långt svar.
New Orleans var en stad med 70 procent svarta. Många av dem är fattiga. 40 procent är analfabeter. I USA lever den tredje världen granne med den första. Den fattigdom som de levde med dagligen var den största anledningen till att de drabbades värst. De kunde helt enkelt inte ta sig ut. Evakueringsordern innehöll ord men ingen hjälp. För att kunna lämna behövdes en bil, pengar att betala hotell eller någon som kunde ta emot en. De fattiga saknar dessa resurser. Många uppger att de inte hört evakueringsordern som gick ut via TV:n, att de inte har TV, eller inte har bil. I en opinionsundersökning gjord bland de evakuerade (Washington Post 12 sept) uppger 33 procent att de inte hört evakueringsordern, 42 procent att de hört den men inte hade råd att fly. 70 procent har inget bankkonto, 70 procent har inget kreditkort. Många lever på socialbidrag, eftersom det var slutet på månaden och socialbidraget endast räcker till de tre första veckorna så hade socialbidragstagarna inga pengar och inte heller någon annan hjälp att få. 79 procent hade inte sin egendom försäkrad, 50 procent ingen hälsoförsäkring. I New Orleans lever 30 procent under fattigdomsgränsen. USA kan med sitt maktinnehav inte kallas för ett tredje världen land, men väldigt många siffror är i nivån med u-länder.

Den kända rap artisten Kanye West sa tidigt vad alla tänkte: president Bush bryr sig inte om svarta människor. Rasism svart på vitt. De 25 000 i ett stadium och de 8 000 i ett kongresscenter hade ingenting. Ilskan över icke-hjälpen fick inte bara politiker att reagera men även journalister och kändisar. Borgmästaren i New Orleans grät i radion och skrek efter hjälp. När orkanen svepte in spelade president Bush gitarr med en countrysångare, Condolezza Rice shoppade skor i New York. Det var som att alla verkade vara helt oförberedda för denna förebådade orkan. Kritiken växte och växte, medierna satt i båtar i New Orleans och frågade sig hur de kunde ta sig dit men inte hjälparbetare. Erfarna reportrar tittade chockerat in i kamerorna och beskrev katastrofen som orkanen blottat. De kunde inte göra något annat.
Det som gör Katrina annorlunda jämfört med många andra tragiska katastrofer är att de svarta och de fattiga talar och de gör det på ett språk som journalisterna och stora delar av världen förstår. Budskapet behövde inte filtreras genom tolkar, kulturskillnader, eller politiska kontroverser. New Orleans är inte Irak eller Palestina. Ändå var kriget mot terrorismen märkbart närvarande i vad de sa. Mellan skrik efter hjälp, efter mat och vatten riktades kritik mot presidenten, och kopplingen till Irak gjordes om och om igen. Hur kan vi [USA] klara av att vara där men inte här? Hur kommer det sig att vi åker över halva världen för att ”hjälpa” andra men klarar inte av att hjälpa nödställda i det egna landet. Ta hem helikoptrarna Bush, de behövs här. Kopplingen blev otroligt konkret, 35 procent av Louisianas National Guard är i Irak, och få nya rekryteras dit då de är rädda för att skickas till Irak. Ambulansförare, sjukvårdare och brandmän är i fel land. Misslyckandet i Irak blev ett misslyckande även i New Orleans.

Under fyra år har Bushadministrationen överfört pengar från en del av den offentliga sektorn till en annan. Pengar har tagits från krishantering till kriget mot terrorismen. Anslag för att stärka vallarna runt omkring New Orleans har skurits ned och yrkesgrupper omplacerats till Irak. En del analytiker menar att nedskärningarna och privatiseringar är skuld till den icke-fungerande hjälpen, men det är endast sant till hälften. Den offentliga sektorn i USA har inte nedmonterats utan militariserats. Den nyliberala staten har en enorm, kostsam och byråkratisk offentlig sektor som är beväpnad. Det är militär, polis men även myndigheter som Drug Enforcement Agency (DEA) som svällt och beväpnats. Militariseringen av den offentliga sektorn har inneburit att resurser transfererats från preventiv till re-aktiv sektor, från understödjande till repressiv. Inga organiserade busstransporter erbjöds de fattiga ut ur staden innan orkanen kom men busslaster med soldater, många hemvändande från Irak, kom in när katastrofen var ett faktum.
Efter fem dagar började soldater komma till New Orleans, med order om att skjuta för att döda. Detta medförde en ofta återkommande kritik från nödställda människor att soldaterna inte hjälpte dem, istället blev de hotade, slagna, bortmotade och trakasserade. Självklart fanns det kriminella aktörer, men de allra flesta försökte skaffa vatten, mat och andra nödvändiga artiklar. Armodet ledde snart till att halva polisstyrkan avgick i desperation och polischefen erkände att en hel del poliser själva börjat plundra, även de var hungriga och törstiga. Flera BBC reportage visade bilder från patrullerande soldater med gevären redo och några kvarter därifrån övergivna människor som låg och dog i sina översvämmade hus. En militariserad offentlig sektor har till uppgift att hålla lag och ordning.

Enligt en undersökning har 81 procent stärks i sin tro efter vad de uppfattade som en en prövning sänd av Gud. Och Gud har sannerligen varit närvarande i många post-Katrina analyser. Flera präster, en del från New Orleans menar att orkanen är Guds straff för en stad i synd. De har anfört abortkliniker, Mardi Gras och den lokala varianten på Gay Pride, Decadence Day som skulle äga rum 31 augusti som de synder som låg till grund för straffet. Israeliska Haaretz rapporterade om rabbi Ovadia Yosef som i en predikan sagt att orkanen Katrina var Guds straff för att Bush stödde tillbakadragandet från Gaza. President Bush har pratat om att lita på Gud. Palamentsledamoten Richard Baker, citerad i Wall Street Journal, sa till lobbyister att ”Vi rensade till slut upp i fattiga bostadsområden i New Orleans. Vi kunde inte göra det men Gud gjorde det.”. Kyrkans inflytande över hjälpinsatserna på plats och den kristna högerns enorma inflytande över USA:s politik gör att religiösa tolkningar inte kan ignoreras.
När president Bush väl tog till orda nästan tre veckor efter orkanen svept in var det för att förorda samma ekonomiska politik han redan fört under flera år. Regeringen hade ingen plan för orkanen men de har en plan för återuppbyggnaden. Planen är ett nytt New Orleans, mer framgångsrikt och mer nyliberalt. Presidenten utnämnde New Orleans till ett skatteparadis, skatterna skulle sänkas, affärsmännen utnämndes till dem som kunde rädda staden och lagen om minimilön som antogs i New Orleans 1930 avlägsnades. Mindre än tre veckor efter orkanen ödelade New Orleans sveper nu Haliburton in med nyvunnet kontrakt. Blackwell Security, de som hade hand om Abu Ghraib, det ökända tortyrfängelset i Irak, patrullerar New Orleans gator. Återuppbyggnaden verkar rulla igång enligt en plan som följer mönster som redan provats på andra ställen.

Enligt affärsmännens plan kommer det nya New Orleans att byggas upp efter raslinjer, vita och svarta separerade mer än förr och att själva staden kommer att bli mindre och vitare. Det innebär att många svarta inte kommer att få komma tillbaka, den ofta upprepade oron gav uttryck för på betonggolv i Superdome eller på hustak i översvämmade hus. The Globe and Mail publicerades ett reportage om rädslan för återuppbyggnaden där många svarta talar en statligt finansierad etnisk rensning, om en Disneyversion av New Orleans, perfekt för turister. I samma artikel talar vita om en negerstyrd stad, och om att människor som är kriminella och inte klarar av att ta hand om sig själva inte borde få flytta tillbaka.
Hjälp och återuppbyggnad har blivit en business och precis som efter tsunamin är den beroende av infrastruktur. En diskussion om vem pengarna egentligen tillhör har följt både tsunamin och Katrina; är det Röda Korsets pengar eller är det offrens pengar? Och om de som ger pengar vill att det ska vara offrens pengar borde de inte ha rätt att vara med och bestämma hur pengarna används? Samma fråga upprepas i diskussionen om återuppbyggnaden.
Mot allt detta står fattiga människor, svarta medborgare i New Orleans som vill bygga upp sin stad igen. De vill tillbaka, och det kräver rätten till återvändanden. De vill vara med i planeringen, i beslutande och i implementeringen. De vill vara med och bestämma över de miljoner dollar som ges till New Orleans i deras namn. De ifrågasätter kompetensen hos dem som svek dem från början men de är också övertygade om att återuppbyggnaden måste vara öppen för folk att delta i. De innebär att fördelningen ska bestämmas av dem som bor där, att kontrakt ska gå till lokala företag, att planering ska göras gemensamt. Malik Rahim, veteran inom Black Panther Party och numera aktiv i de gröna partiet, Jordan Flaherty, fackföreningsorganisatör, Molly Ivins och många fler New Orleans bor har skrivit om det enorma engagemang och vilja att delta i återuppbyggnaden. På Naomi Kleins hemsida [www.nologo.org] finns det information om hur man kan skänka pengar till People’s Reconstruction som är en koalition av låginkomstgrupper i New Orleans. Det finns en stor risk för att de krav som medborgare i New Orleans ställer om deltagande i återuppbyggnaden kommer ignoreras. Staden kan komma att tas ifrån dem en andra gång, första gången under flodvågorna, andra gången under återuppbyggnaden.