Opinionsbildning handlar till stor del om att binda samman olika fakta till en heltäckande bild. Av fakta a och b följer c.
Till de allra mest framträdande nyheterna under våren 2005 hör att det borgerliga blocket, med moderaterna i spetsen, ätit upp stödet för regeringen och stödpartierna. Av detta dras slutsatsen att gamla socialdemokratiska väljare blivit moderatväljare och att den sociologiska väljarkartan är på väg att ritas om.
Men vid en närmare påsyn är det till de osäkras parti de flesta partier, och i synnerhet socialdemokraterna, har förlorat. Det har inte alls skett plötsligt i år. Andelen osäkra väljare har stadigt ökat från 13,6 procent i november 2002 till 20,1 procent i maj 2005 (SCB). Det senaste året har socialdemokraterna förlorat 2,3 procent till ”osäkra” och 1,0 till de borgerliga partierna, varav 0,6 procent till moderaterna (SCB).
Ett liknande fenomen uttrycks också i röstmobiliseringen av de egna väljarna. När sympatisörer till partierna tillfrågas om de skulle rösta på sitt parti säger 74,7 procent av s-väljarna och 71,2 av v-väljarna ja. Men moderaterna har det närmast osannolika 92,6 procent.
Eftersom de osäkra väljarna räknas bort när man skall se vilka majoritetsförhållanden ett val skulle ge, ger detta en storslamsseger åt de borgerliga partierna. Räknar man med de 20,1 procenten osäkra väljarna får de borgerliga partierna 39,7 procent och s, v och mp 36,4.
Om de osäkra plötsligt skulle återgå till att rösta åt vänster skulle den förvirrande effekten bli att allt plötsligt vänt. Det skulle räcka med att fem procent av dem, idag osynliggjorda i opinionsundersökningar, röstar vänsterut.
Och nu kommer den goda nyheten: de osäkra är betydligt mer sannolika som vänsterväljare. Den sociala profilen är tydlig: bland högre tjänstemän är till exempel 16,1 procent osäkra, bland arbetargrupper mellan 32,5 och 36,4 procent (SCB). I den stora grupp (utgör närmare en femtedel) som SCB kallar ”övriga inklusive bortfall” har s och v ensam majoritet.
Men har inte arbetargruppen blivit moderater? Det vore en möjlig tolkning om inte det är en av socialdemokraternas starkaste grupper annars. 55,6 procent säger sig vilja rösta på socialdemokraterna. Moderaterna får där 16,3 procent. Idag.
Man bör ta opinionsundersökningar med en nypa salt. Många av dem har ett litet urval personer och alla viktas på olika sätt för att få fram en större sannolikhet. Vid alla undersökningar finns också ett stort bortfall, betydligt större än vid själva valdagen. I den mest omfattande, SCB:s, där 9326 personer tillfrågats, försvinner 25,1 procent redan genom att de vägrar svara, är sjuka, eller inte varit anträffbara.
Och bland de 75 procent som är kvar svarar nu 20,1 procent att de inte vet vad de sympatiserar med. Samtidigt vet vi att valdeltagandet i det senaste riksdagsvalet var 80,1 procent, inte 75 procent och att röster på övriga partier blev 2,8 procent istället för 20,1.
Dessa faktorer kan, tillsammans med det faktum att socialdemokraterna är Sveriges enda parti med stark partiapparatur, förklara varför det ofta finns en tendens för borgerliga partier att ligga högt i opinionsundersökningarna och tappa kraftigt under valrörelser. Det kan också förklara varför nej-sidan i den svenska EMU-folkomröstningen, liksom i omröstningarna om EU-konstitutionen, undervärderats.
Medan det borgerliga blocket närmar sig sitt optimum har deras motståndare en demobiliserad väljarkår att hämta ur. De kommer vilja se vänsterpolitik, tro inget annat. Det är väl det enda vi inte sett för mycket av den senaste mandatperioden.
